Cimbrer är namnet på ett talrikt och mäktigt folk, som fordom var bosatt på "Cimbriska halfön" (Chersonesus cimbrica, nuv. Jylland), hvilken så kallades efter detta folk. Huruvida cimbrerna voro af keltisk eller germansk härkomst är omtvistadt -- det senare är dock sannolikare. Mot slutet af 2:dra årh. f. Kr. utvandrade större delen af dem med qvinnor och barn för att i sydligare trakter söka sig nya bostäder. De vände sig då först mot sydöst och inföllo i de med romarna förbundne tauriskernas land (Steiermark och Kärnthen). På uppmaning af den romerske konsuln Cn. Papirius Carbo beslöto de draga sig tillbaka, men blefvo vid Noreja försåtligt öfverfallna af romarna. Dessa straffades dock med ett blodigt nederlag, som äfven kostade den trolöse konsuln lifvet. Icke dess mindre lemnade cimbrerna dessa trakter och vände sig till Gallien, som de öfversvämmade från norr till söder. Der sammandrabbade de år 109 f. Kr. med den romerske konsuln M. Junius Silanus, som då förde befälet i den åren 125--121 f. Kr. stiftade romerska provinsen Gallia narbonensis. Konsuln sjelf stupade, och hans här upprefs. Men icke häller nu fullföljde cimbrerna sin seger; under de närmast följande åren tyckas de nämligen hafva varit sysselsatta med att underkufva eller plundra galliska fylken, under det romarna förde en olycklig kamp mot tiguriner och tugener -- sannolikt keltiska stammar (från Helvetien?), hvilka i likhet med cimbrerna sökte sig nya bostäder. Men år 105 f. Kr. förmådde fruktan för cimbrerna den romerska styrelsen att i södra Gallien uppställa trenne härar. Oenigheten mellan de båda öfverbefälhafvarna, prokonsuln Q. Servilius Coepio och konsuln Cn. Manlius Maximus, hindrade dock en planmässig samverkan dem emellan. Sålunda lyckades det cimbrerna att utan svårighet först besegra legaten M. Aurelius Scaurus och derefter, vid Arausio (Orange), Coepio och Manlius. Dessa upprepade nederlag framkallade en panisk skräck i Rom, der man fruktade att inom kort få se dessa nye "galler" utanför stadens portar. I sin nöd tillgrep man utomordentliga åtgärder; bl. a. uppdrog man, i strid med gällande lag, fyra år å rad (104--101 f. Kr.) konsulatet och öfverbefälet mot cimbrerna åt Jugurthas besegrare, C. Marius. Emellertid hade cimbrerna vändt sig till Spanien och derifrån genom vestra Gallien tågat till Seine, der de på volokassernas område (kring Rouen) förenade sig med teutoner, tiguriner, tugener och ambroner. Samtliga dessa folk tågade sedermera till Italien, hvarvid cimbrerna och tigurinerna togo vägen öfver Rhen och Tyrol-alperna, de öfrige längs Saône och Rhône. Vid Isères inflöde i Rhône stötte teutonerna och deras följeslagare på Marius, som der stod i ett befäst läger, på hvilket de gjorde ett anfall, som dock af Marius tillbakaslogs. Då de fortsatte sitt tåg, följde Marius dem i spåren. Ändtligen kom det (102 f. Kr.) vid Aquae Sextiae (Aix, i Provence) till en drabbning, hvari teutonerna och deras följeslagare till största delen nedgjordes eller tillfångatogos. Bland fångarna var teutonernas konung, Teutobod. Emellertid hade cimbrerna och tigurinerna längs Adige inträngt i norra Italien. Den romerska här, som under konsuln Q. Lutatius Catulus skulle spärra deras väg, tog till flykten, och landet låg sålunda öppet för de fruktade barbarerna. Men då ankom till denna krigsskådeplats segraren vid Aquae Sextiae, och med honom förenade sig konsuln Lutatius med sin här. På Campi Raudii (Raudiska fälten), vid Sesias inflöde i Po, kom det (101 f. Kr.) till en fruktansvärd strid. I början såg det ut, som om romarna skulle förlora, men slutligen ledo cimbrerna ett fullständigt nederlag. Den cimbriske konungen, Boiorix, var sjelf bland de fallne. De cimbriska qvinnorna dödade sig sjelfva och sina späda barn för att befria sig och dem från träldomens förnedring. Enligt den romerska sägnen återstod af hela det utvandrade folket endast den besättning cimbrerna vid sitt infall i Gallien qvarlemnat i Aduatuca (vid Tongeren, s. v. om Maastricht). Men i det gamla hemlandet bibehöll sig på Jyllands nordligaste spets, n. om Limfjorden, ännu på
Taciti tid (slutet af 1:sta årh. f. Kr.) en ringa qvarlefva af det fordom mäktiga folket. S. F. H.