I

I är den nionde bokstafven i det svenska alfabetet. Tecknet är detsamma i det latinska alfabetet och i de båda runraderna. I den äldre runraden är | det elfte tecknet, det nionde i den yngre, hvarest "stunget i", [symbol], som tecken för e, senare derur utvecklade sig. Minuskeln i började skrifvas med prick öfver sig på 1000-talet. I äldsta fornnorska liksom fornsvenska handskrifter brukas dock ett i utan prick (stundom i stället med accent). I handskrifter från medeltiden och äfven från senare tid är i tecken för såväl i som j (se under j). I svenskan är i numera i regeln tecken för i-ljud, men i främmande lånord stundom för andra ljud, såsom för j, t. ex. i linie, reguliär, för sj, t. ex. i nation, position; sällan är i stumt, såsom i Sverige, Nerike. I danskan är i stundom tecken för ett mycket öppet ljud, som af några författare angifves som ett mellanljud mellan i och e, af andra anses vara e-ljud; detta ljud rimmar ock i danskan med e (t. ex. lidt, spids rimma med hedt, tilfreds). I engelskan återgifver i såsom tecken för långt ljud diftongen äi, såsom tecken för kort ljud i-ljud, framför r (ej dubbelt) åter ett ljud, som närmar sig ö (t. ex. virtue, utt. vörtju). I holländskan är i framför konsonant ofta tecken för ett ljud, som närmar sig e (t. ex. ik, utt. nästan ek). I franskan är i i regeln tecken för i, men efter hård klusil konsonant tecken för det enkla tje-ljudet (t. ex. pitié, utt. pitje). - I förbindelse med andra tecken förekommer i i många olika användningar. I svenskan kan i jämte föregående g, s, t, st i lånord utmärka sje-ljud, t. ex. religiös, division, lektion, Kristian; xi kan utmärka ksj, t. ex. Vexiö, reflexion. I förbindelserna ai, ei, oi o. s. v. är i i många språk tecken för det sista ljudet i en diftong, hvilket i allmänhet är i (stundom e), men i franska oi är a. I franskan, liksom i engelskan, utmärker deremot ai a-ljud. I gotiskan är ai i många fall framför r och h äfven tecken för ä (e). Förbindelsen ei är i franskan tecken för ä, i engelskan oftast för ä eller i, i gotiskan för i. I holländskan är ij tecken för äi. I tyskan, holländskan och stundom i engelskan är ie tecken för i, i engelskan äfven för äi, undantagsvis för ä (friend). I många

språk, såsom i de romanska, är åter i i ie tecken för det första ljudet (halfvokaliskt i) i en s. k. oäkta diftong, liksom i ia, io, iu m. fl. dylika förbindelser. Det normala fornnorska j i ja, jó o. d. utbytes af en del författare mot i för återgifvande af det äldre uttalet. I franskan äro im och in, aim, ain, eim, ein oftast tecken för nasalt ä-ljud. I italienskan och rumänskan är ci framför hårda vokaler tecken för ett tj-ljud (med hörbart t). Om gi se under G. - I lettiskan finnes ett tecken i, som utmärker ia; i litaviskan finnes ett i,i som är tecken för ett i, efter hvilket nasal bortfallit, men som uttalas som vanligt i. Vid omskrifning af fornslaviska och ryska nyttjas i såsom tecken för ett kort, svagt i-ljud, som dock i nyryskan ej längre uttalas.

Ljudet i är i svenskan en hög, främre, ren vokal, som är väsentligen sluten (dock något mera öppen som kort, t. ex. i vidd, än som lång, t. ex. i vid). I flere främmande språk, liksom i svenska dialekter, finnes ett mycket öppet i-ljud, som ofta närmar sig e. Ett på egendomligt sätt bildadt i-ljud finnes i flere svenska dialekter; det är bekant under namnet "Viby-i" (efter Viby socken i Nerike). - I-ljudet har i de germanska och särskildt i de nordiska språken ett flerfaldigt ursprung. Det kan emellertid i de flesta fall återföras antingen till ett urgermanskt och indo-europeiskt e eller ock till den indo-europeiska diftongen ei. Ur e har oftast i uppkommit framför ett i eller j eller framför m eller n med följande konsonant, t. ex. midja (jfr Lat. medius),vind (jfr Lat. ventus}. I dessa fall är i enligt nyaste åsigter samgermanskt. Dessutom har i olika germanspråk i olika fall i utvecklats ur e, t. ex. Sv. gifva (Fornnord. gefa, T. geben), T. ich (Fornnord. ek). Gotiskan har gått längst i utvecklingen af i ur e, i det att der e alltid blifvit i, utom framför r och h. För ej så länge sedan uppfattade man i i dessa fall som det äldre ljudet och e såsom derur uppkommet genom "brytning"; vid den jämförande språkforskningens ljus visar det sig emellertid, att e är det äldre ljudet, och att läran om i såsom ett af de tre "grundljuden" (jämte a och u) måste förfalla. Ur ei har i uppkommit antingen genom en samgermansk sammandragning i betonad stafvelse till i, såsom i starka infinitiv (t. ex. rida, lida), eller ock genom en indo-euro-peisk försvagning af detta et till i i obetonad stafvelse (i det s. k. svaga rotstadiet), såsom i sup. ridit, lidit (jfr i Grek. leipo, elipon). Ännu helt nyligen uppfattade man detta senare i såsom det ursprungliga ljudet och ei såsom derur uppkommet genom "stegring". Af de germanska språken är i synnerhet nyengelskan rik på i-ljud, uppkomna på annat sätt än de nämnda, t. ex. i deep (djup), deem (döma), deed (dåd). I nyhögtyskan har en stor mängd i uppkommit genom ie ur iu, t. ex tief (djup). - I italienskan och rumänskan står i ofta för äldre l, t. ex. Ital. chiave, Rum. chiae (Lat. clavis). I nygrekiskan har i i många ord uppkommit af forngrekiska ei, oi, e. Det nygrekiska uttalet af e ([eta]) som i kallas itacism. Fr. L-r.

Om bokstafven i såsom tecken för den imaginära enheten se under Imaginär. - I logiken betecknar I ett partikulärt affirmativt omdöme, t. ex. några djur äro bevingade.

- På äldre franska mynt betecknar denna bokstaf Limoges och på tyska riksmynt Hamburg.

- Ill. är den officiella förkortningen för Illinois, Ind. för Indiana och Io. för Iowa (stater i Nord-Amerika). Dessutom förekommer I (J) l. i (j) ensamt eller såsom begynnelsebokstaf i en stor mängd andra förkortningar:

1. Romerska och latinska taltecken, namn, inskrifter m. m.

I = 1, II = 2, III = 3; IV = 4, IX = 9,

men VI = 6, VII = 7, XI = 11 o. s. v.; IIIC = 300, IIM = 2,000 o. s. v.

I = Julia, Julius, Junius, Juno} Jupiter; imperator, in m. m.

ib. l. ibid. = ibidem (på samma ställe).

I. C. = Julius Caesar; Jesus Christus.

I. Chr. = Jesus Christus.

ICtus = jurisconsultus.

Id. l. id. = Idus; idem (densamme), idem (detsamma).

I. D. M. = Jovi deo magno (åt Jupiter, den mäktige guden).

I. D. N. = in Dei nomine (i Guds namn).

i. e. = id est (det är, det vill säga).

IH = Jesus (se förkortningen IHS).

I. H. = jacet hic (här ligger begrafven).

IHS, ett af Kristi monogram, bildadt af de tre första bokstäfverna i namnet IESUS, skrifvet på grekiska (IHCOYC). Se vidare Kristusmonogram.

Imp. = imperator; imperium.

incl. = inclusive (inberäknadt).

incog. = incognito (okänd).

I. N. D. = in nomine Dei, in nomine Domini (i Guds namn, i Herrens namn).

inf. (på recept) = infunde (gjut derpå, begjut dermed).

I. N. I = in nomine Jesu (i Jesu namn).

IN D. V. = in Deo vivas (må du lefva i Gud!).

IN P. l. IN PC l. I. P. = in pace (i frid).

I. N. R. I, begynnelsebokstäverna till de latinska ord: Jesus nazarenus rex judaeorum

(Jesus af Nazaret, judarnas konung), som Pilatus lät anbringa öfver Kristi kors. De tolkas äfven såsom carbonarernas lösen: justum necare reges Italiae (det är rätt att döda Italiens konungar).

I. N. S. T. = in nomine sanctae trinitatis (i den heliga treenighetens namn).

Inv. (på gravyrer, efter konstnärens namn) = invenit (N. N. har uppfunnit det, kompositionen är af N. N.).

In X. = in Christo (i Kristus; Grek. XPICTOC).

In XPI. N. = in Christi nomine (i Kristi namn; se föregående förkortning).

I. O. M. = Jovi optimo maximo (åt Jupiter, den bäste och högste).

j:or = junior (yngre).

i. p. (i.) = in partibus (infidelium).

I. P. D. = in pace Dei (i Guds frid).

i. q. = idem quod l. id quod (detsamma som).

i. q. e. d. = id quod erat demonstrandum (det, som skulle bevisas).

I. R. = jure romano (enligt den romerska rätten).

I:r l. iun. = junior (yngre).

it. = item (likaledes, desslikes).

I U. C. (D. l. L.) = Juris utriusque candidatus (doctor l. licentiatus).

Iul. = Julius.

Iun. l. jun. = junior (yngre).

IX. = Jesus Christus (se förkortn. In X.).

2. Kemiska tecken.

I (J) = Jod. In = Indium. Ir = Iridium.

3. Grammatiska termar m. m.

imp. = imperativus.

impf. = imperfectum.

ind. = indicativus.

inf. = infinitivus.

int. = interjektion.

interr. = interrogativum.

intr. = intransitivum.

Isl. = isländska.

i st. f. = i stället för.

Ital. - italienska.

jfr l. jmfr = jämför!

just. = justeradt (på protokoll o. s. v.).