Eolin l. Eolodikon (af Lat. AEolus, vindarnas herskare). 1. Ett föråldradt tangentinstrument, hvari tonen alstrades genom metalltungor, som sattes i dallring medelst luften från en med handen eller foten reglerad bälg. Detta instrument, som var en föregångare till fysharmonikan, uppfanns omkr. 1800. -- 2. En åtta fots rörstämma i orgeln, bestående blott af metalltungor, utan pipor. A. L.