Massoreter

Massoreter kallas de judiske skriftlärde från rabbinskolorna i staden Tiberias vid sjön Genesaret, som sysselsatte sig med samlandet af massora och sedermera (i 7:de och 8:de årh.) uppfunno ett system för att i skrift beteckna den på massoran grundade riktiga läsningen af Gamla testamentets heliga skrifter. Dessa voro nämligen upptecknade med endast konsonanter och kunde derför läsas på flerehanda sätt. Den enda rätta läsningen af denna konsonantiska text hade dock, alltsedan hebreiskan upphört att vara ett lefvande språk (i 2:dra årh. f. Kr.), traditionelt fortplantats genom århundradena utan skriftlig fixering och var med färre, enstaka och obetydande undantag densamma i alla synagogor och rabbinskolor öfver hela Palestina och Babylonien. Den under tidernas lopp samlade massan af textkritiska anmärkningar och gällande föreskrifter rörande den rätta läsningen kallades med ett nyhebreiskt ord massoret l. massora (»tradition»), och sedan de med denna sysslande skriftlärde i Tiberias, baale ham-massoret (»massora-männen»), uppfunnit sitt system att med vokaler och punkter beteckna den rätta läsningen, inbegreps äfven denna textens vokalisering under namnet massöra. Det massoretiska systemet, grundadt på den äldre, i samma ändamål uppfunna punkteringen af syriska handskrifter, innehåller särskilda tecken för alla vokaler samt dessutom likartade, af punkter och streck öfver, under eller inuti konsonanten bestående tecken för halfvokaler, aspireradt eller oaspireradt uttal af vissa konsonanter m. m. De handskrifter och bibelupplagor, som äro försedda med alla dessa vokaloch andra läsetecken, kallas derför »punkterade» eller »vokaliserade», till skilnad från »opunkterad» eller »ovokaliserad» skrift, som innehåller blott den konsonantiska texten. Utom detta punktationssystem (den vesterländska massoran) finnes ett annat i det närmaste likartadt och sannolikt yngre, som uppfanns i de babylonska rabbinskolorna och kallas »babylonsk punktation» (den österländska massoran). Den senare finnes numera blott i karaitiska handskrifter och i de för karaitiska judar afsedda bibelupplagorna. Skilnaden emellan de båda systemen är for oss oväsentlig. Den massoretiska punkteringen, som är yngre än talmud, då dess sista redaktion känner till blott en konsonantisk text, fick sin slutliga fulländning genom den berömde rabbinen Ben Asjar, som lefde i Tiberias i början af 10:de årh. Honom följde troget alla senare judiska textkritici, de s. k. naqdanim (»punktatorer»), och på de af dem besörjda handskrifterna hvilar den i våra (kristna och judiska) bibelupplagor befintliga texten. I de flesta nu existerande massoretiska handskrifter finnes massora-samlingen af textkritiska anmärkningar anbragt i marginalerna, och dervid skiljer man emellan massora parva (»den lilla m.») och massora magna (»den stora m.»). Den förra befinner sig dels på sidomarginalerna, dels emellan de bägge textkolumner, som innehålla den hebreiska texten och den arameiska parafrasen (targum), och meddelar upplysning om läsningen af tvifvelaktiga ord, om varianter i konsonanttexten, om betydelsen af vissa egendomligheter i skriften, då somliga bokstäfver äro större, andra mindre än de öfriga, andra skjutna uppåt o. s. v. Det vigtigaste af denna massora finnes äfven i våra bibelupplagor i de noter under texten, som innehålla kere (»det lästa», vanligen kalladt keri, se d. o.). Massora magna befinner sig på öfre och undre marginalerna och innehåller utförligare anmärkningar till massora parva. Den massoretiska vokalsättningen är af stort och bestående värde både i rent språkvetenskapligt hänseende och såsom den bästa möjliga kommentar till texten, hvilket dock icke hindrar, att en nyare tids vetenskapliga kritik kunnat uppvisa, att på enstaka ställen massoreterna icke riktigt förstått textens mening. -- Såsom den äldsta och förnämsta massoretiska källan gäller den efter sina begynnelseord uppkallade skriften Ochla weochla (från 11:te l. 12:te årh., utg. af Frensdorff 1864). Likaså vigtig är den andra, af D. Bomberg 1524--25 tryckta rabbinska bibeln, i hvilken Jakob ben Chajjim infört ett rikhaltigt, ur en mängd handskrifter samladt massoretiskt material. Då den handskriftliga massoran ofta är svårbegriplig och mångtydig genom en mängd förkortningar och besynnerliga tecken (djur, cirklar, figurer m. m.), var detta Ben Chajjims arbete högst värdefullt och bildar sjelfva »textus receptus» för massoran i alla senare bibeleditioner. -- Af nyare betydande arbeten öfver massoran må anföras: Frensdorff: »Massoretisches wörterbuch» (1876), Strack: »Prolegomena critica in Vetus testamentum» (1873), samt Ginsburg: »The Massorah compiled from manuscripts ...» (1880). H. A.