Elfsborgs lösen

Elfsborgs lösen kallas de summor, hvilka Sverige enligt fredsfördragen i Stettin (Dec. 1570) och Knäröd (Jan. 1613) erlade till Danmark för att återvinna den af detta rike, d. 4 Sept. 1563 och d. 22 Maj 1612, eröfrade fästningen Elfsborg (Gamla E.). Stettin-freden bestämde, att Sverige skulle inom loppet af två och ett halft år betala 150,000 riksdaler (600,000 kr. i vår tids mynt, oafsedt myntvärdets fall). För att anskaffa denna stora summa åtog sig allmogen att utgöra en tiondedel af alla sina lösören i guld, silfver, penningar, koppar, tenn och boskap, och af städerna lemnade somliga en tolftedel, andra en adertondedel af all lösegendom. Den summa af 1 mill. dal. silfvermynt, som Sverige i Knäröds-freden åtog sig att inom sex år, med 250,000 r:dr årligen, betala till Danmark, var snarare ett krigsskadestånd än en speciel lösen för Elfsborg; ty såsom pant for denna summa behöll Danmark icke allenast Elfsborgs fästning, utan äfven städerna Nya Lödöse och Gamla Lödöse samt Göteborg jämte sju härad i Vestergötland. Men då Elfsborgs återbekommande var nödvändigast, betraktade man krigsskadeersättningen framför allt såsom en lösen för denna fästning. Till betalande af denna andra Elfsborgs lösen, hvilken Gustaf II Adolf kallade "en tärande kräfta", bidrogo alla samhällsklasser, från konungen ned till tjenstehjonen. Konungen gaf 32 proc. af kronans inkomst, drängar 1 och pigor 1/2 riksdaler -- betydande utgifter på en tid, då man för 1 riksdaler kunde få köpa en tunna råg. Att summan skulle erläggas i klingande mynt ökade svårigheterna vid dess utgörande, och vid sista afbetalningen nödgades konungen mynta sitt bordsilfver för att kunna fylla densamma. J. Th. W.