Eklekticism

Eklekticism (af Grek. ek, af, ur, och Lat. legere, välja) kallas i allmänhet hvarje vetenskaplig åsigt, som uppkommit derigenom att vissa satser och läror blifvit ur förut gifna (ofta alldeles motsatta) åsigter upptagna och sammanförda till ett helt. Ju högre krafven på verklig enhet och sammanhang äro inom en vetenskap, dess mindre berättigadt blifver det eklektiska förfaringssättet. Vidkommande filosofien, hvars uppgift, från en sida betraktad, kan sägas vara att återföra allt menskligt vetande till den högsta möjliga enhet, förmår det eklektiska tillvägagåendet omöjligen tillfredsställa ens de formella fordringarna på ett vetenskapligt system. Väl bör den filosofiske forskaren tillgodogöra sig resultaten af sina föregångares arbete; men han måste noga tillse, att sträng enhet finnes inom hans egen verldsåsigt, så att inom denna ingenting upptages, som ej står i begripligt och nödvändigt sammanhang med det öfriga. Historien visar, att alla filosofiska system, som haft epokgörande betydelse, hållit sig fria från eklekticism. Väl gäller det just om epokgörande åsigter, att de -- enär genom dem åtskilliga bland vetenskapens problem framstått i en ny belysning -- intaga en bestämd ståndpunkt i förhållande till samtida riktningar och att denna ståndpunkt -- eftersom den innebär ett undvikande af de särskilda riktningarnas ensidigheter -- ofta i viss mån får karakteren af att vara förmedlande; men denna förmedling är ej vunnen derigenom att motsatta och således oförenliga principer blifvit accepterade och de bjertast framträdande motsatserna undvikna genom nedprutande af konseqvenserna, utan fast hällre så, att man ådagalagt, det motsatserna äro för handen endast under vissa, för de äldre åsigterna gemensamma, förutsättningar och alldeles försvinna, så snart man frigör sig från dessa. Så till exempel visar sig en motsats ega rum emellan frihet och nödvändighet, men endast under den förutsättningen att frihet antages vara identisk med godtycke, nödvändighet med yttre tvång, hvaremot den alldeles försvinner för den, som finner den sanna friheten vara sjelfbestämning, den sanna nödvändigheten vara en inre nödvändighet, hvilket i sjelfva verket är det samma som sjelfbestämning, o. s. v. -- Eklekticismen har framträdt i synnerhet under tider, då en större eller mindre aftyning varit rådande inom den filosofiska forskningen, hvilket ofta varit fallet under öfvergångstider mellan större perioder af filosofiens utveckling. Den kan hafva en viss betydelse såsom medel att sprida resultaten af den föregående forskningen och såsom förarbete för en ny tid, hvilken har att förmedla de motsatser, som eklekticismen söker sammanjämka på konseqvensens bekostnad. För öfrigt är det en gifven sak, att eklekticism kan framträda i finare eller gröfre form, allt efter som man förhåller sig mer eller mindre kritiskt till de åsigter man söker sammanjämka, d. v. s. gör större eller mindre allvar af fordran på verklig enhet inom systemet, utan att likväl fullt vinna densamma. Ett historiskt exempel på gröfre eklekticism erbjuder den fornromerska spekulationen, hvars fleste representanter okritiskt upptogo resultaten af de mest olika filosofiska åsigter i Grekland. En finare form deremot förekommer i den alexandrinska eklekticismen, i hvilken orientaliska och grekiska bildningselement ingingo. Äfven vår tid företer ett ej ringa antal eklektiska åsigter. -- Eklektiker, som försöker att ur förut gifna åsigter utplocka och till ett helt sammanföra hvad han finner bäst. Adj. Eklektisk. L. H. Å.