Sida 470
Marionett ...
under årets särskilda månader. Som exempel på temperaturens olikhet på tvänne orter, af hvilka den ena har maritimt, den andra kontinentalt klimat, skall här anföras högsta och lägsta temperaturen under dygnet i Januari och Juli i Bergen (Norge) vid Atlantiska hafvets kust ocli i Barnaul i vestra Sibirien.
Bergen Jan. Juli högsta temp + 1,2° + 17,1° lägsta temp + 0,1° + 11,9° variation under dygnet 1,1° 5,2° medeltemperatur + 0,7° + 14,5° variation under året 13,8°
Barnaul Jan. Juli högsta temp - 16,5° + 24,7° lägsta temp - 21,0° + 13,5° variation under dygnet 4,5° 11,2° medeltemperatur - 18,7° + 19,1° variation under året 37,8°
Vid högre breddgrader, hvarest hafvet åtminstone vid kusterna vintertiden tillfryser, såsom t. ex. förhållandet är med Östersjön, råda relativt kalla vårar å de orter, som ligga på kusten, medan hösten tvärtom derstädes är blidare än i det inre landet. Äfven på öfriga meteorologiska element utöfver hafvets granskap ett märkbart inflytande. Å kustorter herska företrädesvis vintertiden starka vindar; nederbörden är i allmänhet vid hafskusten rikligare och himmelen mera molnbetäckt än i det inre af fastlandet. Det maritima klimatet benämnes ofta äfven kust- l. ö-klimat. R. R.
Maritimo. Se Egadiska öarna.
Maritza (Grek. Hebros), flod i europeiska Turkiet, upprinner nära Banja på Tsjadir Tepe, endast några km. från Donaus biflod Iskers källor, flyter emellan Balkanoch Rhodope-bergen genom Östrumilien förbi Filippopel mot ö., vänder sig vid Adrianopel mot s. v. och mynnar ut i Egeiska hafvet genom tvänne armar, som bilda ett sumpigt delta kring staden Enos. Längden utgör omkr. 450 km.; M:s flodområde omfattar omkr. 54,000 qvkm. Största tillflödena äro fr. v. Göp-su, Tundsja och Erkene, fr. h. Arda.
Mariuccia. Se Marozia.
Mariupol, hamnstad i ryska guvern. Jekaterinoslav, på norra stranden af Azovska sjön, vid floden Kalmius' mynning, genom en bibana förenad med jernvägen Charkov--Taganrog. Omkr. 10,000 innev. Det är näst Taganrog den förnämsta hamnstaden vid Azovska sjön och har betydlig export, i synnerhet af hvete, linfrö, hudar och talg.
Marius, Cajus (Gajus), romersk härförare, född 155 f. Kr. i byn Cereatae nära Arpinum af en fattig arbetarefamilj, gjorde sina krigiska lärospån i Spanien, särskildt under den yngre Scipio. Han hade icke fått någon vetenskaplig bildning, men i krigstjensten vann han lätt befordran, och hans djerfva ande dref honom snart att söka komma högre upp i samhället. Hans krigiska duglighet drog mångas blickar till honom, och så lyckades han blifva folktribun för år 119. Hans giftermål med Julia, faster till den store Julius Caesar, närmade honom till den maktegande adeln och bidrog i sin mån jämte en genom lyckliga spekulationer tryggad ekonomisk ställning att skaffa honom preturen (för år 115), hvilken han skötte med skicklighet och samvetsgranhet. I jugurthinska kriget blef han legat (generaladjutant) åt fältherren Metellus och hjelpte denne först att återställa krigstukten och sedan att segra öfver den numidiske konungen. Under fälttåget inföll för Marius tiden att söka konsulatet. Den stolte aristokraten Metellus, som ej kunde tåla »den råe bonden», vägrade i början på ett hånfullt sätt att lemna honom hemlof, men måste slutligen gifva med sig. I Rom uppträdde M. såsom en hätsk motståndare till adeln och särskildt till Metellus. Adelspartiet hade vid denna tid genom sin usla styrelse förlorat förtroendet, och det blef i följd deraf ej så svårt för Marius, folkpartiets hopp, att vinna konsulatet (för 107) jämte öfverbefälet i Numidien. M. fortsatte kriget, hvari han till questor hade ädlingen Sulla. Genom dennes hjelp blef det honom möjligt att slutligen få den i grund besegrade Jugurtha i sitt våld, och den olycklige konungen måste fjättrad gå genom Roms gator i det triumftåg, som M. firade d. 1 Jan. 104 f. Kr. Under sin frånvaro i Afrika hade M., i strid mot häfdvunnen ordning, blifvit vald till konsul (för år 104) och erhöll äfven för hvart och ett af de fyra följande åren samma befattning. Anledningen dertill var att han ansågs vara rätte mannen att möta den nya och stora, om ock möjligen något öfverdrifna fara, som hotade Rom från de vilde cimbrernas och teutonernas sida, hvilka folk hade slagit flere romerska härar och öfversvämmat Gallien (jfr Cimbrer). Redan under sitt förra konsulat hade M. ändrat sättet att rekrytera hären, i det att han uppbådat män äfven ur de lägsta folkklasserna och derigenom gjort början att förvandla krigshären från medborgerlig till yrkeshär. Hans första omsorg blef nu att återställa den till följd af nederlagen slappade krigstukten och småningom stärka soldaternas mod och krafter. Derefter slog han teutonerna vid Aquae Sextiae (Aix) 102 och cimbrerna på Raudiska fälten vid Vercellae, 101. Rom var räddadt, och M. prisades af många såsom »Roms tredje grundläggare», ställd vid sidan af Romulus och Camillus, gallernas öfvervinnare. Inom samhället voro oro och upplösning ; adelns makt var bruten, men folkpartiet kunde ej upptaga den fallna manteln. Ärelystna folkledare sträfvade att skaffa sig makt för tillfället, utan att fästa afseende vid statsförfattningens utveckling till gagn för det allmänna. Sådana voro C. Servilius Glaucia och L. Apulejus Saturninus. M., som saknade statsmannens egenskaper, inlät sig i politiska planer i förening med de nyss nämnde männen, men visade sig vacklande och måste slutligen uppoffra sina bundsförvandter åt det missnöje, som deras våldsamma tilltag hade uppväckt.
M. drog sig nu för en tid tillbaka från det offentliga lifvet, der han till sist spelat en ömklig rol. Vid bundsförvandtkrigets utbrott (91
Källa: Project Runeberg ·
