Eiriksson, Magnús, dansk (isländsk) teolog, föddes i Skinnalón, Islands nordligaste "boer" (by, gård), d. 22 Juni 1806. Åren 1824--29 genomgick han latinskolan i Bessastaðir, och derefter var han i två år stiftskontorist hos stiftsamtmannen L. A. Krieger, hvilken satte honom i tillfälle att fortsätta sina studier vid Köpenhamns universitet, der han 1831 tog studentexamen och 1832 "anden examen" samt 1837 teologisk ämbetsexamen. 1838 började han manuducera (handleda) teologie studerande och fortfor dermed till 1847, då han ställdes under fiskaliskt åtal i anledning af ett bref till konung Kristian VIII rörande striden mellan honom och H. Martensen. Efter Fredrik VII:s tronbestigning (1848) nedlades detta åtal; men då E. nu var bekant såsom oppositionsman inom kyrkan, måste han af brist på lärjungar upphöra med sina privatlektioner, och dermed utsinade hufvudkällan till hans inkomster. Genom för långt drifven hjelpsamhet mot vänner kom han för öfrigt i händerna på ockrare, till hvilka han under flere år nödgades afstå största delen af det lilla han förvärfvade. I anledning af sina afvikelser från kyrkoläran kunde han ej häller få plats såsom lärare vid borgare- och folkskolorna i Köpenhamn. Ett pastorat på Island, till hvilket han erhållit kallelse, kunde han, på grund af sin religiösa öfvertygelse, ej mottaga. 1873 åstadkommo ändtligen några vänner till E. och hans författareskap en lifränta åt honom, och 1879 beviljade riksdagen honom ett årligt anslag af 400 kr. -- Genom sina teologiska studier fördes E. allt mera till tvifvel på och förnekelse af åtskilliga bland kyrkans dogmer. Hans första uppträdande mot kyrkoläran föranleddes af baptist-förföljelserna i Danmark. Med anledning af dem utgaf han det stora arbetet Om baptister og barnedåb (1844), hvari han förklarar, att "kyrkans förfaringssätt mot de kristna sekterna endast tjenar till att ännu mera bevisa hennes andliga elände". I den lilla skriften Tro, overtro og vantro (1846) kom han till det resultatet att "endast det kan vara trons föremål, som kan vara föremål för förnuftssinnet" (sinnet för det andliga). Derför uppträdde han ock i skriften Er troen et paradox og i kraft af det absurde? (1850) med stort eftertryck mot Sören Kierkegaards läror rörande tron. I Dr H. Martensens trykte moralske paragrapher (1846) belysas denne teologs system i dess "förvirrade, idealistisk-metafysiska och fantastisk-spekulativa, religion och kristendom undergräfvande, fatalistiska, panteistiska och sjelfförgudande väsende". Detta var början till den strid, som ledde till det fiskaliska åtalet mot E. I Spekulativ rettroenhed og geistlig retfärdighed (1849) fortsatte E. att karakterisera Martensens ståndpunkt. I Den nydanske theologies cardinaldyder (1850) yttrar han sig om Rasmus Nielsens och andras polemik mot Martensen. Breve til Clara Raphael fra Theodor Immanuel (1851) behandla i frisinnad anda dels frågan om qvinnans emancipation, dels åtskilliga religiösa och sedliga ämnen. Först tolf år efter utgifvandet af sistnämnda arbete uppträdde E. å nyo såsom författare. Då utkom den i hans lifsverksamhet epokgörande boken Er Johannes-evangeliet et egte apostolisk skrift, og er dets läre at Gud er bleven menneske en sand og christelig läre? (1863; öfvers. af N. J. Ekdahl 1864). Förut hade han hållit på den heliga skrifts auktoritet; nu hade han, "likasom halft omedvetet införd på upptäckternas och sanningens väg", såsom han sjelf säger, trott sig finna, att i bibeln sant och falskt äro blandade. Han hade kommit till den åsigten att Johannes-evangeliets lära är en förfalskning af Kristi verkliga religion. Denna åsigt framställde han i korthet i en liten skrift på isländska: Jóhannesar guðspjall og lærdómur kirkjunnar um Guð (1865). Hans uppträdande i denna fråga föranledde en motskrift (af några katolska prester på Island), under titeln "Jesús Kristr er Guð" (1867), på hvilken E. svarade med Nokkrar athugasemdir um sannanir "katólsku prestanna i Reykjavík" fyrir guðdómi Jesú Krists. I broschyren Hvem har ret, Grundtvigianerne eller deres modstandere? Og hvad har Kristus befälet om dåben? (1863; "Läran om dopet", öfvers. af N. J. Ekdahl, 1865) ådagalade han, att Kristus icke gaf sina lärjungar någon befallning med afseende på dopet och att de s. k. instiftelseorden (Matt. 28: 19) äro en senare tillsats. I skriften Gud og reformatoren (1866) sökte han visa, att första steget till en religions förfalskning är att föreställningen om en menniska (religionsstiftaren) drages in på de religiösa föreställningarnas område. Några år senare utgaf E. tvänne små skrifter af praktisk-religiöst innehåll: Om bönnens virkning og dens forhold til Guds uforanderlighed (1870) samt Kunne vi elske nästen som os selv? (s. å.), hvilka vunnit erkännande äfven från hans motståndares sida. I Paulus og Christus (1871) förklarar han, att Pauli och kyrkans lära om rättfärdiggörelsen är alldeles oförenlig med Kristi lära om syndaförlåtelsen, sådan den tydligt framstår i liknelsen om den förlorade sonen. Slutligen utgaf E. skriften Jöder og christne (1873), hvari han skildrar den historiska utvecklingen af läran om Kristi gudom, af hvilken, enligt honom, de första spåren förekomma i 2:dra årh., men som blef färdig först i det 4:de, och framhåller, att judarna i fråga om gudsbegreppet stå Kristi verkliga religion närmare än de kristne. Sedermera har E. skrifvit åtskilliga artiklar i danska tidningar och i den svenska tidskriften "Sanningsökaren". Af alla hans senare arbeten framgår, att han betraktar kyrkoläran såsom en förfalskning af Kristi lära, hvilken han söker återställa, utan att dock ängsligt låta
binda sig vid hvarje ord, som tillskrifves Jesus. -- Ehuru E:s religiösa verldsåskådning har många beröringspunkter med våra dagars rationalism, har den ej uppstått under påverkan af denna, utan på den inre erfarenhetens och sjelfutvecklingens väg. Den är ock af ett alltigenom egendomligt skaplynne. Man finner hos E. en sällspord förening af hjertats fromhet, barnslig tillit till Gud, skarpsynthet, lärdom och kristligt sinne.