Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Etrurien

Ämne: Städer i Toscana och Etrurien · Italienska och antika orter i Medelhavsområdet

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 4 (1881), sp. 778 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Etrurien (Lat. Etruria, efter innebyggarna sedermera kalladt Tuscia, hvaraf det moderna namnet Toscana uppkommit), forntida landskap på vestkusten af Italien, gränsade i n. till Ligurien, hvarifrån det skildes genom floden Macra (nu Magra), i ö. och s. till Apenninerna och Tibern samt i v. till Medelhafvet. Det var till en del upptaget af utsprång från den nyss nämnda bergskedjan och till en annan del (i sydöst) uppfyldt af vulkaniska berggrupper. De bördigaste delarna lågo vid Apenninernas fot, kring Tiberns och Arnos öfre lopp. Betydliga skogar lemnade timmer till export; på de vidsträckta betesmarkerna fanns boskap i mängd. Vin odlades i myckenhet, ehuru det icke ansågs vara af bästa sort. På ön Ilva (Elba) funnos betydande jerngrufvor. Landet hade derjämte tillgång på koppar, silfver och guld, marmor (i E:s nordligaste del, kring staden Luna), som värderades högt, alabaster och lera, som var synnerligen lämplig för tillverkning af lerkärl, samt svafvelbad. Kusttrakten var osund, men till följd af innebyggarnas arbete, ej så förderfbringande som i vår tid. E:s förnämsta städer voro, vid eller i närheten af kusten: Populonia, Rusellae, Vetulonia, Tarquinii och Caere; i det lägre landet innanför kusten: Volaterrae; ännu längre in, i bergstrakten: Clusium och Volsinii; i trakten närmast Apenninerna: Arretium, Cortona och Perusia, samt i närheten af Rom och det nedre loppet af Tibern: det ryktbara Veji. -- Etruria circumpadana kallades etruskernas besittningar i Po-dalen. Hd.