Marius, Cajus (Gajus), romersk härförare, född 155 f. Kr. i byn Cereatae nära Arpinum af en fattig arbetarefamilj, gjorde sina krigiska lärospån i Spanien, särskildt under den yngre Scipio. Han hade icke fått någon vetenskaplig bildning, men i krigstjensten vann han lätt befordran, och hans djerfva ande dref honom snart att söka komma högre upp i samhället. Hans krigiska duglighet drog mångas blickar till honom, och så lyckades han blifva folktribun för år 119. Hans giftermål med Julia, faster till den store Julius Caesar, närmade honom till den maktegande adeln och bidrog i sin mån jämte en genom lyckliga spekulationer tryggad ekonomisk ställning att skaffa honom preturen (för år 115), hvilken han skötte med skicklighet och samvetsgranhet. I jugurthinska kriget blef han legat (generaladjutant) åt fältherren Metellus och hjelpte denne först att återställa krigstukten och sedan att segra öfver den numidiske konungen. Under fälttåget inföll för Marius tiden att söka konsulatet. Den stolte aristokraten Metellus, som ej kunde tåla »den råe bonden», vägrade i början på ett hånfullt sätt att lemna honom hemlof, men måste slutligen gifva med sig. I Rom uppträdde M. såsom en hätsk motståndare till adeln och särskildt till Metellus. Adelspartiet hade vid denna tid genom sin usla styrelse förlorat förtroendet, och det blef i följd deraf ej så svårt för Marius, folkpartiets hopp, att vinna konsulatet (för 107) jämte öfverbefälet i Numidien. M. fortsatte kriget, hvari han till questor hade ädlingen Sulla. Genom dennes hjelp blef det honom möjligt att slutligen få den i grund besegrade Jugurtha i sitt våld, och den olycklige konungen måste fjättrad gå genom Roms gator i det triumftåg, som M. firade d. 1 Jan. 104 f. Kr. Under sin frånvaro i Afrika hade M., i strid mot häfdvunnen ordning, blifvit vald till konsul (för år 104) och erhöll äfven för hvart och ett af de fyra följande åren samma befattning. Anledningen dertill var att han ansågs vara rätte mannen att möta den nya och stora, om ock möjligen något öfverdrifna fara, som hotade Rom från de vilde cimbrernas och teutonernas sida, hvilka folk hade slagit flere romerska härar och öfversvämmat Gallien (jfr Cimbrer). Redan under sitt förra konsulat hade M. ändrat sättet att rekrytera hären, i det att han uppbådat män äfven ur de lägsta folkklasserna och derigenom gjort början att förvandla krigshären från medborgerlig till yrkeshär. Hans första omsorg blef nu att återställa den till följd af nederlagen slappade krigstukten och småningom stärka soldaternas mod och krafter. Derefter slog han teutonerna vid Aquae Sextiae (Aix) 102 och cimbrerna på Raudiska fälten vid Vercellae, 101. Rom var räddadt, och M. prisades af många såsom »Roms tredje grundläggare», ställd vid sidan af Romulus och Camillus, gallernas öfvervinnare. Inom samhället voro oro och upplösning ; adelns makt var bruten, men folkpartiet kunde ej upptaga den fallna manteln. Ärelystna folkledare sträfvade att skaffa sig makt för tillfället, utan att fästa afseende vid statsförfattningens utveckling till gagn för det allmänna. Sådana voro C. Servilius Glaucia och L. Apulejus Saturninus. M., som saknade statsmannens egenskaper, inlät sig i politiska planer i förening med de nyss nämnde männen, men visade sig vacklande och måste slutligen uppoffra sina bundsförvandter åt det missnöje, som deras våldsamma tilltag hade uppväckt.
M. drog sig nu för en tid tillbaka från det offentliga lifvet, der han till sist spelat en ömklig rol. Vid bundsförvandtkrigets utbrott (91 f. Kr.) uppträdde han åter på skådeplatsen. I början förde han ej sjelfständigt befäl, men efter konsuln Rutilius' fall öfvertog han dennes samt visade sig äfven nu såsom en skicklig fältherre. Efter krigets slut (88) uppstodo oroligheter i hufvudstaden. Folkpartiet började åter röra på sig. Ledare var folktribunen P. Sulpicius Rufus, som år 88 med våldsamma medel genomdref lagar riktade mot senaten och adelspartiet. Konsul för året var Sulla. Emellan denne och M. hade alltsedan det numidiska kriget rådt ett spändt förhållande. Sulla hade fått sig anförtrodt öfverbefälet i kriget mot konung Mithradates och vistades år 88 i Kampanien, hvarifrån han skulle afgå till Grekland och Asien. Sulpicius, som fruktade honom, genomdref, att folket fråntog honom befälet, hvilket i stället lemnades åt den dertill villige M. Men Sulla vägrade att rätta sig efter folkets beslut och tågade i spetsen för sin här mot Rom, som han utan svårighet bemäktigade sig, hvarefter han förklarade tolf medlemmar af motpartiet fogelfria, bland dem M. Denne räddade sig med flykten, men blef gripen nära Minturnae, der han dolt sig i ett träsk. En cimbrisk slaf sändes nu att döda honom i fängelset, men M. fäste på slafven sin vilda blick och ropade med tordönsstämma: »Vågar du döda Marius?» Förskräckt flydde slafven, och sedermera hjelpte innevånarna i staden M. på flykten. Han kom derifrån öfver till Afrika. Ståthållaren derstädes, Sextilius, sände bud till honom att begifva sig derifrån. Budet träffade honom vid Kartago, och han svarade endast: »Helsa Sextilius, att du sett Marius på Kartagos ruiner». Derefter irrade han omkring på kusten. Snart erhöll han underrättelse, att Cinna, konsul för 87, i Italien sökte omstörta Sullas verk. M. jämte några andra flyktingar skyndade öfver till Etrurien, der han samlade omkring sig några vilda sällar, hvilkas antal småningom ökades. M. och Cinna blefvo inom kort herrar öfver hufvudstaden, der det gräsligaste skräckvälde började. M. och hans vilda skaror rasade mot de politiske motståndarna bland adeln. Han hade tillsagt, att en hvar, som icke besvarade hans helsning, skulle dödas. De ädlaste män föllo offer för partihatet; man räknade 50 senatorer och 1,000 riddare såsom offer. M. blef för sjunde gången konsul (för år 86). Han egde nu åter makten i sin hand och hade mättat sin hämdtörst, men i sitt inre var han söndersliten af qval. Han kunde icke undgå att finna motsatsen emellan det ärorika fordom och det vanhederliga nu, då han var anförare för fräcka banditer och förrymda slafvar. Härtill sällade sig fruktan för Sullas återkomst. Han grep då till bägaren för att finna tröst, men sjuknade snart i en häftig feber, som slutade hans lif d. 13 Jan. 86. -- Hans adoptivson, Gajus M. d. y., var 82 konsul jämte Papirius Carbo, blef af Sulla s. å. slagen vid Sacriportus och dödade sig i Praeneste, då denna stad gaf sig åt Sulla. R. Tdh.