Droppsten. 1. Geol. Namn på de hufvudsakligast af kolsyrad kalk bestående bildningar, som i kalkstensgrottor dels likt istappar nedhänga från taket, s. k. stalaktiter, dels i form af kullriga upphöjningar eller pelare resa sig från grottans golf, s. k. stalagmiter. Droppstenar bildas derigenom att vatten, som genom sprickor och håligheter sipprar ned i kalkstensbergen, under vägen, till följd af sin kolsyrehalt, upplöser en liten del af den passerade kalkstenen, men vid inträdet i grottan och beröring med dervarande luft afgifver en del af sin till hälften bundna kolsyra samt afdunstar, hvarvid den kolsyrade kalken icke längre kan förblifva upplöst i vattnet, utan afsätter sig i fast form. Första början till hvarje stalaktit är ett litet ihåligt, tunt rör, uppkommet på det sättet att den i taket hängande droppen, å hvars yta en del kalk efter hand afsätter sig, vid nedfallandet (som orsakas af tillflytande vatten och derigenom ökad tyngd) lössliter den å droppens underdel befintliga tunna kalkskorpan, hvarvid en kort ring uppstår, hvilken småningom, emedan samma process upprepas vid hvarje ny droppe, växer ut till ett rör. Med tiden blir det lilla röret äfven fyldt med kalkspat, och vattnet sipprar då ned
utefter dess yta, allt mera förstorande den sålunda bildade droppstenen. De nedfallande dropparna innehålla ännu en del kolsyrad kalk, som afsätter sig på bottnen och der bildar stalagmiter. Stundom mötas och förenas sammanhörande stalaktit och stalagmit, eller sammanväxa närliggande sådana, hvarigenom pelare och förhänge-liknande partier af de mest vexlande och fantastiska former uppstå. Adelsberggrottan är berömd för sin mångfald af vackra droppstenspartier. Droppstensbildningarna äro merendels hvita, stundom till en viss grad genomlysande, och till strukturen kristalliniskt korniga. Sverige har ej några sådana bildningar. I smått kan man dock iakttaga dylika under brooch källarehvalf, hvarest det är kalken hos det i fogningarna befintliga murbruket, som fått släppa till materialet. -- 2. Byggnadsk. I den muhammedanska byggnadskonsten förekommer en egendomlig, inkonstruktiv takbildning i hvalfform, som utgöres af idel små, i trä eller gips formade och vid hvarandra fogade kupolstycken med framträdande hörn. Dessa små kupolstycken, påminnande om vaxcellerna i en bikupa, bilda ett helt, som med sina många ofvanifrån nedhängande spetsar och kanter gifver hvälfningen utseende af en droppstensbildning, hvadan sådana hvalf också fått namnet droppstens- eller stalaktithvalf. E. E. R-n.