Dualism (af Lat. duo, två), en verldsåsigt, som till förklaring af verlden använder tvänne principer, hvilka ej kunna förklaras ur hvarandra eller ur en tredje, utan måste betraktas såsom ursprungliga. Dualismen kan ej tillfredsställa förståndets kraf på en enhet, som ligger till grund för alla motsatser. Sin allmänna anledning eger denna åsigt i den omständigheten att vår ändliga verld är en enhet af motsatser. -- I en mera mytisk form och framgången ur praktiska (religiösa) intressen har dualismen uppträdt inom flere religioner, särskildt åtskilliga orientaliska,
enligt hvilka verlden är en tummelplats för strider mellan tvänne lika ursprungliga väsenden, ett godt och ett ondt. Denna lära, som å ena sidan är ett uttryck för menniskans medvetande om en konstant skilnad mellan godt och ondt, är å andra sidan egnad att nedsätta det godas dignitet genom att gifva det onda en lika så ursprunglig och principiel betydelse som det goda, hvarvid läran om det godas slutliga seger ej blir annat än ett dogmatiskt antagande. Exempel på en sådan dualism äro manichaeismen och Zendavestas lära om Ormusd och Ahriman, ljusets och mörkrets furstar. Sekundär kan en sådan dualism sägas vara, om den onda makten föreställes hafva ursprungligen varit god och sedan affallit. -- Utgången från teoretiska förutsättningar och i en mera vetenskaplig form, har dualismen framträdt inom de filosofiska system, hvilka, medvetet eller omedvetet, stannat vid en olöslig motsats mellan tvänne principer, som, sjelfva oförklarliga, ansetts nödvändiga för verldsförklaringen. En sådan dualism kallas primär, om den tillerkänner båda principerna en absolut betydelse, och sekundär, om den ena påstås skola fattas såsom relativ, ehuru den i sjelfva verket får betydelsen af en själfständig princip. Den ioniska filosofien kunde ej komma öfver motsatsen emellan kraft och materia, hvilket ej häller lyckats för några materialister i senare tid. Hos Plato och Aristoteles visade sig en dualism mellan idén, eller begreppet, och den sinliga verkligheten, eller materien, hvilken dualism omöjligt kunde häfvas på deras ståndpunkt, enär ingen tredje princip var funnen, ur hvilken båda dessa skulle förklaras. Sedan Cartesius vetenskapligt vindicerat själens, eller medvetandets, betydelse såsom en sjelfständig substans, med tänkandet till attribut, men derjämte antagit tillvaron af en kroppslig substans, med utsträckningen till attribut, blef dualismen mellan själ och kropp den inom filosofien herskande åsigten. Alla försök att lösa densamma blefvo fruktlösa, så länge båda principerna skulle ega en lika ursprunglig betydelse. Leibniz, som frigjort sig från denna förutsättning, bibehöll dock för mycket af den cartesianska periodens allmänna inskränkningar för att kunna fullständigt häfva dualismen mellan själ och kropp (jfr Leibniz). Ett principielt steg mot detta mål togs deremot af Kant, som ådagalade, att utsträckningen är en förnimmelseform hos menniskan; men för honom qvarstod motsatsen mellan intelligensen och tinget i sig ("das ding an sich"). Inom den efter-kantiska filosofien har dualismen framträdt hufvudsakligen i fråga om förhållandet mellan ande och natur.
Stundom säger man, att dualismen är för handen, hvarhälst en motsats finnes, hvars leder ej förklarats ur hvarandra eller ur en tredje princip, äfven om denna motsats ej är genomgående för hela verldsåsigten. L. H. A.