Dualis

Dualis, Lat. (af duo, två), gramm., den form af ett nomen, pronomen eller verb, som tjenar att uttrycka begreppet "tvåhet". Den förekommer fullständigt endast i de formelt rikaste (syntetiska) språken, såsom sanskrit, forngrekiska, litaviska, fornslaviska och fornarabiska. Hvad hebreiskan vidkommer finnes denna form allenast i nomina, företrädesvis i sådana, som beteckna ting, hvilka af naturen äro för handen i tvåfaldig form (ögon, öron, händer o. s. v.). Latinet har behållit dualen endast i de tvänne orden duo och ambo. Af de germanska språken hafva gotiskan (mesogötiskan) och fornnordiskan dualformer af verben samt af första och andra personernas personliga pronomina; de öfriga germanska fornspråken -- utom fornfrisiskan -- ega dualformer endast af de senare. I de äldsta fornnordiska runinskrifterna förekommer blott en enda verbal dualform och blott en enda gång. De duala pronomina heta i fornnorskan vit (vi två), okkar, okkr (oss två), it (I två) och ykkar, ykkr (eder två); jfr de possessiva pronomina okkar och ykkar (bådas vår, bådas eder), med dual betydelse. I fornsvenskan finnas några lemningar af dualpronomina. Af nynordiska munarter har endast färöiskan i vissa trakter qvar dualpronomina med dual betydelse. I nyisländskan, de nynorska munarterna och dalskan finnas ännu duala pronominalformer, men dessa hafva fått plural betydelse och hafva stundom utträngt de ursprungliga pluralformerna. Så heter t. ex. vi och I uti elfdalskan við, Ið (ursprungligen betydande vi två, I två). Fr. L-r.