Elberfeld-systemet

Elberfeld-systemet [-fält-] kallas en på genomförd individualisering och vidsträckt anlitande af icke aflönade »fattigvårdare» fotad, organisation af den kommunala fattigvården efter mönstret af det system, som sedan mer än 40 år tillämpats i staden Elberfeld. En förelöpare hade Elberfeld-systemet (från 1819) inom en församling i Glasgow, der fattigvården ordnades af den berömde skotske teologen Th. Chalmers (se denne. Suppl.). Sedan han i »Edinburgh Review» skrifvit en uppseendeväckande artikel om »pauperismen» och i skrifter om »kristlig och medborgerlig samhällsekonomi i stora städer» framställt genomgripande kraf på reform, lades fattigvårdens organisation inom S:t John's församling helt och hållet i hans händer, för att han så skulle få tillfälle att praktiskt pröfva sina teorier. Han indelade nu församlingen i små distrikt, der de fattiga vid hvarje gata eller gränd regelbundet besöktes af »besökare», hvilka gjorde sig noggrant underrättade om hvars och ens individuella behof samt vid behandlingssättet gjorde skillnad emellan sjelfförvållad nöd, framsprungen ur lättja, slöseri och dryckenskap, eller oförvillad, en följd af sjukdom, ålderdom, ekonomiska olyckor o. s. v. Frukten af hans bemödanden, visade sig ganska snart: på fyra år reducerades utgifterna för fattigvården från 1,400 p. st. för år till 280 p. st., allt under det att de verkligt hjelpbehöfvande erhöllo långt bättre omvårdnad än förut. — För att motarbeta ett öfverhandtagande bettleri och dermed följande demoralisation, till ej ringa del orsakad af planlöst almosegifvande, och för att på samma gång inskränka de dryga kostnaderna för en lika dyr som dålig fattigvård, genomfördes i Elberfeld 1852 en af geh.-kommerserådet Daniel van der Heydt uppgjord organisationsplan. Enligt denna indelades staden i 18 fattigdistrikt. I spetsen för hvarje distrikt ställdes en af stadsfullmäktige vald föreståndare. Hvarje distrikt åter delades i 14 qvarter, hvart och ett med sin af stadsfullmäktige för en tid af tre år utsedde fattigvårdare. Fattigvårdarna, hvilkas antal således utgjorde 252, egde att öfva den närmaste tillsynen om de fattige och samvetsgrant vårda sig om deras verkliga intressen. Dervid skulle iakttagas, att endast fyra familjer komme på hvars och ens lott, dels för att möjlighet till noggrann individualisering skulle vinnas, dels. för att äfven strängt upptagna personer, exempelvis stadens affärsmän, skulle sättas i tillfälle att deltaga i arbetet. — Elberfeld egde vid tiden för det nya fattigvårdssystemets genomförande endast 56,000 innevånare, men icke mindre än 2,948 understödstagare. 30 år senare, 1886, utgjorde antalet innevånare 113,000, men understödstagarnas hade nedgått till 2,038. Och ännu på senare tid, då innevånareantalet närmar sig 140,000, har det ursprungliga antalet fattigvårdare visat sig vara tillräckligt. Samtidigt hafva kostnaderna högst väsentligt nedgått, och man har med mindre utgifter vunnit en bättre fattigvård. — Organisationen är i hufvudsak alltjämt densamma, som infördes genom den ursprungliga författningen af d. 9 Juli 1852. Framställning om understöd skall alltid göras till qvarterets fattigvårdare. Honom åligger att ofördröjligen personligen sorgfälligt undersöka förhållandet och särskildt göra sig underrättad om den hjelpsökandes arbetsförtjenst, insättning i sparkassor m. m. dyl. Endast undantagsvis kan han sjelf i trängande fall omedelbart lemna ett mindre tillfälligt understöd. Annars skall hvarje ansökan om fattighjelp genom honom föredragas för distriktrådet. Detta råd, som utgöres af distriktföreståndaren och de 14 fattigvårdarna inom hans distrikt, sammanträder hvar fjortonde dag, och understöd kan beviljas endast för tiden mellan två sammanträden eller således högst för 14 dagar. Skall det förlängas, föredrages frågan å nyo. Fattigunderstödet lemnas här, liksom för öfrigt under de flesta andra system, dels genom »sluten» fattigvård, då understödstagaren erhåller inträde i arbets- eller försörjningsanstalt, dels genom »öppen», då han fortfarande får vistas i hemmet och understöd erhålles i form af lifsmedel, kläder, husgeråd, fri skolgång, fri läkarevård, begrafningshjelp eller i penningar. Det är distriktrådet, som för hvarje särskildt fall bestämmer den ena eller andra formen af fattighjelp. — I spetsen för stadens fattigvård i sin helhet står en nämnd (»Armendeputation»), hvilken utgöres af öfverborgmästaren jämte fyra stadsfullmäktige och fyra af stadsfullmäktige för en tid af tre år valda borgare. Nämnden bestämmer de allmänna grunderna för understöds utgående och fattigvårdens handhafvande samt skall derjämte utgöra en drifvande kraft för att egga till nit och ihärdighet alla de medborgare, hvilka åtagit sig fattigvårdares eller distriktföreståndares oaflönade hederspost. Vid nämndens sammanträden, hvilka ega rum hvar fjortonde dag, skola distriktföreståndarna närvara och redogöra för förhållandena inom sina distrikt, frambära sina önskningsmål och mottaga de för distriktet behöfliga penningemedel eller understöd in natura. Genom detta ständiga samarbete med distriktföreståndarna erhåller nämnden nödig öfverblick öfver fattigvårdsarbetet, utan att dock löpa fara att drunkna i detaljer. — Elberfeld-systemet har vunnit efterföljd bl. a. i Barmen, Krefeld, Darmstadt, Göttingen, Halberstadt, Leipzig, Dresden, Stuttgart, Königsberg och Freiburg (i hvilken stad man sett sig nödsakad att ersätta de oaflönade distriktföreståndarna med aflönade »uppsyningsmän»), inom en stadsdel i Paris och Kristiania. Bland svenska städer hafva på senare åren Gefle (fr. 1893), Falun, Upsala och Ystad i större eller mindre utsträckning tillämpat Elberfeldsystemet. E. Bn.