Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Dugong-slägtet

Ämne: Däggdjur: släkten och familjer · Djurriket (zoologi, husdjur och djursläkten)

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 3 (1880), sp. 1547–1548 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Dugong-slägtet l. Dujung-slägtet, Halicore, zool., ett till hvaldjurens ordning (Natantia l. Cetacea) och hafs-kornas eller sirenernas familj (Sirenia) hörande slägte, som igenkännes derpå att endast öfverkäken hos det fullvuxna djuret bär framtänder, hvilka till antalet äro två och hos hannarna ofta blifva ända till 30 centim. (1 f.) långa och 3 centim. (1 tum) tjocka, vidare derpå att alla spår till naglar eller klor saknas på de köttiga arm- eller bröstfenorna, att stjertfenan är horisontalt utbredd samt bred, halfmånformig och inskuren, den trinda kroppen glest hårig o. s. v. Hufvudet är jämförelsevis litet med en mycket stor öfverläpp, som bildar en tjock, rörlig nos. Dugongdjuren lefva parvis eller i små familjer, på grundt vatten, der de nära sig af åtskilliga slags vattenväxter och stundom höja sig med halfva kroppen öfver vattenytan. De äro i de indiska hafven hvad manaterna äro i södra Atlanten. Den nära 3 m. (10 f.) långa hafs-kon, sirenen, hafsjungfrun l. dugongen, H. cetacea, träifas i synnerhet i Sumatras grunda hafsvikar. Den glatta, öfver 2 centim. (7 lin.) tjocka huden är besatt med glesa, på öfverläppen nästan tagglika hår samt på den öfre sidan ljusblå med mörka fläckar och på den undre hvit. Detta djur lefver

på grundt vatten och går ej längre ut till sjös än så långt hafsbottnen bär en rik växtmatta, hvilken afbetas af detsamma. Mera sällan drager det sig in till flodmynningarna, men det går aldrig upp i sjelfva floderna. Sannolikt går det icke häller någonsin upp på land, ehuru det stundom under ebben ses ligga qvar på den blottade hafsstranden, emedan det af beqvämlighet ej vill arbeta sig ut till sjös igen, när vattnet faller. Under vatten kan det ej vistas någon längre tid, utan sticker då och då nosen upp öfver ytan för att andas. Det jagas nattetid af infödingarna, som låta dess kött sig väl smaka och äfven förstå att för åtskilliga ändamål använda dess hud och tran. Genom sitt fnysande eller snarkande läte vid andningen röjer djuret lätt nog äfven i mörkret sin närhet för malajen, som slungar ut harpuner från sin farkost och sedan med ett tåg drager sitt oviga byte upp på land. Köttet säges vara hvitt och snarlikt kalfkött, ehuru med en tranaktig bismak. Moderns kärlek till ungen är utomordentligt stor, och om den senare väl är tagen, vet fångstmannen mycket väl, att den förra följer med upp mot stranden och der utan svårighet låter fånga sig. -- Hafskon antages vara urbilden till grekernas vidtbesjungna sirener. J. G. T.