Bibelöfversättningar. I. Gamla testamentet. 1) Grekiska: a) Den alexandrinska öfversättningen, äfven kallad "Septuaginta" (d. ä. sjuttio), ofta betecknad LXX. Enligt sagan kallade den egyptiske konungen Ptolemaios Philadelphos (284--246 f. Kr.) 72 judiska lärde från Jerusalem, 6 från hvarje stam, för att öfversätta Gamla testamentet på grekiska. Dessa påstås hafva, utan att meddela sig med hvarandra, utfört hvar sin öfversättning och sedan jämfört arbetena, hvarvid alla öfversättningarna befunnits ordagrant lika. Det verkliga förhållandet torde hafva varit, att denna öfversättning börjades under nämnde konungs regering, men ej afslutades förr än omkr. midten af 2:dra årh. f. Kr. En antydning om densamma finnes i företalet till Jesu Syraks bok, troligen författadt omkr. 130. Septuaginta innehåller hela Gamla testamentet jämte apokryferna. Öfversättningens olika beskaffenhet i olika böcker visar, att hon gjorts af flere. Pentatevken är bäst öfversatt; Psaltaren och Predikareboken slafviskt ordagrant, stundom till obegriplighet; de öfriga böckerna ofta mycket felaktigt. Emellertid åtnjöt ifrågavarande öfversättning det största anseende bland de grekisktalande judarna, och citaten i Nya testamentet äro ofta tagna från henne. Hon utgafs af Tischendorf (4 uppl. 1869). b) Aqvilas öfversättning (100--150 e. Kr.), slafviskt ordagrann. c) Teodotions (omkr. 150 e. Kr.), en förbättring af LXX. d) Symmachos' (150--200 e. Kr.), mera fri och på god grekiska. Af dessa tre äfvensom af tre andra (Quinta, Sexta och Septima) finnas endast fragment i Origenes' "Hexapla". e) Versio Veneta (i Venezia, troligen från 10:e årh.). Hon omfattar endast vissa delar af Gamla testamentet samt är gjord på barbarisk grekiska och med slafvisk trohet mot den masoretiska texten. -- 2) Syrisk öfversättning af Paulus af Tella i Mesopotamien (617 e. Kr.), slafviskt ordagrann. -- 3) Samaritansk öfversättning af Pentatevken, ovisst från hvilken tid. -- 4) Kaldeiska öfversättningar af åtskilliga böcker, de s. k. Targumim.
II. Hela bibeln eller blott Nya testamentet. 1) Latinska. a) Versio itala (italiensk), sannolikt ett verk af flere öfversättare, uppkom i den afrikanska kyrkan i 2:dra årh. Deraf finnas i behåll: Nya testamentet och apokryferna, några af Gamla testamentets böcker samt fragment af de öfriga. Hon är slafviskt ordagrann samt utan tvifvel flere gånger ändrad och interpolerad. Textens derigenom förderfvade skick gaf anledning till -- b) öfversättningsarbetena af Hieronymus. På uppmaning af den romerske biskopen Damasus I företog sig denne lärde kyrkofader 382 i Rom en kritisk granskning och bearbetning af Itala. Sålunda förbättrade han först Nya testamentet, dernäst Psaltaren i tvänne omgångar (först efter Septuaginta: Psalterium romanum, sedan efter Origenes' text: Psalterium gallicanum). Det är obekant i hvad mån detta arbete utsträcktes öfver hela Gamla testamentet; i behåll finnes, utom de nämnda, endast Jobs bok. Under arbetets fortgång lärde Hieronymus sig inse behöfligheten af en helt och hållet ny öfversättning samt började en sådan 392 i Betlehem och fullbordade densamma 405. Ehuru denna öfversättning i noggranhet och trohet öfverträffar sina föregångare, betraktades hon i början med misstroende; men blef sedan allt mera erkänd och antagen i hela vesterlandet, i synnerhet från det 9:de årh. Från det 13:de har hon kallats "Versio Vulgata" (den allmänna öfversättningen). Enär texten blifvit betydligt korrumperad, lät Karl den store Alkuin verkställa en revision. Tridentinska mötet beslöt 1546, att inom den romersk-katolska kyrkan Vulgata skulle såsom autentisk trosnorm gälla lika med grundtexten. Då sålunda en kyrkligt godkänd upplaga var af nöden, lät Sixtus V år 1589 utgifva en sådan, hvilken genom en bulla förklarades för ofelbar. Men redan efter utgifvandet af första bandet, som vimlade af grofva fel, måste hela upplagan indragas. En ny bearbetning utfördes under ledning af kardinal Bellarmin; denna utkom 1592 under Klemens VIII (editio clementina) och har allt sedan dess varit katolikernas kyrkobibel. c) Erasmi öfversättning, utgifven 1516 tillsammans med hans "editio princeps" af grundtexten, är skrifven på ett flytande språk. d) Bland öfriga latinska öfversättningar må nämnas de, som gjordes af Pagninus (1528), Leo Judae m. fl. (1543; Zürich-bibeln), Castellio (1551), Beza (1556), Tremellius (1575--79), Malvenda (1650, ofullb.), le Clerc (1693--1731), Schmid (1696) samt Schott och Winzer (1805--16, ofullb.). -- 2) Syriska. a) Peschitto (d. ä. den allmänna l. den trogna), sannolikt från 2:dra årh. och gjord från grundspråken, utmärker sig för synnerligen stor noggranhet, trohet och sjelfständighet. Hon saknar apokryferna, 2 Petri bref, 2 och 3 Joh. bref samt Uppenbarelseboken. b) Den Philoxenianska öfversättningen, gjord 508 af en kor-biskop, Polycarpus, på föranstaltande af den monofysitiske biskopen Philoxenus i Hieropolis (Mabug) vid Eufrat. Hon är slafviskt ordagrann och omfattar i sitt nuvarande skick Psaltaren och Nya testamentet, utom Uppenbarelseboken. -- 3) En etiopisk öfversättning, från 4:de eller 5:te årh., skrifven på det heliga Geez-språket, sannolikt af Frumentius. -- 4) Tre egyptiska öfversättningar på olika dialekter (koptiska, sahidiska och basmuriska), från 3:dje eller 4:de årh. -- 5) Flere arabiska öfversättningar, från 10:de--13:de årh. -- 6) En armenisk, af Miesrob och Sahak, 5:te årh. -- 7) En gotisk (mesogotisk) öfversättning af Ulfila (d. 388). Af denna finnas i behåll större delen af Nya testamentet och en ringa del af Nehemie bok. Ett exemplar af evangelierna (dock med luckor, i synnerhet hvad Matteus vidkommer), kändt under namn af codex argenteus (silfverboken) togs i Prag af svenskarna under trettioåriga kriget och förvaras nu i Upsala bibliotek. Bokstäfverna deri äro gjorda af guld- och silfver-lameller, intryckta på purpurfärgadt pergament. Andra delar af samma öfversättning hafva upptäckts i Wolfenbüttel och Milano. -- 8) En slavisk öfversättning af Cyrillus och Metodius, från 9:de årh. -- 9) Tyska bibelöversättningar. a) Före Luther funnos 17 sådana, af hvilka 5 utkommo före 1477, de öfriga 1477--1518. b) Den lutherska. Luther började 1521 på Wartburg öfversätta Nya testamentet, hvilket utkom 1522. Sedan öfversatte han -- med tillhjelp af Melanchthon, Bugenhagen, Justus Jonas, Amsdorf m. fl. -- Gamla testamentet, som utkom 1534. Hans öfversättning utmärker sig genom sin flärdfrihet och höga enkelhet, genom den divination, som ofta hos honom ersätter bristande sakkännedom, och genom uppfattningens deraf beroende djup. För tyska språkets utveckling var hon epokgörande. Både såsom kyrkobibel och allmänt begagnad folkbibel har hon alltjämt bibehållit sitt anseende och icke kunnat utträngas af några senare öfversättningar. c) Bland sådana må nämnas: Berleburg-bibeln af Haug och Edelmann, med uppbygglig utläggning (1726), Zinzendorfska bibeln (1739), Wertheim-bibeln (1734) och öfversättningen af Bahrdt
(1773) -- de bägge sistnämnda i upplysningsteologiens anda. Nya testamentet öfversattes af Böckel (1832), Alt (1837), von der Heydt (1852), Weizsäcker (1875); hela bibeln af de Wette och Augusti (1831), von Meyer (5:te uppl. 1851) och Stier (3:dje uppl. 1867). "Tyska protestant-bibeln" utkom 1872--73. Texten till densamma är den lutherska; förbättringar äro gjorda i anmärkningarna. -- 10) Den valdensiska öfversättningen, på det romanska folkspråket, från slutet af 12:e årh. -- 11) Franska: Antwerpen-öfversättningen af Faber Stapulensis (1523--28); Genève-bibeln af Olivetanus (1535); bearbetning deraf af Osterwald (1744), den nu mest spridda. -- 12) Engelska: Wicliffe's 1384; en öfversättning af Tyndal (Nya testamentet 1526) och Coverdale (Gamla testamentet 1535) samt bearbetningar deraf: Stora bibeln (1539) och Biskopsbibeln (1568). Den nu brukliga öfversättningen, en granskad upplaga af den sistnämnda (1611), är utmärkt genom riktighet och vackert språk. -- 13) Öfversättningen till holländska (Statsbibeln) af 1637 föranstaltades af synoden i Dortrecht. -- 14) Italienska: af Bruccioli (1530) och Teofilo (1551); den nu brukliga af Diodati (1607). -- 15) Spanska: af Enzinas (1543), Perez (1556), Cassiodoro de Reyna (1569). -- 16) Portugisiska: af d'Almeida (1712--19), de Figueiredo (1784). -- 17) Rysk (fullbordad 1873, på ny-ryska), af Levysohn, Chvolson och Savaitoff. -- 18) Nygrekisk: 1821 (Nya test. redan 1638). -- 19) Svenska. Redan tidigt öfversatte man i klostren delar af bibeln (utgifna i Sv. fornskriftss. saml.). Den hel. Birgittas biktfader Mattias (kanik i Linköping, d. 1350) öfversatte en del deraf, sannolikt endast de 5 Moseböckerna. 1526 utkom Nya testamentet, öfversatt af Laurentius Andrea; 1541 hela bibeln (hufvudsakligen efter Luther, dock äfven med hänsyn till grundtexten) till större delen ett verk af Laurentius Petri. Till tryckningen deraf måste hvarje kyrka i landet bidraga med en tunna korn (bibeltrycks-tunna). Under den följande tiden, särdeles under Karl IX:s, Gustaf II Adolfs och Karl XI:s regeringar, vidtogos åtskilliga åtgärder till öfversättningens förbättrande, men utan att leda till synnerligen betydande resultat. I de upplagor -- såväl af hela bibeln som af enskilda bibelböcker -- hvilka tid efter annan utgåfvos, var texten från Gustaf I:s bibel i det närmaste oförändrad. Synnerligen betydande äro icke häller förändringarna i den s. k. Karl XII:s bibel af 1703, den ännu gällande kyrkobibeln. J. H. Thomander (d. 1865) utgaf 1835 en ny öfversättning af Nya testamentet. En annan, gjord af P. M. Elmblad, A. Falk och G. S. Löwenhielm, utkom 1863; sedan i flere nya uppl. Jfr Bibelverk, Bibelkommission. -- 20) Norska. Före 1814 begagnades i Norge de danska bibelöfversättningarna. 1819 trycktes Nya testamentet (den vanliga danska öfversättningen) för första gången i Norge, och 1830 omtrycktes det i en af Hersleb reviderad upplaga. 1842--73 utgafs en af flere personer verkställd ny öfversättning af Gamla testamentet, och 1873 en dylik -- eller snarare en varsamt granskad upplaga af den förut befintliga -- af det Nya. -- 21) Danska. Nya testamentet utgafs 1524, öfversatt af Hans Mikkelsen, och 1529, öfversatt af Kristen Pedersen; hela bibeln 1550, öfversatt af den sistnämnde och granskad af åtskilliga teologer (Kristian III:s bibel). Den första öfversättningen från grundtexten utkom 1607, gjord af H. P. Resen. Bägge de nämnda öfversättningarna äro spridda i flere till en del förbättrade upplagor (t. ex. Vaisenhus-bibeln). J. K. Lindberg utgaf en öfversättning 1837--56, K. A. H. Kalkar m. fl. 1845--47 en dylik med anmärkningar. Ny öfversättning, af Kalkar, Martensen m. fl., blef färdig 1872. -- 22) Finska. På finska utkom Nya testamentet första gången 1548 i en öfversättning af Mikael Agricola, hvilken jämväl öfverflyttade åtskilliga mindre delar af Gamla testamentet till finska språket. I sin helhet utkom bibeln 1642 (i Stockholm), öfversatt af E. Petraeus, M. Stodius, H. Hoffman och G. Favorin. Han utgafs sedan i reviderade upplagor: 1683--85 (af H. Florinus), 1758 (af A. Lizelius m. fl.) och 1776. År 1859 utgafs en ny öfversättning af A. V. Ingman. -- Bibeln eller delar deraf torde f. n. vara öfversatta på omkring 250 språk. E. J. Ö.