Targum

Targum (Aram.-Nyhebr. targum, »tolkning», plur. targumim) är namnet på den arameiska öfversättningen af Gamla test. Då efter återkomsten från den babylonska fångenskapen (460 f. Kr.) arameiskan småningom blef judarnas folkspråk med undanträngande af hebreiskan, som knappt förstods af andra än de skriftlärde, uppkom den seden att de stycken af bibeltexten, som upplästes vid synagogans gudstjenst, af en särskild meturgeman (»tolkare») öfversattes för församlingen på arameiska. Denna tolkning var dock mindre en ordagrann öfversättning än en parafraserande förklaring, hvilken äfven hade till ändamål att göra folket förtroget med andan i de nya lagbud, som af de skriftlärde anknötos till textorden, att motverka den samaritanska sekterismen samt framförallt att bringa de religiösa lärorna och i all synnerhet gudsbegreppet i närmare öfverensstämmelse med en nyare tids, af hellenisk filosofi påverkad, ideellare uppfattning. Det mest karakteristiska draget i dessa targumer är också den omsorg, hvarmed de genom bildlig uppfattning och omskrifning undvika bibeltextens naiva antropomorfismer och antropopatismer. Så står alltid »Guds härlighet», »Guds makt», »Guds närvarelse» i st. för Gud i de fall, då Gud vare sig i synlig eller osynlig måtto införes såsom direkt handlande. »Gud såg», »Gud hörde» öfversattes med: »det var uppenbart för Gud» o. dyl. Targumernas värde utom deras stora betydelse som språkliga minnesmärken är derför hufvudsakligen religions- och kulturhistoriskt samt exegetiskt, medan de deremot till följd af sitt fria förhållande till texten hafva en ringa textkritisk betydelse. Sedan targumerna länge fortplantats genom muntlig tradition, började de, tidigast i 1:sta eller 2:dra årh. e. Kr., skriftligen upptecknas. Af dem, som bevarats till vår tid, torde de äldsta dock till sin nu fixerade form icke vara äldre än från 5:te eller 6:te årh. I Palestina, der targumerna uppstodo, synas flere arameiska versioner af samma bibelböcker varit i bruk samtidigt, men i Babylonien, dit de infördes med de i början af 3:dje årh. uppkommande plantskolorna för judisk kultur, bestämdes snart en enda öfversättning att uteslutande begagnas vid gudstjensten. Targumernas officiella användning i synagogorna upphörde i Orienten samtidigt med judiska kulturens förfall (omkr. år 1000), men bibehölls i Tyskland och Italien vid trenne högtidsdagar under påsk, pingst och tabernakelfesten, ända till slutet af 14:de årh. De till oss komna targumerna äro följande. 1) Onkelos' targum, den såväl språkligt som till innehållet vigtigaste af alla targumerna, omfattar hela pentatevken och var den i Babylonien auktoriserade. Sedan Talmuds uppgift att Onkelos (ombildadt af Aqîlas, hebr. form för Aquila) är samma person som författaren till en bekant grekisk öfvers. af Gamla test. (jfr Bibelöfversättningar, sp. 460) numera visats vara ohållbar, äro betydelsen af namnet Onkelos och tillvaron af en sådan person fortfarande omtvistade och ovissa. 2) Jonatan ben Usiels targum till profeterna omfattar såväl de »förre profeterna» (Josua--Konungaböckerna) som »de senare» (Esaias--Malakias) och var likaledes babylonsk. Till tiden betydligt yngre än Onkelos' targum (se Kaldeiska språket), kan den icke vara författad af den uppgifne Jonatan ben Usiel, som var en bekant lärjunge till Hillel (död omkr. 10 e. Kr.). 3) Jonatans Targum till pentatevken, äfven kallad Psevdo-Jonatan, omfattar hela pentatevken och nyttjades i Palestina. Namnet Jonatan (densamme som den nyss nämnde) har här uppkommit genom ett misstag. Det riktiga, ursprungliga namnet var T. Jeruschalmi, ehuru den icke var identisk med den följande. 4) Targum Jeruschalmi eller »Fragmenttargumen» omfattar spridda delar af pentatevken och tillhörde likaledes Palestina. 5) Slutligen finnas palestinska targumer till alla hagiograferna (Psaltaren -- Krönikeböckerna), utom till de redan arameiskt skrifna Daniel och Esra, och till Esters bok tvänne. Den yngste af alla dessa är psalmtargumen, från 9:de årh. Targumerna publicerades först i Bombergs rabbinska bibel (1517) samt med eller utan latinsk öfvers. i Antwerpenoch London-polyglotterna. De bästa nyare upplagorna äro Berliner: »Targum Onkelos» (1884), Lagarde: »Prophetae chaldaice» (1872) och »Hagiographa chaldaice» (1873). Språket i targumerna, i det närmaste identiskt med dialekten i bibelns arameiska delar och förr kalladt »kaldeiska», är den på Kristi tid i Palestina inhemska (syd)vestarameiska munarten (se Arameiska språken), men texten, sådan den nu föreligger, är i ett mycket dåligt skick. Till följd deraf att den först nedskrefs utan vokaltecken och att sedan, då dessa infördes, först det babylonska och sedermera det nu i alla upplagor föreliggande palestinska eller tiberiensiska punktationssystemet användes (jfr Massoreter, sp. 1070), befinner sig vokalismen i ett så regellöst tillstånd, att en noggrann grammatisk kännedom om denna arameiska dialekt knappt är möjlig. Emellertid har nyligen en lofvande förändring till det bättre yppat sig derigenom att till London förvärfvats en mängd targumhandskrifter från Jemen med den ursprungliga babylonska vokalsättningen, hvilken visat sig vara långt mer konsekvent och pålitlig än den tiberiensiska (se härom Merx: »Chrestomathia targumica», 1888). Utom dessa judiska targumer finnes äfven en samaritansk targum till pentatevken. H. A.