P

P är den sextonde bokstafven i det vanliga europeisk-latinska alfabetet. Dess äldsta semitisk-moabitiska form är [tecken], som på grekisk botten i skrift från venster till höger äldst gifver [tecken] (från Thera) eller P (Korint). Bokstafven vanliga form i grekiska är emellertid ett kantigt [tecken] ; derjämte förekommer [tecken], hvilket sedermera, t. ex. på Augustus' tid, blef enrådande eller vexladc med [Pi]. Ur den sista typen utvecklade sig lätt den vanliga minuskeln [pi], i kursiv n. [tecken] upptogs oförändradt i cyrillisk-slavisk och i koptisk skrift; n återkommer i den ryska, bulgariska och serbiska kursivskriften. Uti Italien råkas mycket tidigt både [tecken] och P, jämte [tecken] (i etrusk, och umbrisk, mera sällan i latinsk skrift); senare blef P enrådande. I flertalet af medeltidens vexlande kursivformer igenkänna vi lätt vårt p eller p (Langob., Meroving.). I den äldre (germanska) runraden finnes visserligen ett P; men detta tecken, som betyder w, har med den här behandlade bokstafven P blott en tillfällig likhet. Deremot finnes i alfabeten i 14:de rummet, svarande mot Lat. P, dels (på Charnayspännet) [tecken], dels (på Thamesknifven och i eng. handskrifter) [tecken], förmodligen utvecklade genom en mellanform [tecken]. Intet af dessa tecken förekommer emellertid i inskrifternas texter. Senare brukades [tecken], som ursprungligen betecknade ett b (-[tecken]) ljud, äfven för p-ljud och visar sig i denna betydelse på p:s vanliga plats (14:de runan) redan i alfabetet på Vadstena-brakteaten liksom i alla inskrifter med det yngre, nordiska (kortare) alfabetet. I de yngsta runorna utmärktes p-ljud med punkteradt [tecken]. -- Tecknet P (p) utmärker i alla språk med latinsk skrift p-ljud, dock att pt i Nyisl. betyder ft. Med ph betecknas i många språk, någon gång ännu äfven i svenska, vanligt f-ljud, nämligen i lånord från grekiskan (t. ex. philosophie, physik). Detta ph, motsvarande Grek. [phi], var ursprungligen afsedt att utmärka en aspirata, ungefär p + h, men beteckningen qvarstod oförändrad, sedan ljudet från aspirata öfvergått till frikativa (spirant). I Nygrek, är [pi] efter [my] tecken för b-ljud, t. ex. [lampros], [lambros], och i lånord utmärkes b-ljudet ensamt med [my][pi] (sedan [beta] fått värdet af spanskt v), t. ex. [mpánka], [banka], [mpazári], [basar]. Bokstafvens namn är i Hebr. pe, i Grek. pi, i slaviska pokói.

Verkligt p-ljud, franskt, ryskt och finskt p-ljud, som förekommer i Sv. spå, är en tonlös-stark bilabial explosiva. Vid dess uttal är röstspringan vidöppen, så att luften kan fritt passera utan att sätta röstbanden i rörelse. Vägen genom näsan är stängd genom gomseglets höjning och anslutning till bakre svalgväggen. Läpparna slutas fast, och luft pressas in i munhålan, hvarefter denna »exploderar» genom munöppningen. Då läppmusklernas kontraktion upphör, kastar sig nämligen den i munhålan komprimerade luften ut, och ett ljud uppstår. Till p-ljudet höra sålunda, noga räknadt, tre moment: 1) munöppningens slutning genom sammanläggning af läpparna (»implosion», i Sv. hörbar efter kort vokal i t. ex. kappa), 2) en tid utan ljud, medan luften ur bröstkorgen pressas in i munhålan, 3) läpparnas öppnande, hvarvid explosionen sker. Förlängning af p består i förlängning af det mellanliggande stumma momentet (jfr t. ex. släppa och släpa). Om läpparna före p-ljudets bildning äro slutna (som t. ex. i lampa), stanna de qvar i sitt läge, och »implosionen» bortfaller. Skola läpparna för det följande ljudets bildning vara slutna (t. ex. i lappmudd), så öppnas de icke för p-explosionen, utan denna sker genom näsöppningen. Vanligt svenskt p, i post, skåp, läppar o. s. v., är (icke tenuis utan) aspirata, d. v. s. efter explosionen fortfar luften en kort, men dock märkbar tid att strömma ut, innan nästa språkljud bildas eller paus (hvila) inträder. Förhållandet är i danskan och tyskan detsamma som i svenskan. Om ett sådant uttal af p, b, k öfverföres t. ex. till franska, så är detta för inföddas öron ett allvarsamt fel. I slaviska språk förekommer »muljeradt» p, så bildadt, att, under det öfriga organ verka som vid rent p, tungan höjes i i-läge. Ett ovant öra tror sig då före eller efter p höra ett i, t. ex. i R. piati, fem. P-ljud betecknas i alla språk med latinsk skrift genom P p P p; muljeradt p i slav. språk på vanligt sätt med muljeringstecken eller särskildt vokaltecken, i transskription vanligen med p'.

Det indo-europeiska p-ljudet, som i Grek., Lat. och Sanskr. m. fl. språk bevarats som p, har i de germanska språken undergått genomgripande förändringar. Oförändradt har det bibehållits blott i förbindelsen sp, t. ex. Lat. spuo, T. speien, Sv. spy; Lat. specio, T. spähen, Sv. spå. I alla andra ställningar öfvergick det genom den s. k. ljudskridningen (se d. o.) till f, t. ex. Sanskr. pitár, Grek. [patér], Lat. pater, Eng. father, T. vater, Sv. fader; Sanskr. napat, Lat. nepos, T. neffe. Detta f utvecklade sig emellertid sedermera, så snart närmast förutgick en vokal, som ej hade stark ton vigt, till v-ljud (hvaraf i tyskan sedan b), t. ex. Sanskr. upári, Grek. [hypér], Lat. s-uper, Eng. över, T. über, Sv. öfver. -- I st. f. det sålunda förlorade indo-europeiska p-ljudet skaffade de germanska språken sig ett nytt p genom ljudskridning af det indo-europeiska b, t. ex. Lat. lubricus (för slubricus), Sv. slipprig; Grek. [kánnabis], Lat. cannabis, Eng. hemp, Sv. hampa. I början af orden var emellertid b-ljudet i indo-europeisk tid mycket sällsynt, hvadan naturligtvis inhemskt germanskt p är i samma ställning sällsynt (dock mindre i tyskan, der det stundom i yngre tid uppstått af ett äldre b). Och särskildt torde den nutida svenskan knappast kunna med säkerhet uppvisa något på p börjande ord, som icke ar lånadt från ett främmande språk, t. ex. prest från grekiskan, pina, pund, prost från latinet, post från franskan, pråla, prassla, putsa från tyskan, punsch från indiskan, pojke från finskan, piska, pråm från slaviska språk, o. s. v. Inuti och i slutet af ord är deremot p mycket vanligt både i den nuvarande svenskan och än mera i den äldre, i ty att under tiden 1300--1600 vanligtvis ett p insköts i förbindelserna mt och mn, t. ex. sampt, samt, sömpn, sömn. I den för danskan så karakteristiska öfvergången från p till b efter vokal har svenskan icke tagit någon del; blott vid slutet af unionstiden kan man en och annan gång påträffa sådana på direkt danskt inflytande beroende former som selskab, sällskap, skib, skepp. Deremot låta de flesta nutida svenska dialekter (men icke riksspråket) p öfvergå till f före t, t. ex. släffte, släppte, knafft, knappt. Lll. Ad. N-n.

Om betydelsen af den grekiska bokstafven [pi] i matematiken se Pi. -- På franska mynt betecknar P myntningsorten Dijon, på österrikiska Prag, på portugisiska Porto, på Kyrkostatens Perugia. -- I logiken nyttjas P såsom förkortningstecken för predikat och undersats. -- Pa och Penn. äro de officiella förkortningarna för nord-amerikanska staten Pennsylvania. - Dessutom förekommer P (p) i en mängd andra förkortningar.

1. Romerska och latinska taltecken, namn, titlar m. m.

P = 400; P = 400,000.

P. = Publius.

P. = papa; pars; pastor; pater; pontifex; populus; professor etc.

p. = pars, del; per, genom, med, på, för; post, efter; pro, för, i stället för etc.

p. (pag., plur. pagg. l. pp.) = pagina, sida i en bok eller i en skrift.

p. (pinx., pxt)=- pinxit, har målat den (det).

p.= posuit, har rest den (näml. vården).

P. C. = patres conscripti, de fornromerske senatorerna; poëta caesareus, kejserlig skald; ponendum curavit, lät resa (näml. vården).

p. c. = pro copia, för afskrift.

p. Chr. n. = post Christum natum, efter Kristi födelse.

p. expr. = per expressum, medelst ett särskildt bud, med ilbud.

P. f. a. f. = Pastor fidus animarum fidelium, de trogna själarnas trogne herde.

P. F. S. S. = Pater, Filius, Spiritus sanctus, Fadern, Sonen och den Helige ande.

Ph. D. = philosophiae doctor.

Ph. M. = philosophice magister.

pinx. = pinxit (se ofvan).

P. L. = pastor loci, ställets pastor (jfr l. p. under L, sp. 457); poëta laureatus, krönt skald; professor logices, prof. i logik.

P. L. C. = poëta laureatus caesareus, kejserlig krönt skald.

P. M. = pontifex maximus, öfversteprest, påfve.

P. M. (p. m.) = piae memoriae, i vänlig hågkomst (på minnesvårdar); piis manibus, med fromma händer; post meridiem, efter middagen (e. m.); post mortem, efter döden; promemoria (se d. o.).

P. N. = pro notitia, till underrättelse.

P. P. = pastor primarius; pater patratus; pater patriae; praefectus praetorio (l. praetorii); publice proponet, skall offentligen framställa (på latinska disputationer).

p. p. (p. pr.) = per procurationem, genom ombud.

P. R. = populus romanus, det romerska folket.

Praef. = praefatio, företal; praefectus.

p. R. c. = post Romam conditam, efter Roms grundläggning.

pr. cop. = pro copia (se ofvan).

Proc. = proconsul.

P. S. = plebiscitum, folkbeslut; postscriptum, efterskrift.

p. t. = pro tempore, för närvarande.

p. Tr. = pose Trinitatem, efter Trinitatis (Trefaldighets söndag).

publ. = publice, offentligen; publicus, offentlig.

p. u. c. = post urbem conditam, efter stadens (Roms) grundläggning.

pxt = pinxit (se ofvan).

2. Franska förkortningar.

P. i kursuppgifter = papier (pappersmynt) i motsats till A. = argent (klingande mynt).

p. a. = par amitié, af vänskap.

p. c. = par couvert, under omslag; pour condoler, för att betyga sitt deltagande i någons sorg.

p. e. (p. ex.) = par exemple, till exempel.

p. f. = pour féliciter, för att lyckönska.

p, f, v. = pour faire visite, för att göra besök.

p, occ. = par occasion, tillfälligtvis.

p. p. c. = pour prendre congé, för att taga afsked. p. r. v. = pour rendre visite, för att göra återbesök.

3. Kemiska tecken.

P. = Phosphorus, fosfor.

Pb = Plumbum, bly.

Pd = Palladium.

Pe = Pelopium.

Pt = Platina.

4. Musikaliska tecken.

p. = piano; più; poco.

Ped. = pedal.

pf. = più forte; poco forte.

pp. = pianissimo; più piano.

5. Grammatiska tecken, handelstermer m. m.

p. (par.)= paragraf.

p. = procent.

P. aeq. på recept = partes aequales, lika delar.

part. = particip; partikel.

pass. = passivum.

p. c. = procent.

perf. = perfektum.

pers. = personligt.

Ph. S. = pharmacopcea suecica.

pl. = pluralis.

pos. = positivus.

poss. = possessivus.

pp. (ppr.) = per procura, genom ombud.

pr. = procent.

prep. = preposition.

pres. = presens.

pret. = preteritum.

proc. = procent.

pron. = pronomen.

prop. = proportionel.

Ps. = psalm.