Farnaces, l. Pharnaces (Grek. Farnakes), konungar i det forna Pontus. -- 1. F. I, d. 157
f. Kr., underlade sig omkr. 183 f. Kr. den rika och mäktiga sjöstaden Sinope i Paflagonien. Då han sedermera inlät sig i krig med konungarna i Pergamus, i Kappadocien och i Bithynien, tvungo romarna honom att sluta fred och återlemna sina eröfringar. -- 2. F. II, Mithridates den stores son, anstiftade mot sin fader ett uppror, under hvilket denne beröfvade sig lifvet för att ej af sin son blifva utlemnad till romarna (63 f. Kr.). Pompejus belönade F. med att erkänna honom såsom romerska folkets vän och bundsförvändt och såsom sjelfständig herskare öfver det s. k. Bosporanska riket, d. v. s. området norr om Svarta hafvet, på båda sidor om den Kimmeriska Bosporen (nu sundet vid Kertj). Han befäste och utvidgade detta välde och trodde efter Pompejus' nederlag vid Farsalus (48) tiden vara kommen att återvinna sitt fädernerike. Han slog Caesars underbefälhafvare vid Nikopolis, tog Pontus i besittning och föröfvade en mängd grymheter mot såväl infödingar som romerska medborgare. Caesar gjorde ett hastigt slut derpå, då han i grund slog F. i drabbningen vid Zela (47), om hvilken Caesar skref sin bekanta rapport "Veni, vidi, vici" (Jag kom, jag såg, jag segrade). F. flydde till det Bosporanska riket, der han icke långt efteråt stupade i striden mot sin upproriske ståthållare Asandros. A. M. A.