Doré, Paul Gustave, fransk konstnär, föddes i Strassburg d. 6 Jan. 1833 och fick sin första skolundervisning i Bourg, der samtidigt hans stora anlag för teckning omsorgsfullt utbildades. 1847 kom han till Paris för att afsluta sina skolstudier, och redan s. å. grundade han der, i förening med Philipon, "Le journal pour rire", i hvilken han var medarbetare till 1854. Sistnämnda år tecknade han sin "Histoire dramatique, pittoresque et caricaturale de la sainte Russie", och 1854--56 utgaf han, äfvenledes i förening med Philipon, "Le musée anglo-français", i hvilket arbete han med sitt ritstift lifligt skildrade scener från det då pågående Krimkriget. Under samma tid ritade han jämväl illustrationer till åtskilliga verk, af hvilka de förnämsta voro "Oeuvres de Rabelais" (1854), "Les contes drôlatiques" (af Balzac; 1855), "Fiera-bras", "Le chevalier Jaufre", "Voyage aux eaux des Pyrénées" (af Taine; 1855) och "La légende du Juif errant" (af P. Dupont; 1856). Den framgång, som i synnerhet det sistnämnda arbetet rönte hos allmänheten, bestämde konstnären att förse framstående literaturalster med illustrationer i stort format. 1861 utkommo, i träsnitt, hans teckningar till "L'enfer du Dante", genom hvilka hans rykte med ens nådde sin höjdpunkt. Efter den tiden blef hans talang eftersökt af både franska och utländska förläggare. På sistnämnda praktverk följde sedan en mängd andra, bland hvilka här må nämnas "Les contes de Perrault" (1861), Chateaubriands "Atala" (1862), "Aventures du baron de Münchhausen" (1862), "Don Quichotte" (1863), "Le capitaine Castagnette", "La sainte bible" (1865), Miltons "Paradise lost" (1866), Tennysons "Idylls of the king", "La légende de Croquemitaine", "Le Purgatoire et le Paradis du Dante", "Les fables de La Fontaine" (1868), "London, a pilgrimage" (text af Blanchard Jerrold; 1872), Davilliers "L'Espagne" (1873; först intagen i "Le tour du monde", 1862--73), "La chanson du vieux marin" (af Coleridge, öfvers. af A. Barbier; 1876), "Histoire des croisades" (af Michaud; 1875--76) och "Roland furieux de l'Arioste" (1879). (Teckningarna till Tennysons idyller äro utförda i stålgravyr, de öfriga i träsnitt.) Åtskilliga årgångar af "Le monde illustre", "L'illustration", "Le journal pour tous", "Le tour du monde", "Illustrated London news", "Illustrated times" och flere andra dylika periodiska skrifter vittna, att D. såsom tecknare äfven uppmärksamt följt händelserna för dagen. Lika rastlöst har D. sedan 1855 arbetat med penseln. Med de målningar han exponerat, utförda i stor stil och på ännu större dukar, skulle man kunna fylla hela museer. Kritiken har emellertid på detta område för det mesta varit honom ogynsam. Man förebrår honom bl. a. ytlighet och teatralisk uppstyltning samt disharmoni, ja onatur, i färgen. På ett och annat håll synes man likväl sätta högt värde på hans taflor. Så lär t. ex. hans stora duk Le tapis vert ("spelsalong i Baden-Baden"; 1867) blifvit af en amerikan betald med 50,000 fr. (omkr. 36,000 kr.), och i London (Bond street) öppnades 1869 ett särskildt museum, "Doré gallery", som uteslutande är afsedt att inrymma arbeten af honom. För att visa, hvilken mångfald af ämnen han äfven som målare behandlat, må bland hans taflor nämnas De båda mödrarna, Prärien, Slaget vid Alma (1855), Slaget vid Inkerman, Dante och Virgilius i förrädarnas lerets i helvetet, Syndafloden, Francesca da Rimini, Jeftas dotter, Kristna martyrer, Neofyten (1868), Kristendomens triumf, En sommarnattsdröm, Alplandskap, Marseillaisen (1870), Spansk siesta, Elsass (1871), Barnamordet i Betlehem, Moses inför Farao, Ecce homo (1878) samt Orfeus och maenaderna (1879). -- 1877 framträdde D. såsom bildhuggare, med gruppen Parcen och Amor, och året derpå utställde han bl. a. sin stora, genom afbildningar vida bekanta Vas samt statyen Ganymedes och gruppen La gloire, af hvilka i synnerhet det sistnämnda arbetet berättigar honom att räknas bland bildhuggare af rang.
D. opponerar sig frimodigt mot den "arbetets fördelning", som numera tyckes vilja göra sig gällande äfven inom konsten och der framkalla specialister, liksom förut skett på industriens område. För att gifva uttryck åt sina idéer nyttjar han, allt efter som han finner lämpligast för sitt ändamål, ritstift, pensel eller mejsel, och på allt hvad han skapar trycker han en originel, personlig prägel. Han rör sig lika obesväradt i fantasiens som i verklighetens verld. Satirisk med Rabelais, romantiker i "Atala", realist i "London", fantastisk i "Den vandrande juden", fin och naiv med La Fontaine, kraftfull och allvarlig i "Histoire des croisades", dyster och hemsk med Dante ("Helvetet") samt humorist med Cervantes, har han med sin crayon lemnat beundransvärda tolkningar af alla ämnen och författare, som han företagit sig att illustrera. Det är också hans teckningar för träsnittet, hvilka gjort hans namn kändt och älskadt i alla land. Visserligen har kritiken haft åtskilligt att anmärka äfven mot dem. Så t. ex. säger man, och med rätt, att D. stundom vårdslösar formgifningen och begår svåra fel i perspektivet samt att han, till följd af sin oerhördt stora produktivitet, upprepar sig sjelf. Alla erkänna likväl, att han är en af vår tids ypperste illustratörer och att, om han icke är en lärd konstnär, han är någonting vida mer -- ett snille. De finnas vidare, som påstå, att hans sätt att behandla träsnittet, bl. a. genom att arbeta med hela massor af ljus och mörker, strider mot denna konstarts natur och väsende. Men det kan väl icke nekas, att detta manér, genom hvilket träsnittet utbildat sig till det med metallgravyren täflande s. k. tonsnittet, i stället är ett framsteg och att träsnittskonsten just genom D:s verksamhet (understödd af sådana gravörer som en Pisan, en Pannemaker m. fl.) nått en utveckling, som vid århundradets midt knappt kunde anas. I tecknandet af landskap, särdeles fantastiska, vilda berglandskap, står D. oupphunnen. Sjelf har
han förklarat, att den pittoreska natur, i hvilken han uppväxte som barn, tidigt väckte hans smak för detta slags framställning. Hans bästa verk äro utan tvifvel teckningarna till åtskilliga af de Perraultska sagorna, till Don Quijote (för hvilket arbete han gjorde studieresor i Spanien) och till Dantes Gudomliga komedi. Mindre tillfredsställande är måhända ett annat af hans mest kända storverk, bibelplanscherna. Fastän han i dem icke skjutit det ideala alldeles åt sidan, är hans ofta nog genreartade eller novellistiska behandling af de bibliska scenerna icke alltid öfverensstämmande med ämnets höghet. -- Många af de arbeten, som D. illustrerat, hafva utkommit i flere upplagor, såväl i Frankrike som i utlandet. I London utgafs 1870, under titeln "The Doré gallery", ett vackert urval af hans bästa dittills utförda teckningar (250 pl. med text). Svenska s. k. Doré-upplagor äro: "Perraults sagor" (40 pl.; 1873), "Baron Münchhausen" (1875), Dantes "Divina commcdia" (135 pl. jämte Dantes porträtt; 1876) och "Den heliga skrift" (H. M. Melins bibeluppl., 230 pl.; 1877). R-n.