Eckersberg, Kristoffer Vilhelm, dansk målare, föddes d. 2 Jan. 1783 i Blåkrog, i Sönderjylland. Till en början sattes han i målarelära, först i i Åbenrå och sedan i Flensborg. Vid tjugo års ålder lyckades det honom att komma till Köpenhamn för att utbilda sig vid dervarande konstakademi. Efter att hastigt hafva genomgått akademiens skolor och belönats med hennes silfvermedaljer vann E. 1805 den lilla och längre fram, 1809, den stora guldmedaljen. Samtidigt studerade han under Abildgaard, och hans första arbeten (teckningar, enskilda figurstycken och några landskap) bära prägel af dennes akademiska stil och egendomliga palett. Men under en resa, som E. 1810--16, med akademiskt stipendium, företog i Frankrike och Italien, befriade han sig från hvarje spår af sin förste lärares målningssätt. I Paris ingick han i J. L. Davids skola, hvaraf efterverkningar spåras i hela hans följande verksamhet och ända ned i det första slägtledet af hans lärjungar. Särskildt var det den franske mästarens ljusa, dagsklara färg, öppna natursinne och säkra teckning, som funno en fruktbar jordmån i den nordiske lärjungens mottagliga sinne. Från den franska skolan bevarade E. ständigt en viss kärlek till linien, på bekostnad af det måleriska föredraget och den regelrätta paletten. Renast framträder Davids inflytande i Kristus låter barnen komma till sig (altartafla i Horne kyrka vid Fåborg, 1812) och i Judarna efter öfvergången af Röda hafvet (1817).
Det var i egenskap af blifvande historiemålare, som E. vann sina guldmedaljer och sitt resestipendium; som sådan upptogs han 1817 till medlem af akademien, och som sådan tog han 1818 säte bland hennes professorer. För honom hade man hållit den sedan Abildgaards död (1809) lediga professorsplatsen öppen, och åt honom hade man sparat de stora arbeten, som skulle målas för Kristiansborgs slott, hvilket midt under ett tryckande krig hade rest sig ur sin aska. 1819--21 utförde E. fyra stora historiska framställningar till tronsalen, och 1835--41 fyra andra stora målningar till parolsalen på nämnda slott, hvarjämte han, dels för statens och dels för privat räkning, utförde en mängd altartaflor. Dessa arbeten förråda visserligen en ovanligt dugtig konstnärs hand, och de flesta af dem höra i fråga om både teckning och färg till det förträffligaste den tidens målarekonst frambragte i Danmark; men i viss mån felas det dem andlig frihet -- hvari väl också uppgifternas trånga begränsning hade en icke ringa skuld --, hvarjämte de sakna storslagenhet i uppfattningen.
Detta berodde på konstnärens skaplynne. E. hade aldrig bort blifva historiemålare, och säkerligen hade han icke häller någonsin blifvit det, i fall icke omständigheterna så hade fogat. Redan i Rom blef det klart för honom, att den enkla, trogna efterbildningen af naturen låg honom närmare, och sin förmåga i denna riktning lade han i dagen genom sitt namnkunniga porträtt af Thorvaldsen, nu i konstakademien, samt genom en hel serie utmärkta, som naturstudier målade, prospekter från Rom. Med de beställningar han fick på stora historiemålningar skred det långsamt framåt, och flere af dessa stannade vid små elegant utförda skisser. (Med sådana brukade han förbereda sig till större taflor.) -- Efter hemkomsten nödgades E. visserligen af sin ställning som historiemålare att utföra de ofvannämnda stora målningarna, men han fann också tid att följa sitt konstnärssnilles rätta drift. Han målade icke allenast en stor mängd porträtt, till en del i naturlig storlek, äfvensom ett par taflor med icke få personer (Fredrik VI med familj och Den Nathansonska familjetaflan), utan äfven små genretaflor (gatscener m. m.) och vackra, friska små landskap. Mest drog likväl sjön hans blickar till sig. Hans första omogna försök i hemmet hade varit sjö och båtar, men det akademiska studiet och vistelsen i utlandet hade nästan kommit honom att glömma sin barndomskärlek. 1821 vaknade denna igen vid anblicken af Öresund, och under loppet af omkr. trettio år utförde E. derefter en mängd, efter nutidens måttstock icke särdeles stora, taflor, i hvilka han med utomordentlig trohet och en aldrig svalnande kärlek skildrade sjön och lifvet på sjön: för det mesta lugna sommardagar vid Öresund, men äfven enstaka bilder från öppna hafvet. Med dessa sjöstycken blef han Danmarks, för att icke säga Nordens, förste marinmålare. Hur stora anspråk hans historiemålningar än hafva att få anses för konstverk, var det dock i hans sjöstycken, som hans målaresnilles bästa egenskaper och all den poesi hans lugna, ärliga sinne var mäktigt klarast framträdde. Mången gång förstod han att på det lyckligaste sätt förena figurtaflan med sjöstycket, t. ex. i Hornbeks fiskare (1830). Vid andra tillfållen återgaf han med stor verkan dramatiska uppträden mellan skeppen sjelfva, t. ex. Ett möte pä sjön (1841), Flottrevy i Sundet (1843) och Den förföljda kapareskonaren (1845).
E. var tillika en ovanligt begåfvad lärare, hvars undervisning blef så mycket mera fruktbringande, som han förstod att meddela den utan att störande ingripa i lärjungens individuella riktning. (I art Danmark, sp. 898, anföras namnen på flere talangfulla konstnärer, som utbildades i hans skola.) Från 1848 försvagades hans syn så mycket, att verkningen deraf spåras i hans arbeten. Efter 1851 målade han icke längre, och d. 22 Juli 1853 bortrycktes han af koleran. -- Af E:s söner blef en, Erling Karl Vilhelm, f. 1808, kopparstickare och en, Jens Juel, f. 1822, arkitekt. Jfr Ph. Weilbach, "Dansk konstnerlexikon" (1872). Ph. W.