Evangelier (jfr Evangelium), de skrifter från den kristna kyrkans äldsta tid, som skildra Jesu lif och verksamhet samt dermed sammanhängande tilldragelser. Företrädesvis tillägges denna benämning de fyra s. k. kanoniska (d. ä. af kyrkan såsom regel och rättesnöre antagna) evangelierna, hvilka äro upptagna i Nya testamentet. Deras titel lyder egentligen: Evangelium, enligt Matteus, enligt Markus, enligt Lukas och enligt Johannes. Medan de tre första af dessa evangelier förete en mycket stor inbördes likhet, som ofta sträcker sig äfven till enskilda ord och uttryckssätt, är det fjerde dem betydligt olikt. Man har kallat de förstnämnda synoptiska (af grek. synopsis, öfversigt), emedan en sammanställning af dem gifver
en öfverskådlig och samstämmande öfversigt af Jesu lif. Jämte den stora likheten framträder emellertid äfven hos de synoptiska evangeliernas författare individuella egendomligheter i språk, syftemål o. s. v. Synoptikerna omtala förnämligast de yttre tilldragelserna i Jesu lif och meddela hans praktiskt undervisande och sedelärande tal, hvaremot Johannes har till hufvudsyfte att skildra det inre af detta lif, Jesu Kristi person. Dessutom framställa synoptikerna företrädesvis Jesu verksamhet i Galileen, Johannes hans verksamhet i Judeen. I lidandeshistorien närmar sig dock Johannes mycket till de öfriga. -- Angående evangeliernas uppkomst hafva många hypoteser blifvit uppställda. Sedan de från äldsta tider allmänt ansetts vara författade af de män, hvilkas namn de bära, och i sammanhang dermed äfven deras historiska tillförlitlighet varit fullt erkänd, började i 18:de århundradet hvarjehanda tvifvelsmål i detta hänseende uttalas. Dessa gällde såväl synoptikerna som framför allt Johannes. Så ansåg Semler (1783), att de först nämnda vore blott bearbetningar af en eller flere äldre syrokaldeiska skrifter; Lessing (1785) åter antog, att det s. k. Hebréer-evangeliet vore deras gemensamma källa. Enligt Eichhorn (1794) skulle till grund för de synoptiska evangelierna ligga ett numera förloradt syrokaldeiskt ur-evangelium, en åsigt som, på många sätt modifierad, vann talrika anhängare. Schleiermacher (1817) antog tillvaron af en mängd småskrifter eller uppsatser, hvilka evangelisterna skulle samlat och bearbetat. Vida allmännare har dock den s. k. traditionshypotesen blifvit antagen, hvilken, antydningsvis uttalad af Eckermann och Herder, funnit sin kraftigaste målsman i Gieseler (1818). Enligt hans åsigt utbildade sig genom de förste kristnas ständiga samtal om Jesu lif, tal och gerningar en muntlig tradition, hvilken till förebyggande af förfalskning, i synnerhet när det gällde att meddela undervisning i dessa stycken, till och med fixerades i bestämda, stående uttryck. Med begagnande af dessa hade de synoptiska evangeliernas författare uppsatt sina skrifter, och sålunda skulle den stora likheten mellan dessa få sin förklaring. På samma sätt skulle det johanneiska evangeliet grunda sig på en yngre grupp af traditionella utsagor om och af Jesus. Genom en dylik hypotes ville Strauss förklara äfven tillkomsten af sjelfva innehållet af evangelierna; i sitt bekanta verk "Das leben Jesu" (1835--36) förklarade han nämligen detta innehåll vara en produkt af mytbildande fantasi inom den kristna församlingen. Ännu längre gick Br. Bauer (1840), som ansåg det hafva tillkommit genom medveten och afsigtlig dikt af författarna. F. K. Baur, stiftaren af den s. k. Tübingenskolan, förklarade (1847), att de kanoniska evangelierna, såväl som de flesta skrifterna i Nya testamentet, vore tendensskrifter, författade i 2:dra århundradet i afsigt att gifva uttryck åt de olika andliga riktningarna inom kyrkan under det apostoliska tidehvarfvet. Så vore det fjerde evangeliet helt och hållet konstrueradt i dogmatiskt syfte; bland synoptikerna vore Lukas mest dogmatisk (i paulinsk riktning), Matteus minst. Numera anser man allmänt, att Tübingenskolan gick allt för långt i sin kritiska ifver, och man har alltmera börjat tillerkänna de synoptiska evangelierna en högre ålder, än Baur och hans närmaste lärjungar ville medgifva. De fleste antaga, att de blifvit författade 60--70 e. Kr. Deremot har det fjerde evangeliets äkthet blifvit mera bestridd. Emellertid anser Tischendorf, utan tvifvel samtidens största auktoritet på bibeltextkritikens område, att vid slutet af 1:sta eller under de första åren af 2:dra århundradet samtliga fyra evangelierna icke blott voro författade, utan ock allmänt begagnades och betraktades såsom utgörande ett enda helt, en evangelisk kanon. (Vidare om de särskilda evangelierna se under författarnas namn). -- Angående ordningsföljden mellan de synoptiska evangelierna hafva alla möjligheter blifvit uppställda. Så har man ansett dem vara författade i följande ordning: Matteus, Markus, Lukas (så redan Augustinus; vidare Bengel, Hug, Credner, Hengstenberg, Hilgenfeld m. fl.); Matteus, Lukas, Markus (Griesbach, Owen, Theile, de Wette, Strauss, Bleek, Baur, Kahnis, Delitzsch m. fl.); Markus, Matteus, Lukas (Storr, Lachmann, Weisse, Ewald, Reuss, Thiersch, Weiss m. fl.); Markus, Lukas, Matteus (Wilke, Bauer, Hitzig, Volkmar); Lukas, Matteus, Markus (Bilsching, Evanson); Lukas, Markus, Matteus (Vogel). I allmänhet har man dervid tillika antagit, att en föregående författare varit känd och använd af den eller de efterföljande, ett antagande som dock af flere exegeter blifvit bestridt. Under sådana förhållanden kan den s. k. synoptiska frågan, eller frågan om de synoptiska evangeliernas förhållande till hvarandra, på vetenskapens nuvarande ståndpunkt icke sägas hafva fått en fullt tillfredsställande lösning. Allmännast synes man dock böjd att sluta sig till den Gieselerska hypotesen. Johannes' evangelium är afgjordt det yngsta af evangelierna, -- Med afseende på innehållet förhålla sig de tre synoptikerna till hvarandra på ett sådant sätt, att, om detta innehåll fördelas i mindre stycken eller afdelningar, ungefär 42 sådana stycken befinnas vara gemensamma för dem alla, att vidare Matteus och Markus hafva 12 stycken, som Lukas saknar, Markus och Lukas 5, som Matteus saknar, samt Matteus och Lukas 14, som Markus saknar. -- Literatur: Tischendorf, "Wann wurden unsere evangelien verfasst"? (4:de uppl. 1866); Meyer "Kommentar über das evangelium des Matthäus" (inl. till 5 uppl. 1864); art. Evangelien i Herzog's "Realencyklopädie für prot. theol. u. kirche".
Jämte dessa kanoniska evangelier fanns i den äldre kristna tiden ett stort antal s. k. apokryfiska, hvilka, ofta framträdande under falska namn, gjorde anspråk på att upptagas i Nya testamentets kanon, men af kyrkan icke godkändes. De flesta af dem hafva gått förlorade, och vi känna dem blott genom omnämnanden hos kyrkofäderna eller hos andra författare. De torde till största delen förskrifva sig från 3:dje, 4:de och 5:te årh.; endast några få gå tillbaka till det 2:dra eller 1:sta. Innehållet i dem, som blifvit
bevarade till vår tid, ar ofta konstladt och onaturligt, fantastiskt och vidunderligt. Dessa apokryfiska skrifter synas i synnerhet hafva varit i bruk bland de irrläriga kyrkosamfunden (såsom ebioniter, gnostiker och manikéer), och sannolikt hafva många af dem uppkommit för att gifva stöd åt deras kätterska åsigter. I behåll finnas följande: 1) Jakobs protevangelium (handlar hufvudsakligen om jungfru Maria); 2. Det falska Matteus-evangeliet (äfven kalladt Boken om den saliga Marias födelse och Frälsarens barndom); 3. Ev. om Marias födelse (de två sistnämnda äro sannolikt blott utdrag och bearbetningar af det först nämnda); 4. Timmermannen Josefs historia; 5. Tomas' ev. (med gnostisk tendens); 6. Ev. om frälsarens barndom (på arabiska); 7. Nikodemus' ev., hvilket dock rätteligen bör delas i två skilda skrifter: a) Pilatus' gerningar (med judekristlig tendens); b) Om Kristi nedstigande till dödsriket. -- Af andra apokryfiska evangelier åter hafva endast titlarna eller ett och annat fragment kommit till efterverldens kännedom. E. J. Ö.