Eritrea

Eritrea, italiensk koloni i Afrika n. och ö. om Abessinien, vid Röda hafvet, omfattar kuststräckan från Ras Kasar (18° 2' n. br.) till Raheita (vid gränsen till det franska bock) med i Röda hafvet utanför belägna öar samt det innanför belägna landet till Abessiniens gräns och en genom fördrag med England 1891 bestämd demarkationslinie. Denna går från mynningen af Djubafloden längs denna till 6° n. br., följer derefter denna breddgrad till 35° ö. lgd, hvarefter den går rakt norrut till floden Rahat och sedan mot n. ö. i en oregelbunden linie till Ras Kasar. Denna linie omsluter således icke blott den egentliga kolonien E., utan äfven den vid Indiska hafvet mellan Djubamynningen och Adenviken liggande Somal-kusten, hvilken står under italienskt protektorat (med undantag af det britiska området n. om 8° n. br. och v. om 49° ö. lgd samt det franska området vid Tadsjuraviken), vidare oberoende somaloch gallaland, hvilka visserligen erkännas stå under italienskt inflytande, men ännu icke i sin helhet torde kunna betraktas som italiensk intressesfer, samt det oberoende Abessinien. Kolonien E. beräknas omfatta 247,300 qvkm. 1893 anställdes en folkräkning, som dock ej omfattade hela E., utan var begränsad till kustlandskapen till hababs nordgräns vid Falcat, till hela höglandsregionen till floden Barka i v., s. om 17° n. br., och omfattade på flodens venstra strand endast trakten kring Agordat samt barealandet. Den gaf till resultat 194,579 pers., af hvilka 114,900 muhammedaner, 68,627 kopter och 11,052 andra kristna; 77,776 talade tigré, 65,400 tigriña, 51,403 andra språk; 69,257 uppgåfvos vara tigriner, 21,012 habab, 20,943 beni-amer, 15,320 bogos, 14,818 sambarbeduiner, 13,700 dankali, 3,452 européer (3,112 italienare) o. s. v. Större befolkningscentra äro Masaua, med 9,862 innev., Keren, med 9,483, Asmara, med 7,961, och Arkiko, med 6,036 innev. Bakom den med sparsam vegetation bevuxna smala kustremsan vid Röda hafvet uppstiger en lägre terrass, på hvilken ligga enstaka vulkankäglor. Hela området ända till det abessinska höglandet (Samhara) är hett, vattenoch vegetationsfattigt och endast svagt befolkadt. På det 2,000–2,350 m. höga höglandet kring Asmara, Godofelassi och Gura finnas deremot omkr. 10,000 qvkm., som förträffligt lämpa sig för italienska bondfamiljer; några sådana hafva ock öfverförts dit, och flere försöksstationer hafva anlagts. Innevånarna äro dels nomader, dels bofasta och idka något jordbruk, men företrädesvis boskapsskötsel, fiske och handel. Denna går hufvudsakligen öfver Masaua, koloniens hufvudort, dessutom öfver Assab, Beilul och Gubbi. Vid Masaua och Dahlaköarna idkas perlfiske. Af strategiska skäl hafva bygts två jernvägslinier: från Masaua öfver M'Kullo till Saati (26,9 km.) och från Abd-el-Kader till Arkiko. Telegraflinier finnas mellan Masaua och Assab (516 km.) och mellan Assab och Perim (101 km.). — Centralregeringen representeras af en af konungen utnämnd civilguvernör, med säte i Masaua. Befälhafvarna för hären och flottan kommunicera direkt med Italiens krigsministerium. För 1895–96 beräknades koloniens inkomster och utgifter till resp. 11,7 mill. lire: inkomsterna från sjelfva kolonien till 1,7 och moderlandets bidrag till 10 mill. Italiens hela utgift för E., inberäknadt postoch krigsväsende, från 1882 t. o. m. 1895 beräknas till 180,2 mill. lire, ensamt för 1894–95 till 13,7 mill. — Första början till kolonien E. var Assab-bukten (se d. o. Suppl.). I Febr. 1889 ställde sultanen af Obbia på Somalkusten (5° 33'–2° 30' n. br.) sitt sultanat under italienskt skydd, i April 1889 utsträcktes protektoratet till landet mellan 5° 33' och 8° 3' n. br. Gränserna mellan E. och Abessinien bestämdes 1889 och 1891, hvarvid tillika bestämdes, att Abessinien i alla förhållanden till främmande makter skulle betjena sig af den italienska regeringens förmedling. (Emot denna artikel protesterade konung Menelik II i en skrifvelse till konungen af Italien d. 11 Febr. 1891 och offentligen d. 12 Febr. 1893.) I Aug. 1892 afträdde sultanen af Sansibar somalkusten från sultanatet Obbia till mynningea af Djuba, och Italien öfvertog förvaltningen deraf 1893. Under de senare åren har Italien i E. haft att bekämpa tvänne fiender: dervischerna (mahdins forna anhängare) och abessinerna. De förra besegrades vid Agordat i Dec. 1893, och i Juli 1894 besatte general Baratieri Kassala för att i denna ort ega en vigtig stödjepunkt. I Dec. 1894 började fientligheterna med Mangascia, »ras» (vicekonung) i Tigré; hans hufvudstad Adua intogs d. 30, och hans här blef, ehuru med svårighet, slagen vid Koatit d. 13 Jan. 1895. På hösten 1895 började Mangascia å nyo fientligheterna, understödd af »negus» (konung) Menelik, som inkallade alla tillgängliga trupper (omkr. 175,000 man) och förklarade, att han aldrig skulle blifva Italiens vasall. Ras Makonnen i Sjoa slog i grund en italiensk styrka under Toselli vid Amba-Alagi d. 7 Dec., Makalle intogs af abessinerna i Jan. 1896, och den italienska hären under sin öfverbefälhafvare Baratieri led ett förkrossande nederlag vid Adua (Abba-Garima) d. 1 Mars s. å., hvarefter italienarna nödgades hålla sig till defensiven samt d. 26 Okt. underteckna freden i Addis-Abeba (Meneliks hufvudstad i Sjoa), i hvilken Italien erkände Abessiniens fullständiga oberoende och stadgades, att inom ett år gränserna mellan kolonien E. och Abessinien skulle bestämmas på en vänskaplig öfverenskommelses väg; till dess skola status quo och gränslinien Mareb-Belesa-Muna gälla.