Ekdahl

Ekdahl, Nils Johan, prest, samlare och utgifvare af historiska handlingar, f. i Fogeltofta socken i Kristianstads län d. 27 April 1799, blef student i Lund 1820, prestvigdes 1823 och kom 1825 som informator till Stockholm, der han äfven fick anställning som pastorsadjunkt. Genom dåv. riksantiqvarien, Liljegren, sattes E. snart i i tillfälle att för Vitterhets historie och antiqvitetsakademiens räkning göra forskningsresor inom fäderneslandet. 1826 bereste han Gotland och 1827--30 alla svenska landskap norr om Dalelfven, från kusten till fjällen. Under dessa färder insamlade han pergamentsbref (omkr. 1,200), runstafvar o. d., upptecknade folksagor och traditioner m. m. samt aftecknade fornminnen och historiska minnesmärken, dervid stundom biträdd af en medföljande tecknare. 1830 blef E. amanuens i Samfundet för utgifvande af handskrifter rörande Skandinaviens historia och fick som sådan "stipendium Ahllöfvianum" för en resa till Norge, hvarest han skulle efterforska jämtländska handlingar och taga kännedom om de nyss förut till Kristiania från München öfverförda handlingarna rörande Kristian II:s historia, om hvilka E. sedan afgaf berättelse till nyssnämnda samfund. 1832 erhöll han uppdrag att, som Sveriges fullmäktig i Kristiania, deltaga i sorteringen och delningen af Kristian II:s (från München skänkta) arkiv. Ehuru 1831 utnämnd till bataljonspredikant vid Svea lifgarde, qvarstannade han, för fullgörande af detta uppdrag (hvilket af norska vederbörande ingalunda underlättades), flere år, med 1 rdr spec. i dagtraktamente. Men 1836 tröttnade vederbörande i Sverige. E:s arvode indrogs, och han ålades att aflemna handlingarna. Ur dessa hade han då redan utgifvit "Christiern II:s arkiv. I. Handlingar rörande Severin Norby", 1--3 (1835--36). Från 1835 hade han mest vistats i Stockholm, der han 1838 af Karl Johan erhöll Adolf Fredriks regalt patronella pastorat. Trots många påminnelser och åtgärder både af justitiekansleren och öfverståthållaren blef E:s uppdrag i afseende på de norska handlingarna ej slutfördt förrän år 1846. Till de förut utgifna Handlingarna hade E. under tiden, 1842, utgifvit ett "Bihang", innehållande akter ur svenska riksarkivet samt Stockholms rådhusrätts arkiv och belysande samma tids historia. För öfrigt hade E. äfven på andra håll fått anseende som "bråkig", dels genom åtgärder till fromma för sedligheten och fattigvården i sin församling, dels som statsrevisor, 1841 och 1845, och dels som medlem i direktionen för Allmänna barnhusinrättningen i Stockholm. Ifrande för rättmätiga syften, visade han dock dervid sällan det lugn som höfves. Många funno det derför i sin ordning, att E. 1850 åtalades för att hafva, mot giftomans förbud, "med vigsel fullbordat" ett redan förut faktiskt bestående äktenskap. E. afsattes, men med hemställan från Högsta domstolen att straffet måtte af nåd förvandlas till sex månaders suspension, hvarom äfven en deputation från församlingen bönföll. K. M:t beviljade straffets förmildring, och E. belyste ärendet i skriften Några data ur en 13-årig ämbetsverksamhet till förklaring af en 6 månaders ofrivillig overksamhet. Från trycket utgaf han senare åtskilliga predikningar, en broschyr med titeln Norska frågan (1860), en "ämbetsberättelse": Vattuminskningen i norra polartrakterna, dess orsaker och dess följder (1865; redan 1831 afgifven till Vitterhets historie o. ant. akad., men der "förkommen", såsom stridande mot Berzelii åsigter och ej tillhörande akademiens område), en broschyr med titeln Om osedligheten i Stockholm (1866) m. m. samt en öfversättning af Magnus Eirikssons undersökning angående Johannes evangelium (1864). Liksom E. genom sistnämnda öfversättning visade sig hafva brutit med den stränga ortodoxien, till hvars försvar han förut uppträdt, t. o. m. i egenskap af åklagare mot Nils Ignell, fick man mot slutet af hans lefnad äfven höra honom som demokratisk folktalare. Död i Stockholm den 20 Dec. 1870. H. W.