Erinyer l. Erinnyer (Grek. Erinyes l. Erinnyes), Grek. mytol., hämdens gudinnor, i den äldsta grekiska gudaläran närbeslägtade med moirerna eller ödets gudinnor och likasom dessa tillhörande underjorden. Enligt Hesiodus äro de döttrar af Uranos och Jorden. Hos de tragiske skalderna sägas de vara födda af Natten eller af Jorden och det nattliga mörkret. Erinyernas antal är hos de äldste författarna obestämdt. Homerus omtalar stundom en, stundom flere E., utan att namngifva eller individualisera dem. Först på Euripides' tid fixerades antalet till tre, och under den alexandrinska tiden tillkommo de på deras verksamhet och sinnelag syftande namnen Tisifone (blodshämnarinna), Alekto (outtröttlig) och Megaira (afundsam, fientlig). E. äro å ena sidan det skuldbelastade samvetets dunkla makter, men hafva å andra sidan äfven en mera objektiv betydelse såsom representerande den i tingens och menniskornas egen natur grundade orubbliga verldsordningen, betraktad såsom en öfver menniskorna stående, hämnande rättfärdighet. Deras verksamhet, som uteslutande är riktad på det ondas förföljande och bestraffande, reflekteras dock dervid på dem sjelfva och gör dem till ondskefulla, af gudar och menniskor afskydda demoner, hvilka stundom sjelfmant egga menniskorna till öfvermod och synd för att derigenom störta dem i förderfvet. Hvarje förbrytelse mot naturens eller samfundslifvets eviga grundlagar frammanar Erinyernas hämd, i synnerhet blodskulden, framför allt om denna tillika innebär kränkning af familjebandets helgd; men äfven allmänt menskliga förhållanden, t. ex. edens och gästvänskapens heliga pligter, stå under deras skydd. Från det mörka Erebosdjupet, der de hafva sitt hemvist, uppstiga de för att likt jagthundar följa förbrytaren i spåren. De liknas äfven vid snabba jägarinnor, hvilka med skarpt öga och aldrig tröttnande fot förfölja sitt byte, sjungande sin fasansfulla sång, hvilken på den olycklige verkar sinnesförvirrande och förlamande och sålunda omöjliggör hans flykt. Dock förekomma Erinyerna stundom äfven i en mildare skepnad, näml. såsom välvilliga och skyddande jordgudomligheter. Denna dubbla typ har gifvit den mytbildande poesien anledning att framställa en, vid särskilda tilldragelser fäst, öfvergång och förändring af deras väsen. På ett synnerligen gripande sätt, och med särskild hänsyn till Erinyernas i Athen af ålder befintliga helgedom och dyrkan, är detta tema genomfördt af Aeschylus i dramat "Eumeniderna". Orestes har mördat sin moder Clytaemnestra och är således hemfallen åt Erinyerna, hvilka såsom blindt verkande naturmakter ej beakta, att Orestes handlat på de olympiske gudarnas egen befallning och utöfvat en straffande rättvisa mot den skändliga, som på det trolösaste sätt besvikit och lönnmördat sin ädle make, den gudalike Agamemnon. De se allenast på modermordets faktum, såsom den djupaste kränkning af naturens egen lag, och störta sig med oemotståndlig kraft efter den flyende modermördaren för att vampyrlikt suga hans blod och hetsa honom till döds. Mot dessa blodshämdens dunkla och oförsonliga naturmakter uppträder den ljuse Apollo, representanten för en genom de olympiske gudarna grundad högre verldsordning, inom hvilken ej mordhandlingen i och för sig, utan ett förnuftigt öfvervägande af dess anledning och berättigande, är det, som afgör mördarens fällande eller frikännande. Åt den till förtviflan och vansinne drifne Orestes gifver han en fristad vid sitt altare i Delfi och förer honom, efter verkstäldt reningsoffer, till Athen för att ställa honom till rätta inför Areopagens heliga domstol under gudinnan Athenes eget presidium. Der infinna sig äfven Erinyerna för att med allt eftertryck fullfölja sin talan. Deras påståenden och bevisningsgrunder falla tungt i vågskålen, och domstolens ledamöter äro af olika mening, så att vid omröstningen Orestes frikännes endast genom gudinnans utslagsröst. Då utbrista Erinyerna i högljudd klagan öfver att de, som tillhöra den gamla gudastammen, blifvit i sin rätt kränkta af de nye gudarna och hota att med borgerligt krig, missväxt och ofruktsamhet hemsöka det land, inom hvilket denna orätt vederfarits dem. Gudinnans milda, men allvarliga föreställningar bringa dem dock slutligen till besinning och förmå dem att nöja sig med hvad som skett samt att icke blott återtaga sina hotelser, utan äfven, såsom stränga men välvilliga skyddarinnor af lag och rätt, bosätta sig i landet, der Athene tillförsäkrar dem, att de under all framtid skola åtnjuta en vördnadsfull dyrkan. Med anledning deraf grundades deras helgedom vid foten af borgklippan, i en af Areopagens bergsklyftor, och från denna stund nämnas de ej mera med det skräckinjagande namnet Erinyer, utan heta Eumenider (välviljarinnor) eller Semnai (de vördnadsvärda). Under dessa senare namn dyrkades de äfven i en åt dem helgad lund vid det utanför Athen belägna Kolonos. -- Konsten
har på olika sätt framställt Erinyernas bild. Aeschylus lät dem uppträda på scenen med en om gorgoner och harpyior påminnande utstyrsel, såsom åldriga qvinnor med fasaväckande utseende, med blodsprängda ögon, ormhår, hängande tunga, svarta drägter med röda gördlar. Euripides framställde dem under gestalterna af unga bevingade jägarinnor, med facklor och ormar i händerna; och denna typ har den bildande konsten företrädesvis bibehållit. Emellertid berättar Pausanias, att deras i Athen uppställda bildstoder (ett verk af Kalamis och Skopas) alls icke hade någonting skräckingifvande. -- I romarnas poetiska mytologi upptogos Erinyerna under namnet Furiae (Furier). A. M. A.