Drouyn de Lhuys [-ä'ng dö loui l. louis], Edouard, fransk statsman, föddes d. 19 Nov. 1805 i Paris. 1830 blef han attaché i Madrid, 1833--36 var han chargé d'affaires i Haag, och 1840 utnämndes han till chef för handelsafdelningen i utrikesdepartementet, men blef 1845 af Guizot aflägsnad från denna post, till följd af den opposition han som deputerad (sedan 1842) iakttog mot dennes kabinett. D., som derefter blef ännu häftigare i sina angrepp på styrelsen, var i Febr. 1848 med om att yrka på Guizots och dennes ämbetsbröders försättande i anklagelsetillstånd för deras förbud mot reformbanketterna, ehuru D. sjelf ingalunda var någon vän af dylika. Efter Februari-revolutionen valdes han till medlem af nationalförsamlingen och röstade der med högern. Från Dec. 1848 till Juni 1849 och, efter en kortare vistelse i London såsom ambassadör, från d. 10 till d. 24 Jan. 1851 var D. utrikesminister. Derefter hjelpte han presidenten Louis Napoléon med förberedelserna till statshvälfningen d. 2 Dec. 1851. Efter densammas genomförande blef D. senator, och d. 28 Juli 1852 kallades han å nyo att öfvertaga ledningen af utrikesärendena. Den benägenhet för en fredlig lösning af den östeuropeiska frågan, hvilken D. lade i dagen på Wien-konferenserna i April 1855, gjorde honom mindre behaglig för Napoleon III, hvarför han d. 3 Maj 1855 begärde sitt entledigande. 1856 lemnade han äfven sin plats i senaten, emedan kejsaren hade förebrått denna korporation brist på initiativ. Sin uppfattning af den östeuropeiska frågan försvarade han 1858 i broschyren Histoire diplomatique de la crise orientale. I Okt. 1862 blef han för fjerde gången utrikesminister och troddes då, med sin kända böjelse för Österrike och påfven, skola bereda det italienska enhetsverket något afbräck; men ehuru han skarpt tillbakavisade en framställning om att de franska trupperna skulle utrymma Rom, närmade han sig dock den italienska regeringen (genom en handelstraktat af d. 17 Jan. 1863) och afslöt den ryktbara traktaten af d. 15 Sept. 1864, enligt hvilken den franska ockupationen af Rom bands till en viss tid. D. afstyrkte Frankrikes inblandning i den danska frågan 1863--64, emedan han ansåg ett krig med Tyskland vara ett för kejsaredömets bestånd farligt steg. Men efter kriget 1866 lät han, i Aug. s. å., skymta fram för den preussiska regeringen, att ett krig mellan Tyskland och Frankrike möjligen skulle blifva följden, om nämnda regering ej tillmötesginge Frankrikes anspråk på 1814 års gränser och på den preussiska garnisonens aftåg från Luxemburg m. m. Då dessa fordringar afslogos och Napoleon III fann sig oförberedd till krig, måste D., såsom ensam ansvarig för de förhastade stridshotelserna, begära sitt afsked, d. 1 Sept. 1866, men utnämndes s. å. till medlem af "conseil privé". Sedan 1861 har han varit medlem af Franska institutet. "Ingen offentlig person i Frankrike har presiderat i ett större antal sällskap eller, vid högtidliga tillfällen, hållit flere tal, som återgifvits eller analyserats af tidningarna." D. var en af de utmärktare representanterna för Napoleons frihandelspolitik. Utom den ofvannämnda handelstraktaten med Italien afslöt han bl. a. den för Sverige betydelsefulla frihandelstraktaten af d. 14 Febr. 1865.
Nordisk familjebok · första upplagan
Drouyn de Lhuys
Ämne: Franska politiker och statsmän under 1800-talet · Franska politiker och statsmän
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 3 (1880), sp. 1468–1469 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗