Evighet

Evighet, filos., egenskapen att vara oberoende af tiden, sålunda ej underkastad uppkomst, förändring och förgängelse. Liksom andlighet ej är likabetydande med allestädes närvaro, utan betecknar en verklighet, som alls icke är i rummet, så får häller icke evighet förblandas med en obegränsad tillvaro i tiden, utan den eviga verkligheten är alls icke i tiden. Frågan när är sålunda rörande den eviga verkligheten lika orimlig som frågan hvar rörande en andlig verklighet. Ett evigt lif kan derför häller icke tänkas börja på någon viss punkt i tiden, t. ex. för menniskan vid döden, utan måste, om menniskan öfver hufvud har delaktighet i ett sådant, hafva lika mycken betydelse för henne under jordelifvet som efter detta. Genom antagande af ett evighetslif i denna bemärkelse undanrödjes den orimlighet, som vidlåder de vanliga föreställningarna om själens odödlighet. Vi lefva då icke efter döden, ty det lif, i hvilket öfver hufvud kan blifva fråga om ett före och efter, är slut för oss, när vår kropp multnar i grafven; men vi kunna dock hafva del i en helt annan tillvaro, ett evighetslif, som bildlikt kan karakteriseras såsom ett ständigt, oföränderligt nu. S–e.