Drachma, Lat., vigt- och myntenhet. Se Drachme.
1. Drachmann, Anders Georg, dansk läkare, född d. 22 Nov. 1810 i Köpenhamn, fick 1860 professors titel och utnämndes 1864 till öfverläkare vid krigslasarettet vid kadettskolan i nämnda stad. Han var den förste läkare, som i Danmark gjorde ortopedien till föremål för sjelfständigt studium, och i förening med Schiödte upprättade han 1861 i Köpenhamn ett institut för svensk sjukgymnastik. 1877 blef han medicine hedersdoktor i Upsala. E. Ebg.
2. Drachmann, Holger, den förres son, dansk skald, föddes i Köpenhamn d. 9 Okt. 1846, blef student 1865, var derefter några år elev vid konstakademien och emottog samtidigt undervisning af marinmålaren K. F. Sörensen. 1868--71 utställde han åtskilliga sjöstycken af ganska stort värde. Sommaren 1870 begaf han sig till London och ämnade till följd af familjeförhållanden bosätta sig der för en längre tid, i egenskap af korrespondent och målare; men denna plan omintetgjordes, när han på hösten 1871 besökte hemlandet. Påverkad af G. Brandes, hvilken just då började sina ryktbara föreläsningar öfver "hovedströmningerne i det 19:de århundredes litteratur", afbröt D. sin verksamhet som bildande konstnär, för att i stället egna sig åt vitterheten. (Redan förut hade han gjort sig bekant genom reseskildringar och konstkritiker.) Han debuterade 1871 med det revolutionära poemet Engelske socialister, hvilket 1872 efterföljdes af en samling skisser, Med kul og kridt. Sistnämnda år utgaf han jämväl en samling Digte, som väckte stort uppseende för den käckhet och entusiasm, hvarmed han i dem gjorde sig till tolk för samtidens oklara socialistiska tendenser. Ungefär samtidigt blef han den poetiska medelpunkten i ett sällskap af unga män, som ville göra sig till banbrytare för en realistisk riktning inom vitterheten, och liksom Brandes vardt han föremål för våldsamma angrepp å ena sidan och odelad beundran å den andra. En 1873 af D. utgifven samling berättelser, I storm og stille, väckte likväl ej någon större uppmärksamhet. Hans Dämpede melodier (1875), i hvilka motpartiet tyckte sig spåra en sträfvan efter större sjelfbeherskning och måtta, mottogos deremot af de fleste med stort bifall. De sålunda väckta förhoppningarna, hvilka företrädesvis gällde skaldens förmåga som lyriker, erhöllo riklig näring genom tre i tidskriften "Det nittende århundrede" offentliggjorda noveller -- Daedalus, Najaden och To skud --, hvilka 1876 utgåfvos gemensamt under titeln Ungt blod, äfvensom af den vidlyftiga romanen En overkomplet (s. å.) och berättelsen Tannhäuser (1877), i hvilka en stor mängd lyriska dikter äro inströdda. En ny diktsamling, Sange ved havet. Venezia, utkom nästan samtidigt med sistnämnda berättelse. Redan samma år utgaf D. reseskildringarna Derovre fra gränsen. Strejftog över det danske Thermopylae (6:te uppl. 1878), hvilka -- till följd af den fosterländska hänförelse, som i dem erhöll ett flerstädes formfulländadt uttryck -- förskaffade honom stor popularitet öfver hela Skandinavien. Et sendebrev (sedermera infördt i diktsamlingen "Ungdom i digt og sang"), hvilket han kort derefter hemskickade från Paris, beröfvade honom åter det stora flertalets sympati. Ett nästan oblandadt godt mottagande rönte deremot hans följande skildringar: Prinsessen og det halve kongerige ("et eventyr på vers", 1878), hvari D. till
sin egen fördel uppträdde helt och hållet som romantiker, och de förträffliga berättelserna På sömands tro og love (s. å.), hvilka efterföljdes af den mindre uppmärksammade berättelsen Poul og Virginie under nordlig brede (1879) och en fjerde diktsamling, kallad Ranker og roser (s. å.). Såväl genom sitt uppträdande för Björnson och mot Ploug under vintern 1879--80 som genom utgifvandet af Ungdom i digt og sang (1879), ett band lyriska dikter ställde han sig afgjordt på den radikala minoritetens sida, hvarifrån han förut vid några tillfällen röjt en benägenhet att aflägsna sig. På våren 1880 utgaf han Östen for sol og vesten for måne. Et äventyrdigt (i åtta sånger). -- D. har ofta uppmuntrats med offentliga understöd: 1875 fick han det Anckerska resestipendiet för vitterhetsidkare och 1877 ett anslag för att i Paris förbereda sig till utarbetandet af ett nationelt drama; 1879 voterade riksdagen åt honom ett årligt understöd af 1,000 kr. På de sista åren har hans lif varit mycket omvexlande; merendels har han vistats i utlandet. Hans lyriska dikter afspegla nästan alla slags stämningar och känslor samt ega i allmänhet improvisationens fel och förtjenster. Kärleken till hafvet, som först gjorde D. till målare, har jämväl utöfvat ett stort inflytande på hans skaldskap. Också kallar han sig "havets digter". Som novellförfattare lyckas han bäst i beskrifvandet af sjömannens lif. E. M.