Estrées [estre l. etre], urgammal fransk adlig ätt, som härstammade från Artois och tog namn efter den lilla staden Estrée (nära Béthune). -- 1. Jean d'E., marquis, krigare, f. omkr. 1486, utmärkte sig i synnerhet vid belägringen af Calais (1558) och blef generallöjtnant 1562. Död 1571. E. skapade det franska artilleriet. -- 2. Gabrielle d'E., Henrik IV:s af Frankrike älskarinna, dotter af generalfälttygmästaren Antoine d'E., föddes 1571. Då Henrik IV vid ett tillfälligt besök på hennes faders slott Coeuvres (1590) fick se henne, intogs han genast af kärlek till den unga flickan, som besvarade hans böjelse. Då Gabrielles fader ej ville tillåta hennes möten med konungen, föranstaltade denne hennes giftermål med d'Amerval de Liancourt, en enkling med fjorton barn. Detta skenäktenskap upplöstes dock snart, emedan konungen ämnade skilja sig från sin gemål, Margareta af Valois, och göra Gabrielle till drottning. Hon
kallades till hofvet och upphöjdes till hertiginna af Beaufort. Till hennes berömmelse kan anföras, att hon aldrig missbrukade det obegränsade inflytande hon utöfvade på konungen. Sully upphörde dock icke att motarbeta henne. Vid påsktiden 1599, då förberedelserna till konungens skilsmessa voro i det närmaste afslutade, lemnade Gabrielle hofvet och begaf sig till Paris. Der afled hon plötsligt, påskaftonen 1599, efter förtärandet af en apelsin. Det troddes, att hon blifvit förgifven. Gabrielle hade med Henrik tre barn, César (stamfader för huset Vendôme), Alexandre och Henriette Catherine (som blef gift med hertigen af Elboeuf). De under Gabrielles namn utgifna Mémoires (1829), härröra antagligen ej från henne. -- 3. François Annibal d'E., hertig, krigare, den föregåendes broder, f. 1573, d. 1670, blef 1594 biskop i Noyon, men ingick kort derefter, under namnet marquis de Coeuvres, i krigstjenst och utnämndes under Ludvig XIII till marskalk af Frankrike. Såsom envoyé extraordinaire i Rom (1636--48) ådagalade han stor skicklighet. Han författade Mémoires sur la régence de Marie de Medicis (1666). -- 4. Jean d'E., hertig, krigare, den föregåendes son, f. 1624, tjenade med utmärkelse under Condé och Turenne samt blef 1669, ehuru nästan alldeles obekant med sjömansyrket, vice amiral. 1672 fick han befäl öfver en ansenlig fransk flotta, som under detta och följande år deltog i de af prins Rupert anförde engelsmännens strider mot holländarna under Ruyter. 1676 sändes han med en eskader till Vestindien, eröfrade Cayenne, gjorde en djerf attack på holländska flottan vid Tabago och bemäktigade sig denna ö, 1677. Till följd af bristande kunskaper i navigation hade han 1678 den olyckan att sätta bort sin eskader på Fogelöarna. Det oaktadt fick han, 1681, marskalksstafven, som ingen fransk sjöofficer förut burit. 1686 erhöll han dessutom titeln vicekonung af Amerika. E:s sista expeditioner gällde Tripoli, Tunis och Alger, hvilka städer han betvingade medelst bombardering. Slutligen blef han guvernör öfver Bretagne och förhindrade genom sina energiska åtgärder hvarje landstigningsförsök af engelsmän och holländare. Död 1707. -- 5. Victor Marie d'E., hertig, krigare, den förres son, f. 1660, ärfde sin faders krigaresnille och tapperhet, men hade derjämte betydligt större erfarenhet och kunskaper såsom sjöman. Redan vid unga år utmärkte han sig under belägringarna af Valenciennes, Cambrai och S:t Omer, och vid aderton års ålder fick han befäl öfver ett fartyg samt deltog i faderns expedition till Vest-Indien. 1690 kommenderade han arrière-gardet i Tourvilles flotta, hvilken s. å. besegrade den engelsk-holländska vid Beachy-Head. Under de följande åren hade E. befäl öfver en flotta i Medelhafvet och bidrog bl. a. 1697 särdeles verksamt till fransmännens eröfring af Katalonien. 1703 utnämndes han till marskalk af Frankrike. 1704 ledde han vid Malaga, under storamiralens, grefvens af Toulouse, nominella befäl, den sista stora sjöbataljen under Ludvig XIV:s krig mot engelsmän och holländare. 1707 ärfde han sin faders alla titlar. Af hertigen af Orléans upphöjdes han 1717 till statsminister, men drog sig, då franska marinen under kardinal Fleury's tid hastigt råkade i förfall, tillbaka till det enskilda lifvet. Under sin ovanligt verksamma krigarebana fann E., som 1715 blef medlem af Franska akademien, alltid tid att tillfredsställa sin smak för filosofiska och språkliga studier och för samlande af antiqviteter. Han dog 1737, och med honom utgick ätten på manslinien. -- 6. Louis César Letellier d'E., hertig, krigare, vanligen kallad "Chevalier de Louvois", den föregåendes systerson, f. 1695, utmärkte sig vid Fontenoy (1745) och Rocoux (1746), blef 1756 marskalk af Frankrike och den franska härens anförare i sjuåriga kriget (1756--63). Han segrade vid Hastenbeck (1757), men måste till följd af hofkabaler lemna sitt kommando. Sedan de franska vapnen lidit det ena nederlaget efter det andra, återfick E. (1762) befälet, vid sidan af Soubise. Han blef hertig 1763 och dog, barnlös. 1771, den siste, som bar namnet E. 4. o. 5. O. E. G. N.