Ericinöl, kem. Se Arbutus.
*1. Ericson, Nils. Hans staty (modellerad af J. Börjeson) restes d. 8 Sept. 1893 i Stockholm, invid Centralstationen. Jfr C. Adelskölds biografi öfver E. i »Lefnadsteckningar öfver k. sv. Vet. akad:s efter 1854 aflidne led.» (2:dra bandet, 1878–85).
*2. Ericsson, John, var ända in i sitt 86:te år verksam vid ritbordet med full andlig och kroppslig vigör. Han arbetade ej för egen vinning, utan af en brinnande håg att vara nyttig, att på olika vägar betvinga naturkrafterna för att främja menniskoslägtets lycka. Hans föresats att på gamla dagar i ro bosätta sig i Sverige blef sålunda ouppfylld. Fram på nyåret 1889 aftynade E. till följd af en hjertsjukdom, men fortsatte arbetet till det yttersta. Den 8 Mars 1889 afled han i sitt hem i New York. E:s önskan hade varit att jordas i Sverige, och Förenta staternas regering beredde honom en »likfärd, som icke har sitt motstycke i den historiska tiden», och hvarvid två nationer förenades i hedrandet af hans minne. Sedan E:s stoft under stora högtidligheter bragts om bord å den särskildt beordrade pansarkryssaren »Baltimore», fördes kistan på däcket af denna till det gamla hemlandet och emottogs i Stockholm d. 16 Sept. 1890, under gripande hedersbetygelser, samt forslades vidare på jernväg till Värmland. Å en kulle på Filipstads nya kyrkogård invigdes d. 30 Sept. 1895 hans grafkapell, ett i kraftiga former hållet arkitekturverk af Hans Hedlund och Yngve Rasmussen i Göteborg. Den första amerikanska staty öfver E. (och öfver hufvud den första stod, som i Amerika rests på allmän bekostnad) modellerad af J. S. Hartley, aftäcktes i New York (vid Battery park) d. 26 April 1893, och dervid defilerade utanför på redden 35 de största örlogsfartyg af många olika nationaliteter, till ära för skaparen af den moderna sjökrigsmaterielen. I Sverige skall hans staty (modellerad af I. Fallstedt) resas i Göteborg. Svenska vetenskapsakademien präglade 1893 en medalj öfver E., och minnesteckningen författades af Cl. Adelsköld (se denne. Suppl.). Jfr äfven O. Stackelbergs bearbetning »John E. och etthundra af hans uppfinningar» (1866), O. V. Ålund: »John E. Några minnesblad» (1890), T. Säve: »John E.» (1891) och den af E:s vän W. C. Church utarbetade fullständiga biografien »The life of John E.» (2 bd, 1891; 2:dra uppl. 1892), grundad på föremålets efterlemnade papper och handlingar. — E. invaldes i svenska Vet. akad. 1850 (ej 1852), först såsom utländsk ledamot, men flyttades 1863 bland de inländska. Han vardt ledamot af Krigsvet. akad. 1852 samt hedersledamot af Örlogsm. sällsk. i Karlskrona 1863, af Fysiograf. sällsk. i Lund 1869, af Vet. soc. i Upsala 1870 och af Göteborgs Vet. och vitt. samhälle 1877.
Då E. såsom 23-årig löjtnant begifvit sig tik England för att skaffa framkomst åt sin varmluftsmaskin, öfverskreds ofrivilligt hans permissionstid, men kronprinsen Oskar arrangerade saken och utverkade derjämte 1827 E:s utnämning till kapten vid fältjägarekåren; också satte denne framgent stort värde på sin kaptenstitel och ville hälst benämnas med den. I London blef E. snart intressent i J. Braithwaites maskinverkstad och uttog under de 9 år han tillhörde firman 30 patent. Förutom de i hufvudart. nämnda uppfinningar (ångvagnen »Novelty», ångsprutan, propellern, varmluftsmaskinen, ytkondensorn, djuplodet, länkrörelsen för slidomkastning) må bland dessa ett och annat här tillfogas. Hans uppfinning af ångpanna med tuber (se Ångpanna, sp. 445), hvilken nu allmänt brukas för bränslebesparings och hastigare ångbildnings skull, har (i förening med »Noveltys» artificiella fläktdrag och fullständiga fjädersystem) möjliggjort lokomotivets utveckling. Hans metod (1828) att förlägga ångfartygsmaskineriet under vattenlinien tillämpas numera allmänt på krigsfartyg. Hans användning af komprimerad luft för öfverförande af kraft till maskindrift på långa afstånd och samtidigt åstadkommande af ventilation har blifvit till gagn för grufdriften och möjliggjort alptunnlarnas borrning. Af den sinnrikaste beståndsdelen i E:s varmluftsmaskin, regeneratorn, begagnade Wilh. Siemens sig sedermera för sina regenererande ugnskonstruktioner. Från E:s Londonvistelse härröra äfven hans hydrostatiska våg, ett instrument för utrönande af vattnets hoptryckbarhet, en apparat för att utdraga salt ur hafsvatten (1830), en larmbarometer, som genom slag få en gong-gong skulle varna sjöfarande för annalkande storm, ett instrument för mätning af afstånd på sjön, en pyrometer m. m. Till nyheten och originaliteten i hans idéer bidrog nog att han utvecklat sig som autodidakt, men samma egenskaper medverkade i sin ordning till att hans snillrikaste och nyttigaste uppfinningar i England (och delvis äfven sedermera) rönte från de maktegandes förstockade slentrian och underlägsna medtäflares afund ett motstånd, som skulle förkrossat hvarje mindre spänstig natur än E. En uppmuntran för honom i London var vänskapen med hans landsman A. E. v. Rosen (se denne), som biträdde honom i arbetet på propellerns fullkomnande. I den stora finanskrisen 1837 måste firman Braithwaite & Ericsson stoppa, och E. kom för flere månader på gäldstuga, hvarefter han tog anställning såsom banmästare vid en jernväg, der han bl. a. konstruerade en sinnrik terrasseringsmaskin. Efter ankomsten till Amerika trädde han i nära förbindelser med C. H. Delamaters mekaniska verkstad (New York), och hans vänskap med dess innehafvare höll profvet under 50 år. E. vardt 1848 naturaliserad amerikansk medborgare. Emellan den i flere afseenden epokgörande propellerångaren »Princeton» (1843) och »Monitor» (1862) uttog E. 40 patent inom maskinväsendet. Efter Krimkrigets utbrott erbjöd han 1854 kejsar Napoleon sin monitor-modell, men kejsaren upptog endast idén om bepansringen för de tre flytande pansarbatterier, som han lät bygga, och som voro upphofvet till nutidens pansarfartyg. E:s under inbördeskriget konstruerade slätborrade kanoner af 15 tums kaliber (gröfre än dittills försökta kanoner) visade sig ega ovanligt stor hållbarhet. Större delen af sina med tiden betydande inkomster uppoffrade han alltjämt på nya undersökningar och experiment. Sålunda åtgingo flere hundratusentals kronor på konstruerandet (1870–88) af 26 olika solmaskiner, hvilka, liksom hans modeller i allmänhet, voro mönster af sinnrikhet och elegans. Såsom ritare och konstruktör var E. utan like; hans idéer togo klar och lefvande form i hufvudet, innan de med en rent af underbar snabbhet, säkerhet och fullständighet utkastades på ritbrädet.
Sin djupt rotfasta kärlek till det gamla fäderneslandet ådagalade E. icke blott genom en ständigt flödande enskild välgörenhet, utan äfven genom den varmaste omtanke om medlen att värna Sveriges sjelfständighet. Monitorn, till hvilken han redan i slutet af 1820-talet hade modellen i hufvudsak färdig, hade han i det längsta afsett för Sveriges försvar vid förefallande fara från Rysslands sida. Under 1860-talet vände han verksamt sin uppmärksamhet på Sveriges blifvande sjövapen, och såsom ett hufvuddrag deri tänkte han sig ett flytande skärgårds- och positionsförsvar till skydd för hamnar och inlopp, hvilket kustförsvar borde kunna hindra fienden att effektivt landsätta en härsmakt. Utom monitorer konstruerade han (1866) för svenska marinen en art kanonbåtar (monitorer i miniatur), numera kallade pansarbåtar af tredje klassen (se Pansarfartyg, sp. 688. Genom blockad med 30 dylika ericssonska kanonbåtar kufvade Spanien 1870 för en tid det cubanska upproret.) Till den första pansarbåten, »Sköld», skänkte E. maskineriet och till den förste svenske monitorn, »John Ericsson», två 15-tums kanoner. De stora och ofantligt kostsamma moderna pansarkolosserna kunde han aldrig förlika sig med; han kallade dem »torpedo-mat». Sina åsigter i dessa frågor förfäktade han 1867 o. följ. i svenska tidningsartiklar och bref, men stötte på segt motstånd och drog sig djupt bedröfvad tillbaka. Sedermera gillade han systemet med pansarbåtar af »Sveas» cert (men snabba och ramförsedda) jämte snabbgående kryssare, torpedobåtar, monitorer och Destroyers.
E:s personliga väsende och handlingar buro städse vittne om storsinthet och varmt hjertelag. Med all sin sjelfaktning var han en ovanligt flärdlös och oegennyttig man. Det var en ärelystnad af ädlaste slag, som dref denna eldiga natur att alltifrån tidiga år drömma om storverk och fullborda så många. För de flesta yttre hedersbetygelser hyste han afsmak, och exempelvis afböjde han en anhållan, att han måtte lemna några sina personliga tillhörigheter till Nordiska museet i Stockholm, hvilket emellertid efter hans död har lyckats förvärfva hans arbetsrums möbler och redskap m. m., dyrbara reliker efter en af de störste män i 19:de årh. och ett af verldens största mekaniska genier.
3. Ericson, John Filip, friherre, politiker, ämbetsman, son af E. 1, född d. 2 Maj 1834 på Åker, vid Trollhättan, blef 1854 underlöjtnant, vid Vestgöta regemente, hvilket han 1870 lemnade såsom kapten, hvarefter han egnade sig åt landtbruk. Såsom ledamot af Andra kammaren 1867–75 för Väne, Flundre och Bjerke härad intog han en ganska bemärkt plats. Han var nämligen jämte A. Posse och E. Key Landtmannapartiets ledare, lade i dagen mycket liberala tendenser och hade plats i bankoutskottet (1870) och statsutskottet (1872–75). Sedan han derefter en tid inskränkt sin verksamhet till det län, der han var bosatt, och der beklädt åtskilliga förtroendeposter, bl. a. ordförandeskapet i dess norra hushållningssällskap (1870–83), valdes han 1881 till en af länets representanter i Första kammaren, i hvilken han ej kom att spela någon rol och som han lemnade 1886. År 1883 hade han, som med tiden betydligt modifierat sina politiska åsigter, utnämnts till landshöfding i Jämtlands län. Sedan 1883 var han ordf. i länets hushållningssällskap. Vid Majriksdagen 1887 var han valkretsen Östersund-Hudiksvalls ombud i Andra kammaren. 1888–93 var han landstingets ordförande. E. utnämndes till ledamot 1882 af komitén för omorganisationen af landtbruksskolorna och 1895 af lappkomitén. Sedan 1888 var han ledamot af Landtbruksakademien. Han afled i Östersund d. 25 Sept. 1895.
4. Ericson, Karl Vilhelm, militär, den föregåendes broder, född på Åker d. 28 Sept. 1840, blef underlöjtnant vid Vestgöta regemente 1858, tjenade med utmärkelse i ett zuavregemente i kriget i Mejico 1863–64, avancerade vid förstnämnda regemente till öfverste och chef 1887 (1879–81 tillhörde han dock såsom major och bataljonschef Gotlands nationalbeväring) och utnämndes 1893 till generalmajor samt 1896 till chef för Tredje fördelningen. E. var 1876–78 samt vid urtima riksdagen 1892 och riksdagen 1893 ledamot af Andra kammaren. Han var ledamot af vägkomitén 1876, af landtförsvarskomitén 1881 och exercis-reglementskomitén 1885. Sedan 1888 är han ledamot af Skaraborgs läns landsting. 1881 blef han medlem af Krigsvet.-akad.