Numerus

Numerus, Lat. (plur. numeri), tal, antal; nummer. -- Gramm., en sådan grammatisk kategori inom såväl nominal- (och pronominal-) som verbalböjningen, hvarigenom ett antal betecknas. Man skulle kunna föreställa sig, att antalet af numerusbeteckningar kunde på något sätt bestämmas af talbegreppen i allmänhet, så att man kunde tänka grammatiskt ental, tvåtal, tretal o. s. v. I allmänhet hafva dock språken i detta fall stannat vid att skilja mellan ental, Lat. singularis (som har afseende på en; Varro) och flertal, Lat. pluralis (som har afseende på flere; Quintilianus). I de äldre indo-europeiska språken fanns allmänt äfven en annan numerus, nämligen dualis, tvåtal, som i de olika språken småningom mer eller mindre dött ut (se Dualis). I allmänhet bestämmes den grammatiska numerusskilnaden af olika ändelser eller i öfrigt olika former: gata, gator; broder, bröder; rike, riken; jag kallar, vi kalla, o. s. v. Numerus har liksom alla grammatiska kategorier utvecklats ur vissa psykologiska förhållanden. Antag, att ett ord hufvudsakligen (eller endast) kunde tänkas såsom ett, så kunde det hända, att det med afseende på sin form blef bestämmande för bildningen af vissa ords singularis-former (samma sak om dualis och pluralis). Oftast sker denna utveckling af grammatiska kategorier genom inflytande af sammanhörande ords kongruens. Om vi hafva ett kollektiv (d. v. s. psykologisk plural), t. ex. Eng. people, och det genom psykologisk inverkan så ofta förbindes med verbet i plur., att det småningom kändes som en pluralis, likställd med andra händelsevis befintliga grammatiskt kännetecknade pluraler, så kan det anses genom inverkan af kongruensen hafva blifvit en plural. People, liksom Sv. folk, kännes också närmast som en plural. K. R. J.