Epigramm (Grek. epigramma, påskrift, inskrift), hos forntidens greker ursprungligen en inskrift af det slag, som brukade anbringas på gudabilder, byggnader, minnesmärken m. m. för att upplysa om dessas betydelse och upphof eller om de händelser, hvilkas minne de voro afsedda att bevara. Då epigrammen ofta voro affattade på vers (vanligen ett eller några få distika), utvecklade sig snart epigrammet till en egen diktart, hvars väsentligaste egenskap är den strängaste begränsning så väl till innehåll som form, i det att åt en enda tanke gifves ett i möjligaste mån sammanträngdt och tillspetsadt, men på samma gång fulländadt och poetiskt afrundadt uttryck. Innehållet och riktningen af denna tanke vexlar för öfrigt i oändlighet, och man kan från denna synpunkt skilja mellan flere olika arter af epigramm, t. ex. gnomiska, satiriska, lyriska o. s. v. Mästare i detta slags miniatur-diktning och den egentlige grundläggaren af densamma var Simonides från Keos (omkr. 500 f. Kr.). Epigramm författades sedermera i stor mängd, framför allt under den alexandrinska literaturperioden, och samlades längre fram af bysantinske lärde till s. k. antologier, af hvilka några kommit till vår tid. Bland romerska epigrammatister intager Martialis det främsta rummet genom sina många qvicka och bitande, men ofta tillika oanständiga epigramm. Catullus författade likaledes åtskilliga små dikter i epigrammatisk stil. Äfven de s. k. priapeiska qvädena kunna räknas till denna klass. Epigrammdiktning idkades sedermera så väl af renaissancetidens latinskrifvande humanister som under den äldre franska och tyska literaturperioden. Såsom alstringsrika författare på detta område må nämnas fransmannen Marot (i 16:de årh.) samt tyskarna Logau (i 17:de årh.), Wernike och Kästner (i 18:de årh.). Slutligen riktade Göthe och Schiller denna diktart med ett stort antal förträffliga alster. Dessa båda skalders epigramm höra i allmänhet till den gnomiska arten ("sinnsprüche" l. "sinngedichte"), i det att de åt en tänkvärd sanning gifva ett poetiskt uttryck. Endast i de s. k. xenierna (en från Martialis' 13:de bok lånad rubrik) framträder i högre grad den för det gamla epigrammet utmärkande satiriska och aggressiva riktningen. -- Lessing (i "Zerstreute anmerkungen über das epigramm") och Herder (i "Ueber das griechische epigramm") hafva med mycket skarpsinne och lärdom försökt gifva en vetenskaplig utredning af epigrammets väsende och historiska utveckling. -- Epigrammatiker l. -tist, författare af epigramm. -- Epigrammatisk, som har epigrammets karakter och egenskaper; kort, fyndig, bitande. A. M. A.
Epigrammata figurata, Lat. (Fr. poésies figuratives), "bildrim", ett slags till sin yttre form egendomliga poetiska konststycken, hvilkas verser äro sammanställda på sådant sätt, att de erhålla skapnaden af vissa föremål (t. ex. ett altare, ett ägg, en herdeflöjt o. s. v.). Uppfinningen af dessa konstlade versifikationer, som voro vanliga under den sen-grekiska tiden, tillskrifvas Simmias från Rhodos (i 4:de årh. f. Kr.). Äfven af svenska diktare (t. ex. Stjernhjelm och Lucidor) finnas bildrimsdikter.