Lutherska läran, det lutherska kyrkosamfundets uppfattning af kristendomens sanningar, återfinnes till sina grunddrag i de skrifter, genom hvilka detta samfund anses hafva fastställt sin bekännelse. Dessa s. k. bekännelseskrifter äro 1) den augsburgiska bekännelsen af år 1530, skrifven af Melanchthon, 2) den augsburgiska bekännelsens försvar (1531), af Melanchthon, 3) de schmalkaldiska artiklarna (1537), af Luther, 4) Luthers båda katekeser (1529) samt 5) konkordieformeln (1577), af Jakob Andreae, Martin Chemnitz m. fl. lutherske teologer, hvilka skrifter äro förenade till ett helt i den s. k. konkordieboken af år 1580. Den lutherska reformationen åsyftade att genom bortrensande af påfviska villoläror och missbruk återställa den sanna apostoliska kristendomen i dess renhet, men var på samma gång angelägen att fasthålla alla de sanningsmoment, som framträdt under den föregående kyrkliga läroutvecklingen. Reformationens stora hufvudtanke var den inom den romerska kyrkan fördunklade, men af Luther klart belysta sanningen att hvarje menniska, som med personlig hjertetro omfattar Kristus såsom mensklighetens medlare, eger genom honom öppet tillträde till och gemenskap med den himmelske fadern. I den lutherska kyrkans första och obestridligen vigtigaste bekännelseskrift, den oförändrade augsburgiska bekännelsen af år 1530, bildar ock artikeln om rättfärdiggörelsen genom tron sjelfva medelpunkten. Men med denna sammanhänga på det närmaste lutheranismens djupare syndmedvetande, enligt hvilket mensklighetens synd fattas icke blott såsom en andlig sjukdom, utan ock såsom innebärande skuld inför en rättfärdig Gud, vidare dess klara och trosvissa framhållande af Kristus såsom den ende medlaren och sjelf den tillfyllesgörande försoningen, dess mot all falsk subjektivism riktade, ofta upprepade betonande att nådemedlens, ordets och sakramentens, kraft hvilar icke på menniskor, utan på Herrens instiftelser och närvaro i sin kyrka, samt slutligen dess anderika uppfattning af hvad sann bot, sann lydnad och kristlig frihet äro. Såväl den augsburgiska bekännelsen som de öfriga lutherska bekännelseskrifterna visa sig för öfrigt utgå från den förutsättningen att den heliga skrift är den afgörande normen vid bedömandet af kyrkliga lärofrågor. Omisskänligt är, att särskildt Paulus' bref till romarna och galaterna egt en stor betydelse för den lutherska reformationen. Det förra bildar ock grundvalen för Melanchthons Loci communes rerum theologicarum (1521), den första begynnelsen till en luthersk dogmatik.
Konkordieformeln (se d. o.) kan sägas närmare utveckla det lutherska lärobegreppet i flere hänseenden på grund af de lärostrider, som 1537--77 egt rum emellan de strängare lutheranerna å den ena sidan och de s. k. filippisterna, eller Melanchthon och hans lärjungar, å den andra, samt riktar sig förnämligast mot calvinismen, den uppenbara eller fördolda, hvilken senare benämndes kryptocalvinism. I motsats till antinomismen, som förringar lagens betydelse, framhåller konkordieformeln lagens trefaldiga betydelse, såsom åstadkommande borgerlig rättfärdighet, såsom uppväckande en sann, ödmjuk botfärdighet och såsom vägledande för rätta kristna i afseende på lydnaden för Guds vilja. I afseende på Kristi medlareskap betonade konkordieformeln Kristi menskliga naturs betydelse samt lär, att Kristus är vår medlare genom hela sin gudamenskliga person och sitt hela lif, ej blott genom sin lidande, utan ock genom sin görande lydnad. Frågan om den gudomliga nådens och den menskliga frihetens förhållande till hvarandra, hvilken fråga en gång framkallat striden emellan Augustinus och Pelagius, framträder under reformationstidehvarfvet i den s. k. synergistiska striden (af Grek. synergos, medverkande). Den lösning, som konkordieformeln söker gifva, har korteligen blifvit så sammanfattad, att vid nådetillegnelsen allt bör fattas såsom ett verk af Guds nåd, men på samma gång såsom ett frihetsverk, i det friheten på hvar punkt kan göra motstånd, men också på hvar punkt frihetens rätta lifsyttring just är den att ej göra motstånd mot nåden. I alla händelser innebär konkordieformelns ståndpunkt i denna fråga ett afgjordt framsteg utöfver den ståndpunkt Luther intog 1525 i sin mot Erasmus riktade skrift De servo arbitrio. Nattvardsfrågan hade tidigt söndrat reformationens män. Äfven inom den lutherska kyrkans eget sköte framkallades snart allvarsamma och ömtåliga strider i afseende på nattvarden. I den s. k. förändrade augsburgiska bekännelsen af år 1540 hade onekligen Melanchthon utbytt de ursprungliga enkla orden om Herrens lekamens och blods närvaro i sakramentet mot andra, som medgåfvo olika uppfattningar och tolkningar; men å andra sidan hade ock några teologer framkommit med sådana framställningar af den lutherska nattvardsläran, som om den lärde, att ett s. k. kapernaitiskt, eller groft sinligt, ätande och drickande egde rum i nattvarden. Det resultat, som framgick ur striderna och som fått sitt uttryck i konkordieformelns bestämningar, innebar ett fullständigt fasthållande af den ursprungliga lutherska åskådningen i afseende på nattvarden och hvilade på den lutherska sanning, som sedermera ofta åberopats i kommande lärostrider, att det ändliga kan i sig upptaga det oändliga. I sammanhang med nattvardsfrågan upptogs frågan om Kristi gudomliga naturs närvaro i den menskliga, hvilken af konkordieformeln besvaras med framställande af läran om »communicatio idiomatum» l. egenskapernas gemenskap i Kristi person och detta i motsats mot den dualistiska uppfattning, för hvilken Calvin anklagades. Till grund för konkordieformelns framställning i denna punkt ligger en skrift De duabus naturis in Christo af Martin Chemnitz, obestridligen den främste dogmatikern inom lutherska kyrkan under reformationstiden.
Under det tidehvarf, som närmast följde efter konkordieformelns affattande och samtliga lutherska bekännelseskrifternas förenande till ett helt i konkordieboken af år 1580, fattade de lutherske teologerna sin uppgift såsom hufvudsakligen bestående uti att bevara och försvara den rena bekännelsen. Derjämte sökte man dels systematiskt ordna dogmerna, dels utveckla det dogmatiska systemet i alla dess enskilda delar. På grund af den renlärighetsifver, som utmärkte tidehvarfvet, och hvilken man icke kan frånkänna vare sig formalism eller förkättringslust, har tidehvarfvet blifvit kalladt ortodoxismens. Öfver mängden af teologer höjer sig den ädle, varmhjertade Johann Gerhard (d. 1637) såsom den främste af detta tidehvarfs kyrkolärare; i sitt stora dogmatiska arbete Loci communes theologici, fullbordadt 1621, visar han sig vara en värdig efterföljare af Chemnitz. Den förmedlande riktning, hvars målsman Melanchthon varit, fortlefver dock inom den lutherska kyrkan och får under denna tid en framstående representant i Calixtus, professor i Helmstädt, hvilken derför ock kallats »Melanchthon redivivus». På grundvalen af den apostoliska trosbekännelsen samt de 5 första århundradenas ekumeniska läror ville han och hans själsfränder, med bortseende från de väsentliga åtskilnaderna, åstadkomma enhet emellan lutheraner, reformerte och katoliker. Så uppkom den s. k. synkretistiska striden (af Grek. synkretismos, förening emellan olika partier), hvilken äfven sträckte sig till Sverige och der egde betydande målsmän i biskoparna J. Matthiae i Strengnäs och J. Terserus i Åbo. En insats af förblifvande värde gjorde Calixtus i den lutherska läroutvecklingen, då han med klarhet och kraft framhöll, att sedeläran icke finge förbises för »troslärans skull. Bland lärostriderna under denna tid bör för öfrigt uppmärksammas den emellan Giessen- och Tübingenteologerna förda i frågan om Kristi s. k. förnedringstillstånd (kenosis), hvilken strids betydelse hufvudsakligen kan sägas hafva legat deri att den i icke ringa mån banat väg för en sannare uppfattning af Kristus såsom menniska. I sin ensamhet, men inom den lutherska kyrkans sköte, uppbyggde den djupsinnige och fantasirike skomakaren från Görlitz Jakob Böhme (d. 1624) sin teosofiska lifsåskådning, i hvilken det etiska allvaret väl är omisskänligt, men i hvilken verldsutvecklingen förklaras panteistiskt.
På ortodoxismens tidehvarf följer pietismens. Den rörelse, som i kyrkohistorien bär detta namn, må hafva utöfvat inflytande på andra områden af det kyrkliga lifvet, i afseende på lärans utveckling saknar den positiv betydelse. Philipp Jakob Spener (1635--1705), hvilken betraktas såsom rörelsens upphofsman, ehuru oförnekligt är, att i synnerhet den senare pietismen högst väsentligt skiljer sig från honom, fasthöll troget vid kyrkans bekännelse. De senare pietisternas likgiltighet för läran kunde uppenbarligen vara af endast negativ betydelse. Pietismens dogmatiker voro för öfrigt betydligt underlägsna särskildt den man, som i främsta ledet mot pietismen förde kyrkans talan, nämligen den fromme och kunskapsrike Valentin Ernst Löscher (d. 1749). Samma likgiltighet för ett utprägladt lärobegrepp kännetecknade ock den ur lutherska kyrkans sköte framgångna herrnhutismen, för hvilken i läran allt samlade sig kring bekännelsen till Kristi försoning genom blodigt lidande och död på korset. -- Deremot måste i det hänseende, hvarom här är fråga, stor betydelse tillerkännas würtembergske teologen Johann Albrecht Bengel (d. 1752), upphofsmannen till den s. k. bibelteologiska riktningen inom lutherska kyrkan. Bengels exegetiska arbeten, i främsta rummet hans Gnomon Novi testamenti, hafva varit befruktande för utvecklingen af den lutherska läran, i synnerhet som Bengel, ehuru han söker omedelbart utgå från skriften, i allt väsentligt visar sig stå på luthersk grund. Den heliga skrift betraktar han ur frälsningshistorisk synpunkt eller såsom innehållande en Guds rikes utvecklingshistoria. Åt de eskatologiska frågorna egnar Bengel, liksom efter honom hela den bibelteologiska skolan, en särskild uppmärksamhet. Hans skrifttolkning har med skäl blifvit kallad realistisk. Särskildt gäller detta tolkningen af profetiorna.
Under sin tidigare utveckling tager den lutherska dogmatiken föga hänsyn till tidens filosofiska sträfvanden. Förhållandet skulle dock, såsom man kunde vänta, sedermera blifva ett annat. I slutet af 18:de årh. framträder en af den tidens filosofi påverkad rationalism inom den lutherska kyrkan. Det är den engelska deismens på tysk jord omplanterade principer, som framkallat denna s. k. vulgära rationalism. Man fasthåller tron på Guds försyn och pligten att bevisa kärlek, men saknar öga för och förnekar trons mysterier. Kristus är väsentligen en dygdelärare. Hans uppståndelse enligt skriften förnekas. Det menskliga förståndet är högste domare i trossaker. Af denna vulgärrationalism voro tidens teologer mer eller mindre besmittade. En af de mest betydande af nämnda riktning var Johann Salomon Semler, professor i Halle (d. 1791), särskildt känd för sin ackomodationsteori, enligt hvilken Kristus i sin lära lämpat sig efter sin samtids falska föreställningar, hvarför hvarje senare tid har till uppgift att i hans lära utsofra den väsentliga sanningen med bortskiljande af slagget. Till samma riktning hörde bland många andra Paulus, professor i Heidelberg (d. 1851), känd för sina förment naturliga, men i sjelfva verket högst onaturliga förklaringar af de bibliska undren. Mot vulgärrationalismen kämpade den s. k. supranaturalismen, fasthållande vid en öfvernaturlig uppenbarelse, men utan rätt förstånd på den principiella motsatsen emellan de båda mot hvarandra stridande religiösa åskådningarna. Kants kritiska filosofi samt den filosofiska spekulation, som efterföljt Kant, bilda genom grundlighet och allvar en skarp motsats till den föregående rationalismens ytlighet. Denna ytlighet blottades genom Kants kritiska undersökning af den menskliga kunskapsförmågan. Både genom denna sin kritiska undersökning och genom sitt kraftiga framhållande af viljelifvets betydelse kan Kant sägas hafva utöfvat inflytande äfven på den teologiska spekulationen. Sådana inflytelser spåras äfven från filosofiska system, som följt efter Kants. Men i samma mån som panteismen i dessa gör sig gällande, i samma mån framträder ock deras oförenlighet med kristendomens teistiska lifsåskådning. Den hegelska panteismens konseqvenser hafva med skärpa utdragits och på teologiens område tillämpats i synnerhet af David Friedrich Strauss (d. 1874), hvilken för öfrigt i sitt arbete »Das leben Jesu» (1835) hyllar en mytisk uppfattning af Jesu lif. Från panteistiska element kan icke ens den berömde teologen Schleiermachers (d. 1834) ståndpunkt frikännas. Denne, som egentligen tillhörde den reformerta församlingen, har dock haft betydelse äfyen för den lutherska dogmatiken dels genom sitt kraftiga framhållande af det religiösa lifvet och det kyrkliga samfundet såsom i erfarenheten gifna verkligheter lika väl som andra dylika, dels i afseende på den teologiska vetenskapens planmässiga förfarande eller metod. Från Schleiermacher kan för öfrigt den s. k. förmedlingsteologien sägas hafva utgått, hvilken åsyftade en förmedling emellan kyrkoläran och den filosofiska spekulationen. Denna riktnings förnämste representanter hafra varit Karl Hase och Richard Rothe, hvilken senare framträdt med en teosofisk kristendomsuppfattning.
Under de senaste årtiondena har inom den lutherska kyrkan en lifskraftig konfessionel sträfvan gjort sig gällande. Den har egt till bundsförvandt den grundliga exegetiska forskning, som efterträdt F. Chr. Baurs (d. 1860) och den s. k. Tübingenskolans tendentiösa bibelkritik. Nära den konfessionella riktningens män stå bibelteologerna J. T. Beck (d. 1878) och J. Chr. K. von Hofmann (d. 1877). En säregen ståndpunkt har intagits af dansken N. Fr. S. Grundtvig (d. 1872), enligt hvilkens åsigt den gamla dopbekännelsen, eller det s. k. apostoliska symbolum, är den kristna kyrkans egentliga grundlag och lösen samt en högre norm än den heliga skrift. I motsats till de samtidens teologiska sträfvanden, som förbise den kyrkliga bekännelsens vigt och betydelse, har den konfessionella riktningen, till hvilken höra H. Martensen (d. 1884), G. Thomasius (d. 1875) samt Sartorius, Frank m. fl., velat ett återupplifvande af den ursprungliga lutherska bekännelsen, men icke ett reproducerande af den äldre dogmatikens mekaniska och ohistoriska uppfattningssätt. Fastmera har den uppgiften fattats i sigte att låta ett historiskt, organiskt och etiskt betraktelsesätt genomtränga och beherska läroframställningen och detta i full öfverensstämmelse med lutheranismens egen ande. -- Om den lutherska kyrkans författning se Kyrkoförfattning. Rörande särskildt den svenska kyrkans författning, förvaltning och gudstjenstordning se derjämte bl. a. Biskop sp. 577--579, Ecklesiastikdepartementet, Församling, Kommun, sammansättningar på Kyrko-, Pastorat. E. J. K.