Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Dopping-slägtet

Ämne: Fågelfamiljer, fågelsläkten och fågelarter · Djurriket (zoologi, husdjur och djursläkten)

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 3 (1880), sp. 1387–1389 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Dopping-slägtet, Colymbus l. Podiceps, zool., ett till doppingarnas familj (Colymbidae) hörande slägte, som

igenkännes derpå att näbben är tämligen utdragen och försedd med små, aflånga näshål, baktårna försedda med en bred hudflik samt hufvudet och halsen under häcktiden icke sällan prydda med en tofs, krage e. d. af praktfulla fjädrar. För öfrigt igenkännas doppingarna mycket lätt på den långsträckta och nedtryckta kroppsbyggnaden, den långa, smala halsen, den stjertlösa gumpen, tårnas egendomligt inskurna hudflikar o. s. v. De tillhöra den tempererade zonen. Under sommaren hafva de sina tillhåll i stillastående, af tät säf och vass omkransadt vatten; endast vid flyttningstiderna, vår och höst, låta de se sig på hafvet. På land visa de sig helt främmande och begifva

sig dit endast i största nödfall. I detta afseende skilja de sig från nära nog alla andra simfoglar, hvilka åtminstone tidtals pläga hvila sig och putsa sina fjädrar på stranden eller på skär och klippor. Doppingarna förrätta deremot allt, som hör till deras lifs trefnad, i vattnet, der de till och med hafva sina bon flytande. Också häntyder hela deras kroppsbyggnad på ett dylikt lefnadssätt. Det finnes inga andra foglar, som röra sig i vattnet med så utomordentlig ledighet och snabbhet eller som dyka och simma under vattnet med sådan skicklighet som doppingarna. De kunna äfven flyga tämligen snabbt, ehuru deras vingar äro mycket små i jämförelse med kroppen. Under flygten hålla de hufvud och hals sträckta framåt, och de långa fötterna, hvilka såsom styre ersätta stjerten, riktade bakåt. Största svårigheten hafva de att komma upp ur vattnet. De måste springa och flaxa ett långt stycke på vattenytan, innan de få tillräckligt luft under vingarna för att kunna höja sig. De äro skygga foglar, hvilka vid alla tillfällen, då någon fara hotar dem, skickligt förstå att sätta sig i säkerhet. Ofta simma de så lågt med kroppen, att endast hufvudet och en del af halsen synas ofvan vattenytan, och dyka pilsnabbt undan jägarens skott. Deras föda utgöres hufvudsakligen af småfisk, grodlarver, insekter och andra smärre vattendjur, hvilka de upphemta från djupet och förtära på vattenytan. En egenhet, som man tror sig hafva iakttagit hos vissa af dessa foglar, är att de afplocka och nedsvälja sina egna fjädrar. De lefva ständigt parvis; makarna, som visa mycken ömhet för hvarandra, flytta bort i hvarandras sällskap och återvända på samma sätt, merendels hvarje år till samma plats, för att fortplanta sig. De bygga ett af vattenväxter löst hopfogadt bo, som de låta flyta på vattnet och fästa vid något vassrör e. d., för att det ej må kunna bortföras af vinden. Honan lägger 3--6 medelstora, grönhvita och i båda ändarna afsmalnande ägg, som vexelvis rufvas af bägge makarna. När dessa lemna boet, täcka de öfver äggen med halfmultnade växtstjelkar o. d., så att det hela snarare liknar en tillfälligt hopdrifven hög af växtlemningar än ett fogelbo. Efter ungefär tre veckor utkläckas ungarna, hvilka genast ega stor skicklighet i att simma och inom kort äfven lära sig att dyka. Till en början taga de gamle, vid minsta fara, dem under vingarna samt föra dem med sig ned i djupet. Icke sällan få de mellan föräldrarnas fjädrar inkrupna ungarna följa med upp i luften. De hvila sig och sofva gerna på de äldres rygg. Ibland doppingarna likna de båda könen hvarandra fullkomligt, med undantag deraf att honorna äro något mindre än hannarna. Af de i Sverige anträffade fem arterna, hvilka alla äro flyttfoglar, är den gråstrupige doppingen, C. rubricollis, hvilken uppnår en längd af 45--47 centim. (1,5--1,6 f.), icke sällsynt i de södra provinserna och häckar stundom, ehuru sällan, i norra delen af Götaland. Om sommaren äro hufvudet och de öfre kroppsdelarna på honom glänsande svartaktiga, framhalsen och kräfvan brunröda och den undre sidan silfverhvit; om vintern är den öfre delen af kroppen svartbrun, och framhalsen på midten brungrå, med en otydlig rödbrun fläck på hvardera sidan upptill. Den gråstrupige doppingen har en liten nacktofs och en nästan omärklig halskrage. Äggen hafva en längd af 51 millim. (1,7 tum) och en bredd af 32 millim. (1 tum). Något större, ungefär af en ands storlek, är skäggdoppingen, C. cristatus (se fig.). Om sommaren har denna art hufvudet ofvantill svart, de öfre kroppsdelarna svartbruna, med ett hvitt långsgående band på vingens öfre sida, samt framhalsen och buksidan hvita. Om vintern är drägten gråaktigt svartbrun med askgrå fjäderkanter. Nacktofsen och den brunröda, svartkantade halskragen äro väl utvecklade. Skäggdoppingen häckar tämligen allmänt i södra och mellersta Sverige. J. G. T.