Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Etrusker

Ämne: Folk och furstar i romersk historia · Romarriket och antikens Rom

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 4 (1881), sp. 778–780 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Etrusker (Lat. etrusci l. tusci, af grekerna kallade tyrrhenoi, tyrrhener), innevånarna i det gamla Etrurien, voro ett af den klassiska forntidens märkligaste folk. Det man med säkerhet känner om dem är emellertid helt litet. Sannolikt bestod den etruskiska nationen af tvänne element, hvilka sammansmält, näml. ett gammalt italiskt (de s. k. Rasena) och ett grekiskt eller asiatiskt (man sade redan i forntiden: lydiskt). De klassiske författarna hafva i sina verk bevarat något öfver 200 etruskiska ord, och man har inom E:s område funnit mer än 5,000 inskrifter på deras tungomål (de flesta helt korta), och likväl är det i närvarande stund icke möjligt att med full säkerhet bestämma det etruskiska språkets plats i förhållande till öfriga europeiska och vest-asiatiska språk. E:s mytologiska system var mycket rikt. Deras gudar (aesar) utgjordes dels af några namnlösa högsta makter, dels af de egentlige gudarna, som i närmaste hand beherskade verlden och händelsernas gång. Bland dessa senare förekommo Tinia (=Jupiter), Uni (=Juno), Menrfa (= Minerva), Turan (=Venus), Phuphluns (= Bacchus) o. s. v. äfvensom andra, hvilkas namn lånats från grekiskan.

E: s histora har blifvit förd tillbaka till omkr. 1044 f. Kr. Dock tyckas deras historiska uppteckningar icke gå längre tillbaka än till år 644. Under en tid (7:de och 6:te årh. f. Kr.) var E:s makt ganska betydande; de idkade sjöröfveri och bekämpade, i förbund med kartagerna, de grekiska kolonierna i vestern. Slutligen aftogo deras verksamhetslust och betydelse; folket blef kändt för sin njutningslystnad, och den ena delen af dess område efter den andra föll i romarnas händer. Den etruskiska författningen var aristokratisk. Konungarna valdes för lifstiden, och deras makt inskränktes af de förnäma (principes l. lucumones).

Genom beröringen med kartagerna och grekerna rönte E. ett mycket lifligt intryck af österns och Greklands kultur samt mottogo i stor mängd deras alster, hvilka de sökte efterbilda. Man finner t. ex. i Etruriens grafvar, som äro rika arkeologiska skattkamrar, skarabéer, hvilkas form påminner om de egyptiskas, kärl med imiterade hieroglyfer samt kärl med äkta feniciska inskrifter, grekiska bronser och grekiska målade lerkärl. De s. k. etruskiska speglarna (runda, skaftade metallskifvor, som hafva den ena sidan slät och den andra försedd med ingraverade bilder) äro påtagligen arbetade under ett starkt grekiskt inflytande. Om stort mästerskap vittna de etruskiska guldarbetena, å hvilka filigranornament äro på ett utmärkt sätt utförda. -- Den kultur, hvars qvarlefvor hittats i de etruskiska grafvarna, kan i allmänhet sägas vara både hög och rik, och man har derför också haft höga tankar om E. såsom kulturfolk. I nyare tid har man velat påstå, att all tidigare metallkultur i mellersta och norra Europa är etruskisk. Man har i vissa fall påpekat analogier mellan nordalpiska och sydalpiska former; men en sorgfällig granskning har visat, att de senare icke äro etruskiska, utan tidigare än den fullt utbildade etruskiska kulturperioden. Äfven af den etruskiska tidens verk är det mycket och just det bästa, som måste utsöndras, såsom varande grekiskt. Från grekerna lånade E. bl. a. alfabet och

myntfot, och den etruskiska arkitekturen påminner om den äldre jonisk-attiska. I deras skulpturer -- särdeles i de på grafkistorna liggande terracotta-bilderna -- blandar sig med grekisk idealism ett skarpt utprägladt realistiskt drag. På grafvarnas väggar, liksom å lerkärlen, finner man målningar, af hvilka de bästa äro att hänföra till den grekiska konsten. -- Bland arbeten om Etruriens forntid må nämnas Deeckes upplaga af Otfr. Müllers "Die etrusker" (1877) samt Dennis' "The cities and cemeteries of Etruria" (2:dra uppl. 1876). Hd.