Synkretism

Synkretism (af Grek. syn, tillsammans, och kretizein, tala kretiska, d. v. s. lefva, i kif), vetenskaplig term, hvarmed man betecknar ett visst fel i vetenskaplig metod och framställning, bestående deri att man, i stället för att förfara kritiskt och systematiskt, med blott skenbart och yttre sammanhang från olika håll sammanför mot hvarandra stridande eller åtminstone för hvarandra främmande tankar. Särskildt plägar man inom filosofiens historia tala om denna form af ovetenskaplighet, för hvilken man t. ex. plägar beskylla flertalet af romerska och alexandrinska filosofer under senantiken. Jfr Eklekticism. -- I kyrkohistorien är synkretism namnet på den riktning inom den protestantiska teologien, som uppstod i 17:de årh. (efter 1629) genom Calixtus (se d. o.), och hvars grundtanke var, att redan i det apostoliska symbolum och i de fem första århundradenas kyrkliga tradition allt det innehålles, som hör till den saliggörande tron, och att genom betonande af detta och bortseende från oväsentliga skiljaktigheter vägen skall banas för ett närmande mellan de olika kristna kyrkosamfunden. Se vidare Calixtus och Lutherska läran. -- Synkretist, dels person, som gör sig skyldig till ofvannämnda slags ovetenskaplighet; dels person tillhörande den synkretistiska riktningen inom kyrkan. S-e. A. F. Å.