Epeira l. Hjulspindel-slägtet, zool., hörande till väfspindlarnas ordning (Araneina) och spindlarnas klass (Arachnidae) bland leddjuren. Dithörande arter igenkännas derpå att de förfärdiga cirkelrunda af radiera strålar och koncentriska ringar bestående väfnader, på den breda, nästan klotformiga bakkroppen, på de främre benen, som äro endast ungefär en half gång längre än kroppen o. s. v. För öfrigt hafva dessa insekter tvänne lungsäckar, sex spinnvårtor, de bägge främre benparen längre än de bakre o. s. v. Öfver 200 arter äro kända, af hvilka den i Europa mest bekanta är korsspindeln, E. diadema, som är 21 mm. (7 lin.) lång, med hufvud, bröst och ben ljust roströda (de senare med bruna band) samt med bakkroppen hvitgrå, hvitpunkterad och med stora gula fläckar i öfre sidans midtellinie, hvilka framtill bilda ett kors. Han är utbredd öfver nästan hela Europa, der han uppehåller sig i skogsbryn, barrskogar, trädgårdar o. s. v., samt lefver af flugor och andra insekter. Det lodrätt sväfvande nätet fäster han vanligen blott några fot öfver marken. När spindeln vill slå sig ned på ett lämpligt ställe, sätter han först upp den öfversta tvärtråden, hvars andra ände han fäster vid ett föremål på ett afstånd derifrån, sålunda att han begifver sig dit till fots eller pressar ut en tråd, som af luftdraget föres till och fastnar vid det önskade föremålet, eller också på sådant sätt att han släpper sig ned med en tråd samt svänger sig fram och tillbaka, till dess han nått målet. Efter att af ytterligare några trådar hafva förfärdigat ett slags ram för det blifvande nätet drager han först en
tvärtråd och sedan från dennas midt åt alla håll utstrålande trådar. Derefter sammanbindas dessa med koncentriska trådar, som äro besatta med små klibbiga knutar eller kulor, hvilka åstadkomma, att insekterna fastna så mycket lättare. Båda könen förfärdiga likadana nät. Korsspindeln sitter antingen i midten af nätet, som i synnerhet uppsättes efter ett mildt regn och hälst om aftonen, eller också slår han sig ned tätt invid nätet på något skyddadt ställe, som dock alltid står i förbindelse med nätets midt genom en tråd, medelst hvilken han, liksom genom en telegraftråd, genast blir underrättad om ankomsten af ett byte. Det rycker, t. ex., i tråden till följd deraf att en fluga farit mot nätet (i hvilket hon trasslar in sig mer och mer, under det hon sprattlar för att komma lös). Försigtigt och ryckvis skyndar spindeln från sitt gömställe till nätets midt, hvarifrån han begifver sig till det ställe, der flugan befinner sig, och han gifver henne ett bett, som vanligen försätter henne i orörlighet. Samtidigt snärjer han hastigt in sitt offer i ett tätt hölje af fina trådar, och suger sedan ut henne antingen på stället eller i sitt gömställe. Får spindeln en geting eller en annan ovälkommen gäst i sitt nät, biter han af trådarna rundt omkring för att blifva honom qvitt. Blir han skrämd, släpper han sig med en tråd hastigt ned till marken, men klättrar upp igen, när han anser faran vara öfverstanden. Sedan honan lagt sina ägg, som äro gula till färgen och förenade till en rundad klump, öfverspinnas desamma med en lucker kokong af silke, hvarefter spindeln allt mer aftynar, tills han slutligen dör före vinterns ankomst. J. G. T.