Duns Scotus

Duns Scotus, Johannes, skolastisk filosof och teolog. Det är icke med visshet kändt när eller hvarest denne man föddes. Sannolikast är, att han var bördig från Skotland och att han föddes omkr. midten af 13:de årh. Han tillhörde franciskanorden och gjorde sig först namnkunnig såsom en utmärkt lärare i Oxford, der han till Petri Lombardi "Sententiae" skref en kommentar, som är känd under titeln Opus oxoniense. I början af 14:de årh. höll han i Paris föreläsningar, hvilka sedermera utgåfvos under titeln Reportata parisiensia. Doktorsgrad vann han 1305, sedan han i en disputation med dominikanerna segerrikt försvarat läran om jungfru Marias obefläckade aflelse. Slutligen kallades han såsom lärare till Köln, der han dog d. 8 Nov. 1308. -- Liksom dominikanerna prålade med den till deras orden hörande Tomas af Aquino, så voro franciskanerna stolta öfver sitt stora lärdomsljus Johannes Duns Scotus. Den senare, en dialektiker af första ordningen, dref de skolastiska spetsfundigheterna mycket långt och förvärfvade sig derigenom binamnet "doctor subtilis". Han och Tomas blefvo hufvudmän för hvar sitt af tvänne efter dem benämnda partier: scotister och tomister. De senare hade sitt stamhåll inom dominikanorden, de förre utgjordes af franciskanmunkar. De skilde sig i synnerhet i läran om synd och nåd. Ingendera af dessa riktningar var fri från semipelagianism, lika litet som kyrkan sjelf vid denna tid. Men tomisterna närmade sig dock jämförelsevis mer till Augustinus, så att de erkände arfsynden såsom en "habitus corruptus" (förderfvadt tillstånd) och nåden såsom en förekommande "caussa movens" (väckande orsak) till allt menniskans eget viljande och görande, ehuru de å andra sidan modifierade sin augustinism i semipelagiansk riktning, så att de tillade den naturliga menniskan en viss förmåga att genom tillmötesgående receptivitet inlägga en egen förtjenst, som betingade måttet af nådens meddelelse och förökelse. Deremot voro D. och hans anhängare nära nog pelagianer. De fattade arfsynden allenast såsom en genom "privatio justitiae originalis" (den ursprungliga rättfärdighetens förlust) föranledd svaghet, och åt nåden inrymde de knappast någon annan betydelse än den att Gud låter den fria viljans riktning på det goda sig väl behaga och förvandlar densamma till ett slags högre "caritas" (kärlek), hvilken går utöfver den kärlek till Gud och det goda, som menniskan "ex puris naturalibus" (af rent naturliga krafter) förmår åstadkomma. En annan tvistefråga rörde Kristi försoning, hvilken tomisterna fattade såsom en "satisfactio superabundans" (öfverflödande tillfyllestgörelse), med oändligt värde samt i och för sig fullt tillräcklig till återlösningen, hvaremot scotisterna ansågo den tillfyllestgörande endast i kraft af en "acceptatio gratuita" (frivilligt godkännande), eller Guds beslut att taga henne för god och giltig, hvarvid bör anmärkas, att både tomister och scotister så till vida skilde sig från Anselmus, att de nekade nödvändigheten af Kristi tillfyllestgörelse och betraktade densamma blott såsom det mest passande medlet för åvägabringandet af menniskoslägtets återlösning, särskildt genom den mäktiga impuls till genkärlek och helgelse, som på detta sätt blifvit menniskorna gifven. Ändtligen tvistade man om jungfru Marias obefläckade aflelse, som tomisterna nekade, men hvilken scotisterna ifrigt försvarade. Så mycket än D., i likhet med öfrige skolastiker, bemödade sig om att bringa filosofi och teologi, spekulation och kyrkolära, i full öfverensstämmelse med hvarandra, visar dock en närmare betraktelse af hans system, att försöket misslyckades, och redan hos honom kan man spåra det första fröet till hela skolastikens upplösning. För öfrigt var det i främsta rummet denne teolog, som införde den mängd barbariska konsttermer, genom hvilka latinet rådbråkades af skolastikerna, ungefär på samma sätt som i nyare tider det tyska språket blifvit tillkonstladt af Hegels filosofiska terminologi. C. A. C.