Ecuador, sydamerikansk republik, på ömse sidor om eqvatorn (deraf namnet), mellan 2° n. och 5° s. br. samt 72° och 83° 40' v. lgd (fr. Gr.). Det gränsar i n. till Columbia, i ö. till Brasilien, i s. till Peru och i v. till Stilla oceanen. Ehuru gränserna ej äro fullt bestämda, uppskattas arealen till omkr. 643,300 qv.-kilom. (11,683 qv.-mil), oberäknadt de i v. belägna Galapagos-öarna. Kusten är hög och brant, med många inskärningar, af hvilka den största är Guayaquil-viken, i landets södra del. Vestra delen af E. genomskäres af Anderna, som der framlöpa i tvänne parallella kedjor. På den östra kedjan resa sig Imbabura, 4,582 m. (15,432 f.), Cayambe. 5,956 m. (20,060 f.), Antisana, 5,833 m. (19,645 f.), Cotopaxi, 5,595 m. (18,840 f.), Tunguragua, 5,026 m. (16,927 f.) och Sangay, den verksammaste af jordens alla vulkaner, 5,220 m. (17,580 f.); på den vestra: Cotocachi, 4,966 m. (16,725 f.), Pichincha, 4,787 in. (16,122 f.), Corazon, 4,816 m. (16,220 f.), Iliniza, 5,296 m. (17,837 f.) och Chimborazo, 5,938 m. (20,000 f.). Den mellan dessa kedjor liggande högdalen, som är 40--60 kilom. (5,5--8 mil) bred och 450 kilom. (60 mil) lång, delas genom tvänne åsar, vid Chisinche och Assuay, i tre bäcken: Quitos, Ambatos och Cuencas. Bergen bestå hufvudsakligen af vulkanisk sten, i synnerhet trakyt. Deras sidor äfvensom dalarna äro täckta med djupa lager af sand, vulkanisk aska och tuff. E. är mindre rikt på metaller än någon annan af Syd-Amerikas stater. Floderna, särskildt de som ligga på östra sidan, föra något guld. Dessutom förekomma silfver, jern, bly, zink, koppar, salt och (på några ställen) qvicksilfver. På östra sidan sänka sig Anderna brant ned mot Amazonslätten med dess urskogar, grässlätter, sjöar, träsk och floder, bland hvilka senare Pastaça, Tigre, Napo och Putumayo äro de största. Till Stora oceanen flyta många strömmar, som alla hafva snabbt lopp och bland hvilka Mira, Esmeraldas och Guayaquil äro segelbara i sitt nedre lopp. Låglandet har ett mycket hett, fuktigt och osundt klimat. På högslätterna deremot är det nästan ständigt vår (temperaturen vexlar i Quito mellan 5° och 18° C.). Vegetationen är, till följd af landets omvexlande höjdförhållanden, mycket olika på olika ställen. I närheten af snögränsen, som i E. ligger på omkr. 4,650 m. (15,600 f.) höjd, utgöres den hufvudsakligen af småbuskar, företrädesvis Erica-arter. Längre ned, på 3,500--4,500 m. (11,800--15,000 f.) höjd, äro de s. k. "paramos" rikt betäckta med gräs, som lemnar ett ypperligt bete. Mellan 3,250 och 1,800 m. (11,000 och 6,000 f.) höjd odlas europeiska sädesslag och frukter, hvaremot vegetationen under 1,800 m. (6,000 f.) först är subtropisk och derefter, i de lägre dalarna och låglandet, blifver fullständigt tropisk (i trakten vid Guayaquil-viken är den utomordentligt yppig). Skogarna äro stora och rika på nyttiga trädslag. Bland dalarnas produkter är kakao den förnämsta. Den odlas i stor mängd och utgör en vigtig utförsvara. Värdefulla produkter äro likaledes kautschuk, bomull, kaffe och kinabark. Landets fauna är icke synnerligen rik på däggdjur, men dess rikare på foglar, kräldjur och insekter. De för Anderna egendomliga djuren laman, guanacon, vicunnan och alpakan äro ganska allmänt förekommande, och floderna vimla af alligatorer. Får och hornboskap hållas i stor mängd på
högslätterna. I kustdalarna insamlas mycket honing och vax. På åtskilliga ställen odlas kochenillkaktus. Amazonfloden och dess bifloder äro rika på sköldpaddor, hvilkas fett ("manteca") är en vigtig handelsvara. I Stora oceanen drifves icke obetydligt fiske. Bergsbruket lemnar icke stora resultat, och guldvaskningen är obetydlig. Industrien, som förr stod jämförelsevis högt, särskildt i fråga om fabrikation af gröfre ylle- och bomullsvaror, har gått mycket tillbaka. Numera är endast tillverkningen af panamáhattar och hängmattor af någon betydenhet. Handeln är, till följd af bristen på vägar, obetydlig i jämförelse med landets rikedom och inskränkt nästan endast till hamnen Guayaquil. Värdet af hela exporten steg 1876 till 5,371,912 pesos (1 peso = 3,85 fr.). Nämnda år hade landet en jernvägslinie af 41,3 kilom. (5,56 mil) längd. -- Enligt en beräkning af ministern F. Leon uppgick innevånarnas antal 1875 till 866,137 personer, utom vid pass 200,000 vilda indianer. Urbefolkningen i höglandet hörer till de mest civiliserade bland indianstammarna, är omvänd till kristendomen och talar en dialekt af quichuaspråket samt är i allmänhet skicklig i åkerbruk. Indianerna på de östra slätterna stå deremot på en låg ståndpunkt. De lefva mest af jagt och fiske. -- Statsförfattningen är demokratisk-republikansk. Den verkställande makten utöfvas af en president, som väljes för fyra år, af 900 genom allmän folkomröstning utsedda elektorer. Presidenten har en mycket inskränkt makt. Han kan ej omväljas. Den lagstiftande makten ligger hos kongressen, som är delad i en senat af 16 och ett representanthus af 30 medlemmar. Religionen är den romersk-katolska. I spetsen för kyrkan stå en ärkebiskop, i Quito, och sex biskopar, i Cuenca, Loja, Ibarra, Riobamba, Guayaquil och Manabi. Ingenstädes hafva prester och jesuiter så stort inflytande som i E., och flere munkordnar, hvilka för århundraden tillbaka förlorat sitt inflytande i Europa, blomstra ännu i Quito. Folkundervisningen har hittills legat i presterskapets händer och varit mycket bristfällig. För den högre undervisningen har länge funnits ett universitet i Quito. År 1875 instiftades derstädes en akademi. Högre skolor (colegios) finnas i flere större städer, och nära 600 folkskolor på landsbygden. -- 1876 utgjorde statsinkomsterna 2,317,000 pesos och utgifterna 3,360,000 pesos. Statsskulden uppgick i början af 1877 till 22,938,000 pesos, deraf till England 1,824,000 p. st. -- I administrativt hänseende är E. deladt i 11 provinser: Pichincha, Guayas, Manabi, Esmeraldas, Los Rios, Chimborazo, Tunguragua, Leon, Imbabura, Azuay och Loja, hvartill kommer prov. Oriente, på östra sidan af Anderna, med en befolkning af omkr. 200,000 vilda indianer. På denna provins, som till namnet existerat sedan 1854, göra såväl Peru som Columbia anspråk. Hufvudstad: Quito.
Historia. Landet tyckes ursprungligen hafva varit bebodt af inemot femtio oberoende indianstammar, af hvilka quitus sannolikt var den mäktigaste. Omkr 280. e. Kr. lär det hafva blifvit eröfradt af en främmande stam, som derefter grundade ett rike i Quito, hvilket egde bestånd till 1460, då det intogs af en inka i Peru. Med sistnämnda land kom det 1532, genom Pizarro, under spanska väldet. 1548--1710 utgjorde det, under namnet Quito, en del af vicekonungariket Peru, derefter tillhörde det vicekonurigariket Santa Fé de Bogoté (Nya Granada), och 1722 återkom det under Peru. I slutet af förra årh., då de spanska kolonierna sträfvade att uppnå sjelfständighet, utbröto äfven i E. enstaka oroligheter. Dock var det först 1809 och 1812, som mera omfattande försök att afskudda det spanska oket gjordes. Den 1820 i Guayaquil utbrutna revolutionen förde, genom Bolivars biträde, till målet -- skilsmässa från Spanien. Landet slöt sig derefter till de redan förenade staterna Nya Granada och Venezuela, hvilka trenne stater togo namnet Columbia (1822). 1830 skilde sig E. från förbundet och förklarade sig för en oberoende republik, med general Juan José de Flores som president. Sedan den tiden har E. oupphörligt varit hemsökt af inre oroligheter. Ända till 1845 vexlade makten mellan Flores och Vicente Rocafuerte, och författningen ändrades tre gånger. En af Rocafuerte ledd revolution (1845) slutade med att Flores förband sig att lemna landet, mot erhållandet af en penningsumma. Efter en lång tid af förvirring valdes till president, i Dec. 1850, det klerikala partiets kandidat, Diego Noboa, som återkallade jesuiterna och upptog de från Nya Granada fördrifne konservativa, hvarigenom han kom i strid med nämnda stat. Af denna oenighet begagnade sig general Urbina, Juli 1851. Han tog Noboa till fånga och satte sig sjelf i spetsen för republiken. Med honom kom det demokratiska partiet till makten, hvarefter jesuiterna förjagades, adelstitlar afskaffades, slafveriet upphäfdes (1854) och skeppsfarten på floderna frigafs. Vid Noboas fall afstannade fejden med Nya Granada, hvaremot strid uppkom med Peru, som beskyddade Flores. Denne gjorde (Mars 1852) ett landstigningsförsök, men blef slagen, och i April s. å. slöts fred, hvarefter Flores måste lemna Peru. Vid hans återkomst till Lima, 1855, började striden dock å nyo, men 1856 ingicks en ny förlikning. Urbina efterträddes af general Francesco Robles, under hvilken indianerna likställdes med de öfrige medborgarna samt det franska mått-, vigt- och myntsystemet infördes. Förlikningen med Peru bröts 1858 af dess nye president, Castilla, hvilken sände en flotta att blockera Guayaquil. General Franco, som der förde befälet, öfvertalades att sluta en särskild konvention (Aug. 1858) och lemnade sina forne vänner Robles och Urbina i sticket. Men det konservativa partiet i Quito, under Garcia Moreno, inkallade i Juni 1860 Flores, som besegrade Franco. Moreno, som varit professor i kemi och var Flores' måg, blef i Jan. 1861 vald till president. Han började anlägga vägar, minskade härstyrkan och upprättade en polis. Men tillika slöt han ett för kyrkan mycket fördelaktigt konkordat med påfven och öfverlemnade undervisningen i jesuiternas och andra munkars händer. Både derigenom och på grund af en hemlig korrespondens, hvari han förklarat sig böjd för att ställa E. under franskt beskydd, väckte han en storm af ovilja mot sig. Deraf begagnade sig
presidenten i Columbia, Mosquera, hvilken i Aug. 1863 uppfordrade E:s innevånare att ansluta sig till honom och återställa den forna republiken Columbia. Då Moreno vägrade ingå på denna plan, utbröt ett krig, i hvilket Flores blef slagen, men som ej medförde någon förändring i de båda staternas politiska ställning. I Maj 1865 valdes Geronimo Carrion till president, och denne började sin regering med att i förening med Peru och Chile förklara Spanien krig. Hans styrelse blef dock ej lång: i Nov. 1867 gjorde han ett försök till en statskupp, hvilken misslyckades och framkallade hans afsättning. Till hans efterträdare valdes Espinosa; men redan i Jan. 1869 störtades denne af Moreno, som helt och hållet stödde sig på det klerikala partiet, gynnade jesuiterna och sökte gifva republiken karakteren af en teokratisk stat. Moreno gick så långt, att han vid öppnandet af kongressen (Aug. 1873) förklarade, att det sista spåret af fientlighet mot kyrkan måste utplånas ur lagböckerna och landet öppnas för jesuiternas obehindrade verksamhet. I öfverensstämmelse dermed ställdes pressen och bokhandeln fullständigt under jesuiternas godtycke. Oaktadt statens betryckta finansiella ställning beslöts ock på samma kongress, att årligen 10 proc. af den del utaf kyrkans inkomster, som tillhör staten, skulle lemnas åt påfven. Moreno lönmördades d. 14 Aug. 1875. A. W.