Elfsborg, tvänne fästen vid Göta elfs utlopp.
1. Det äldre, Gamla Elfsborg, var beläget på elfvens venstra strand, straxt vester om Göteborg, på den plats der nu tullstationen Klippan ligger. Det omtalas första gången under konung Albrekts tid och var troligen anlagdt i midten af 1300-talet. 1502 anfölls det af prins Kristian (sedermera Kristian II), som uppbrände det; men 1519 sattes det, för dansk räkning, åter i skick genom Karl Knutsson af Tre Rosor, hvarefter det stannade i danskarnas händer till 1523. Under Gustaf Vasas tid egnades mycken omsorg åt E., hvilket då ansågs som ett af Sveriges förnämsta fästen, och det förstärktes ytterligare af Erik XIV. Det var bygdt efter det nederländska systemet, med ett inre, på en hög klippa uppfördt, befäst slott. För Sverige var fästningen af största betydelse, emedan den skyddade Göta elfs mynningsland — ända till Brömsebrofreden (1645) den enda punkt riket egde vid Vesterhafvet. Den 4 Sept. 1563 och d. 22 Maj 1612 föll E. i danskarnas händer, vid förra tillfället efter ett svagt motstånd, men senare gången först efter ett, af Olof Stråle ledt, lysande försvar. Sverige nödgades betala dryga summor för E:s återvinnande (jfr Elfsborgs lösen). Efter 1660 underhölls fästningen icke längre, emedan den efter Nya Elfsborgs anläggning hade helt och hållet förlorat sin betydelse.
2. Nya Elfsborg uppfördes längre utåt sjön, pä den s. k. Kyrkogårdsholmen, vid inloppet till Göteborg, omkr. en mil från staden, efter en af generalqvartermästaren J. Wärnschiöldh 1646 uppgjord plan. Efter Wärnschiöldh öfvertog Erik Dahlberg ledningen af byggnadsarbetet. Nya E. var en bastionerad fyrkant med kasematterade kurtiner. 1717 och 1719 gjorde danskarna, under Tordenskjold, fruktlösa försök att taga fästningen, hvilken vid senare tillfället försvarades af den tappre öfverstelöjtnanten J. A. Lillie. Nya E. är numera såsom fästning slopadt. G. U. J. Th. W.