V är den tjuguandra bokstafven i det vanliga, europeisk-latinska alfabetet. Om tecknets historia se under U. Här skall blott anmärkas, att »dubbelt» W, w härstammar från medeltiden (redan 9:de årh.), och att det i (fraktur-)tryck finnes redan i den gutenbergska bibeln. Bokstafvens namn är ve. -- V utmärker i de flesta språk med latinsk skrift samma ljud som i svenskan, men är i tyska tecken för f-ljud, i Holl. i ords början för f-ljud eller halftonande v, i Sp. för ett särskildt (bilabialt) v-ljud. Dubbelt w är i (nord-)tyska tecken för v-ljud. I Sv. förekommer det i »latinskt» tryck vanligen endast i namn, men är i fraktur tecken för v-ljud. I Holl. betecknar w bilabialt (spanskt) v och i Eng. (der bokstafven benämnes »double-ju») ett mellanljud mellan u och v (se nedan), medan wh i Eng. antingen är liktydigt med w eller är ett i början tonlöst w.
I. Vanligt svenskt v-ljud, i t. ex. val, är en tonande-svag, median-oral, dentilabial frikativa. Vid dess frambringande är röstspringan sluten, så att talströmmen vid sin passage genom struphufvudet blir tonande. Gomseglet (mjuka gommen) är upplyft och sluter sig med sin undre del till bakre svalgväggen, så att luften går blott genom munnen. Luften passerar genom en trång öppning mellan underläppen och öfre framtänderna (och genom de mellanrum, som möjligen skilja tänderna). V kan bildas mellan öfverläppen och undre framtänderna hos personer, hvilkas undre tandgård ligger utom den öfre. Efter tonlös konsonant, t. ex. i Sv. två, qväll, svar, saknar förra delen ton; framför tonlös konsonant, t. ex. i skevt (skeft), styvt (styft), saknar v-ljudets senare del ton. Förkortas vokalen, öfvergår v-ljudet fullständigt till f, och uttalet blir t. ex. styft, I Holl. förlorar börjande v gerna delvis tonen, så att t. ex. Holl. vinden till uttalet ligger mellan T. winden och finden. Muljeradt v är vanligt i slaviska språk. Dentilabialt v-ljud tecknas i de flesta språk, såvidt latinsk skrift brukas, med v, i tyska med w. I Sv. tecknas v-ljud med hv i några ord, som fordom äfven i uttalet haft ett h- (eller ch-) ljud före v (hvem, hvass o. s. v.), med f i slutet af ord (ref, half, skärf samt i sfinx, sfer), med fv mellan vokaler samt mellan r eller l och vokal (refvo, halfva, hvirfvel), dock så, att i uppenbara lånord tecknas v (recitativ, passiva o. dyl.) och att numera många i stället för f och fv börja skrifva v. Tidigare tecknades äfven i Fr. v-ljud med fv (t. ex. neufve, vifve; jfr Sv. skef--skefva). I nygrekisk och slavisk skrift har det gamla b-tecknet (Β, β nu värdet v. -- II. Spanskt v är en tonande-svag, median-oral, bilabial frikativa. Det skiljer sig alltså från vårt vanliga v derigenom att förträngningen (passet) bildas af båda läpparna mot hvarandra (icke genom underläpp mot öfvertänder) och från Eng. w derigenom att mungiporna icke närma sig hvarandra. Ljudet tecknas i Sp. med b mellan vokaler (saber, hablar), annars med v. Samma ljudvärde har Holl. w samt w i medel- och sydtyskt språk. -- III. Eng. w, »double-ju», är en bilabial frikativa (liksom spanskt v), men munöppningen är rundad, och bakre delen af tungan höjer sig som vid europeiskt u-ljud. Det är således en konsonant med dubbelt läge. Ljudet tecknas i Eng. med w och utmärktes i angelsachsiska med en särskild runtyp (»wen»). Detta är för öfrigt det gamla värdet för Lat. V (och U) och för Sv. v i ordens början. I svenska dial. förekommer w- i synnerhet för äldre hv- och (i sydsvenska mål) för g efter bakre vokal (mawe = mage o. s. v.). Den tonlösa motsvarigheten till w kan man få höra i engelska ord, som börja med wh.
Det indo-europeiska urspråket egde troligtvis tvänne v-ljud, det ena en bilabial frikativa, det andra »halfvokaliskt» (d. v. s. vokalen u, använd såsom medljud), ehuru dessa båda ljud sedermera knappast i något språk kommit att hållas strängt åtskils (jfr t. ex. Lat. vestis, »drägt», af roten ves, »kläda», med Vesta, hemmets gudinna, af roten ues, »vistas»). I germanska språk tyckas båda redan i urtiden hafva sammanfallit i det w-ljud, som ännu bevaras i Eng., men annars i de flesta språk utbytts i nyare tid mot den dentilabiala (mindre ofta den bilabiala) frikativan v, derest icke ljudet helt och hållet försvunnit. Detta öde drabbade nämligen redan i urgermansk tid w-ljudet i åtskilliga ställningar. Det bortföll utan ersättning före u, t. ex. T. jung, »ung», af juwung- (jfr Lat. juvencus), Got. niun, »nio» (jfr Lat. novem); det assimilerades med ett föregående n,a t. ex. Sv. tunn (jfr Lat. tenuis, d. v. s. tenwis); det gaf i ställningen mellan vokaler stundom upphof till ett g-ljud, hvaraf sedan i Sv. blifvit gg, t. ex. brygga (jfr bro), sugga (jfr so). Å andra sidan ökades området för det urgermanska w-ljudet icke obetydligt derigenom att de s. k. bakre gutturalerna i vissa ställningar ur sig utvecklade ett w, t. ex. Isl. hvat, »hvad» (Sanskr. kad, Lat. quod), Sv. kvinna (Grek. gyne), ehuruväl de på sådant sätt uppkomna förbindelserna hw och kw stundom åter försvunno genom att öfvergå till f och p, t. ex. Got. fidwor, »fyra» (Lat. quatuor), Sv. vapen (jfr vissa dialekters vakenhus, »vapenhus»). Emellertid var det gamla w-ljudet i det stora hela väl bevaradt vid den tid, då de nordiska språken afsöndrade sig från de öfriga germanska. Deri inträdde dock under vikingatiden en genomgripande förändring, i det att w då spårlöst försvann öfverallt utom före vokalerna a, e, i, å, ä samt före r, följdt af någon bland dessa vokaler; jfr t. ex. Sv. ord, ull med T. wort, wolle. Och ej häller i nyssnämnda ställningar blef w långvarigt, enär det i de flesta nejder snart nog öfvergick till den dentilabiala frikativan v; jfr t. ex. Sv. vinna, D. vinde med Eng. win och dalmålets winna, Sv. sparf [sparv] med Eng. sparrow. Undantagsvis öfvergick det i Sv. mellan vokaler till g, t. ex. snöga (Isl. snjóva), jfr snö, en öfvergång, som inträdt äfven i de fall, då fornsvenskan insköt ett oursprungligt w mellan o och en följande vokal, t. ex. redobogen för äldre -boen, trogen för troen o. d. -- Det eller de indo-europeiska v-ljuden äro sålunda endast jämförelsevis sällan (och vanligen blott i ordens början) bevarade uti de nutida nordiska språken. Då dessa språk icke dess mindre äro ymnigt försedda med v-ljud, så äro dessa alla af yngre datum. Genom den s. k. ljudskridningen (se d. o.) öfvergick nämligen den indo-europeiska »aspiratan» bh i urgermansk tid till bilabialt frikativt v, t. ex. Isl. Niflheimr, »dimhemmet» (jfr Sanskr. nábhas, »moln»); dock inskränktes dettas förekomst senare derigenom att det i alla germanska språk öfvergick till b i ordens början och efter m, t. ex. Sv. bära (Sanskr. bharami), Isl. kambr, »kam» (Sanskr. jambhas, »tand»), i T. äfven i öfriga ställningar, t. ex. nebel, »dimma» (jfr Niflheimr). Vidare uppkom samma bilabiala v, i tyskan sedan öfvergånget till b, genom den s. k. vernerska lagen af äldre f (uppkommet af indoeuropeiskt p och ph) i vissa ställningar, t. ex. Sv. af [av], T. ab (jfr Grek. apò). På nordisk botten blef samma v ännu vanligare derigenom, att hvarje f i ställningen efter vokal, l och r under vikingatiden öfvergick till v, t. ex. Fornsv. greve, »grefve» (T. graf), ulver, »ulf» (T. wolf), tharva, »tarfva» (jfr T. darf). Dessa bilabiala v-ljud utbyttes tämligen snart nästan öfverallt i Norden mot dentilabiala, såsom vi nu uttala, dem. -- De förluster, som detta oursprungliga v-ljud lidit inom de nordiska språkens område, äro jämförelsevis obetydliga. Redan i urnordisk tid bortföll det inuti ord före u, t. ex. Isl. haukr (Fornhögt. habuh, nu habicht), »hök», Fornsv. siu (Got. sibun, T. sieben), »sju». Senare öfvergick det före s och t till f, t. ex. Sv.. lifstid, haft, jämförda med lif [liv] och hafva [hava]. Karakteristiskt för svenskan i motsättning mot danskan är det omkr. år 1300 skedda utbytet af förbindelsen vn mot mn, t. ex. hamn (D. havn), sömn (D. savn) o. s. v. Sällsynt i svenskan och väl från vissa dialekter stammande är såväl öfvergången från v till g efter u, t. ex. Sv. stuga för Fornsv. stuva (T. stube), som den motsatta från g till v i t. ex. Sv. kufva (Isl. kúga), hötjufva jämte -tjuga. Denna sistnämnda utveckling är deremot mycket talrikt representerad i danskan, der den regelbundet visar sig efter hårda vokaler, t. ex. mave, »mage», plov, »plog», due (för duve), »duga», o. s. v.. Slutligen må blott nämnas, att v i nysvenskan bortfallit i några mycket brukliga och vanligen obetonade ord, t. ex. bli(fva), ha(fva), hade (D. havde), ge jämte gifva, Ola jämte Olof. Lll. Ad. N-n.
På äldre franska mynt betecknar V myntningsorten Troyes och W Lille. -- Dessutom förekomma V och v samt W och w i åtskilliga förkortningar:
1. Romerska och latinska taltecken, namn, inskrifter m. m.
V = 5; V = 5,000.
V. = Valerius, Victor.
V. (v.) = vale (farväl); venerabilis l. venerandus (vördnadsvärd); verba, verbum (ord, verb); versus (vers; emot); verte (vänd!, näml. bladet); vestalis (vestal); vester (er, eder); vice (se d. o.); victor (segrare); victoria (seger); victrix (segrarinna); vide (se!); vidi (jag har sett); vidua (enka); vir (man); virgo (jungfru); vivas (lefve du!); vivus (lefvande, under sin lifstid); vixit (lefde); volo (jag vill); volumen (volym, del); votum (se d. o.); vovit (lofvade, voterade); uti (såsom). Se vidare förkortn. under U.
V. A. = vixit annos ..., lefde ... år.
V. B. = vir bonus, en rättskaffens man, en hedersman.
V. C. = vir clarissimus (plur. V. V. C. C. = viri clarissimi), en fräjdad, förnäm man (epitet för en senator); vir consularis, f. d. konsul, med konsuls rang. v. c. = verbi causa, till exempel.
V. D. = verbum Dei (Guds ord); vir doctus (en lärd man); volente Deo (med Guds vilja, om Gud vill).
V. D. M. = verbi divini minister, Guds ords tjenare, prest.
V. D. M. I. AE. = verbum Domini manet in aeternum, Herrens ord förblifver evinnerligt.
V. E. = vir egregius, en ovanlig, utmärkt man.
V. F. = vive felix (lef lycklig!); vivus fecit (lät göra, medan han lefde).
v. gr. = verbi gratia, till exempel.
V. H. = vir honestus, en hederlig man.
V. I. = vir illustris, en ansedd, förnäm man.
V. L. = vivus legavit, förordnade, medan han lefde.
V. N. = vicarii nomine, i egenskap af fullmäktig.
V. O. = vir optimus, en rättskaffens man, en hedersman.
Vol. = volumen (Fr. volume), volym.
V. P. = vir perfectissimus, en i allo fullkomlig man; vivus posuit, uppförde, medan han lefde. Se vidare förkortn. under U.
V. Q. = vir quaestorius, f. d. qvestor, med qvestors rang.
V. R. = votum reddidit, infriade sitt löfte. Se vidare förkortn. under U.
V T. = Vetus testamentum, Gamla testamentet.
Vulg. = Vulgata (se Bibelöfversättningar, sp. 460); vulgare, vulgariter, vulgärt, lågt, tillhörande hvardagsspråket; vulgo, öfverallt, allmänt, vanligen.
V. V. = virgo vestalis, vestalisk jungfru, vestal. Se vidare förkortn. under U.
VV. CC. (se ofvan V. C.).
vv. ll. = variae (eller variantes) lectiones, olika läsarter.
2. Engelska (nord-amerikanska) förkortningar.
Va = Virginia.
W. C. = water-closet, vattenklosett.
W. I. = West India, West Indies, Vestindien.
Wisc. = Wisconsin.
Vt = Vermont.
W. Va = West Virginia.
3. Musikaliska termer.
V. = violino; voce (röst, stämma); volti (Ital.), vänd! (näml. bladet).
Var. = variation.
V. S. = volti subito, vänd hastigt!
4. Kemiska tecken.
V = vanadium, vanadin.
W = wolframium, volfram.
vin. = vinum.
*
v. = van, von (se d. o.).
v. = venster; verb (v. a. = verbum activum, v. p. = verbum, passivum o. s. v.); vers; vest, vester, vestlig; vokativ; volym; vänd!
W (på kompassen) = west (Eng.), vest, vester.
v. l. = vestlig längd.