Efraim

Efraim, Josefs andre son, upptogs som barn af sin farfader, Jakob, och erhöll af honom en bättre välsignelse än hans äldre broder, Manasse (1 Mos. 48: 14, 19, 20). Hans efterkommande bildade Efraims stam, som vid Kanaans delning fick på sin lott ett stort och fruktbart område i midten af landet ungefär motsvarande södra delen af det sedan s. k. landskapet Samarien. Detta område genomskars från norr till söder af Efraims berg, hvars fortsättning sedan kallades Juda bergsbygd. Ända till Sauls tid (omkr. 1100 f. Kr.) var Efraims stam den mäktigaste i Israels rike. Både Josua och Samuel tillhörde densamma, och inom dess gränser (i Silo) var tabernaklet upprest. Näst Efraims var Juda stam den mest betydande, och dessa tvänne täflade med hvarandra om högsta anseendet i Israel. När David blifvit konung och bestämt Jerusalem till hufvudstad samt Moria berg till plats för templet, tog Juda stam afgjordt försteget. Afunden fortlefde dock och kom till utbrott efter Salomos död (omkr. 975 f. Kr.) genom, söndringen mellan rikena Juda och Israel. I det sistnämnda var E. den herskande stammen, så att riket till och med ofta kallades E. Dess förste konung, Jerobeam, tillhörde E., och dess hufvudstäder Sikem och Samaria lågo inom denna stams område. -- Efraims (l. Benjamins) port, var en port på Jerusalems norra stadsmur, sannolikt belägen på samma ställe som den nuvarande Damaskus-porten, eller Bab-el-Amud. -- Efraims skog, der Absalon blef slagen, anses hafva legat öster om Jordan. E. J. Ö.