D är den fjerde bokstafven i de flesta europeiska språks alfabet och nästan öfverallt tecken för ljudande dentalt explosivljud. I det fornsemitiska (moabitiska) alfabetet, der man tidigast påträffar detta tecken, hade det utseendet [tecken]; hos grekerna antog det formen [Delta], och hos romarna blef det i äldre inskrifter D, i yngre skrift D, hvilken typ öfvergick från latinska alfabetet till de moderna. -- När vid början af den kristna tideräkningen germanerna lånade (medelbart eller omedelbart) det latinska alfabetet och ombildade detta till det äldre samgermanska runalfabetet, fick bokstafven D (D) formen [runa] (yngre [runa]) och tredje platsen i runraden samt förändrad betydelse, i det att [runa] fick utmärka samma ljud, som i engelskan betecknas med th (både hårdt och lent). För att utmärka d-ljud använde man typen [runa], uppkommen genom en sammanställning af tvänne [runa] och intagande den tjugofjerde (sista) platsen i runraden. I yngre nordisk runskrift förekommer ej denna typ. D-ljudet betecknades länge med samma typ som t-ljudet, nämligen med [runa], tills ändtligen de yngsta runinskrifterna fingo ett särskildt tecken för d, nämligen [runa], uppkommet genom en modifikation af t-runan. Då vid kristendomens antagande i Norden det nu brukliga latinska alfabetet infördes, upptogs deri runan [runa], som först hade samma dubbla ljudvärde som i runskriften, men senare kom att beteckna endast det hårda th-ljudet, enär man för det lena ljudet började använda tecknet Ð, ð (s. k. stunget d) -- en ny modifikation af D, hvilken från fornengelska alfabetet inkom i nordisk skrift i slutet af 1100-talet. Både denna typ och Þ äro försvunna ur de yngre nordiska alfabeten, utom det nyisländska. I svensk skrift vann ð aldrig stort insteg; det visar sig endast sporadiskt i några fornsvenska arbeten från början af 1300-talet. Þ utbyttes omkr. år 1400 mot th, dh. -- Under det att d i de flesta europeiska språk betecknar samma eller åtminstone i det allra närmaste samma ljud som i svenskan, är det dock i nygrekiskan öfverallt och i danskan näst efter vokal tecken för det lena engelska th-ljudet. I spanskan uttrycker d i slutet af ord (t. ex. Madrid, salud) det lena s-ljud som i franskan betecknas med z. I tyskan har det i slutet af ord samma ljudvärde som t. -- Försedt med bitecken, förekommer d i några slaviska språk, t. ex. böhmiskan, der d uttalas ungefär som dj. --
Förbindelsen dh användes i 1400-, 1500- och 1600-talens svenska i stället för det äldre þ (ð) såsom tecken för lent th-ljud; men då med utgången af 1600-talet svenskan förlorade detta ljud (som öfvergick till d), utbyttes skrifningen dh mot d, en reform som genom Jesper Svedbergs försorg genomfördes redan i Karl XII:s bibel. Ad. N-n.
Såsom musikterm betecknar D andra tonen i den diatoniska skalan.
På franska mynt betecknar denna bokstaf Lyon, på österrikiska Graz, på preussiska (1817--48) Düsseldorf, och på tyska riksmynt München. -- Dessutom förekommer D i en mängd förkortningar.
1. Romerska och latinska taltecken, namn, titlar, formler m. m.
D = 500; D = 5,000.
D (d) = Deus (Gud), divus (gudomlig), dominus (herre) m. fl.
D., Dr l. D:r = doctor, doktor. (D. D. = den engelska titeln doctor of divinity, teologie doktor.)
d. = datum, dies (dag, i bref).
d., [deleatur] l. del. = deleatur (på korrektur: det skall borttagas).
D. A. = Divus Augustus; D. C. = Divus Caesar.
Dat. = datum.
DD (dd) = Deo duce (under Guds ledning, med Guds hjelp); domus divina (kejsarehus); dono (l. donum) dedit l. dedicavit (har tillegnat) m. fl.
DDD = dat, donat, dicat l. dat, dicat, dedicat (vid gåfvor till gudarna och senare vid dedikationer af böcker: N. N. gifver, skänker och helgar l. gifver, helgar och tillegnar).
Def. = defunctus (den aflidne); äfven = defekt, definition.
Del. l. Delin. = delineavit (på teckningar, gravyrer o. d.: N. N. har tecknat det).
Des. = designatus (utsedd, utnämnd).
Deut. = Deuteronomium (-ion), 5:te Mose bok.
D. G. = Dei gratia (af Guds nåd, med Guds nåde).
Dir. = director (direktör).
Diss. = dissertatio (vetenskaplig afhandling).
D. J. = Deo juvante (med Guds hjelp).
d. l. = dicto loco (på sagda ställe).
d. m. = dignus memoria (minnesvärd); dolo malo (med arg list); diis manibus (med gudarnas hjelp) m. fl. D. N. = dominus noster (vår herre).
Dn l. Dns = dominus (herre).
D. O. M. = Deo optimo maximo (åt den allsmäktige och nådige Guden).
Dom. = dominus, dominica (söndag).
Dr. = drachma; äfven = doktor.
D. u. s. = datum ut supra (dag som ofvan).
*
Framför namn betecknar D. det spanska don, det portug. dom (eller, såsom ofvan är nämndt, doktor), och dem. l. d:lle det franska demoiselle.
2. Kemiskt tecken.
D l. Di = Didymium.
3. Musikaliska termer.
D. (d.) = da, dal (från); destra l. dextra höger).
D. C. = da capo (från början, om igen).
d. m. = dextra manu (med högra handen).
D. S. = dal segno (från tecknet).
4. Grammatiska och logiska termer.
Dat. = dativus.
Def. = definition.
Dekl. = deklination.
Dem. = demonstrativ.
Dep. = deponens.
Det. = determinativ.
Dual. = dualis.
5. På recept.
d. = da l. detur (gif! l. må det gifvas!).
div. = divide l. dividatur (dela! l. må det delas!).
D. N. = Dei nomine (fordom öfverst på recept: i Guds namn).
d. s. = da, signa l. detur, signetur (gif och beteckna! l. må det gifvas och betecknas!).
6. Handelstermer m. m.
D. (d.) i den gamla franska mynträkningen = denier.
d. = den (datum); penny l. pence (engelskt mynt).
dc., decim. l. dm (i Sverige) = decimeter.
d. d. = de dato (från den dag, då något skrifvits).
Deb. = debet, debitor.
dg (i Sverige) l. dgr = decigram.
dl = deciliter.
d. m. = denna månad.
d:o = detto, ditto, dito.
d:to = detto, ditto, dito.
d. v. s. = det vill säga.
d. y. = den yngre.
d. å. = detta år.
d. ä. = den äldre; det är.