Sida 359
Europæus ...
Everglades [ävvörglēds], med cedrar, palmettopalmer, säf och starrväxter bevuxet träsk i södra Florida, 257 km. långt, nära 100 km. bredt, endast 2,5 m. öfver hafvet. Djupet utgör endast 0,3–1 m. I n. sammanhänger det med sjön Okeecho-bee, hvars aflopp dels till Atlantiska hafvet, dels, och hufvudsakligen, till Mejikanska viken skära E., bildande mellan de långsamt rinnande, ständigt vexlande vattendragen en labyrint af holmar och öar, kända under namnet Thousand Islands. Everglades var ursprungligen en hafsvik, som skilts från hafvet genom korallref (de s. k. Hummocks). Bottnen består af sand och grus, som hafvet spolat upp mellan korallrefven.
*Ewerlöf, F. A., afgick från generalkonsulatet 1881 och dog i Köpenhamn d. 4 Juli 1883.
Evers, Oskar Hugo, ämbetsman, född i Göteborg d. 18 April 1833, inhemtade dels hemma, dels i utlandet, förnämligast i Skotland, praktisk kännedom om jordbruk samt skötte Ströms stora egendom i trakten af Lilla Edet och sedermera det af honom 1870 inköpta Åkerby i Örebro län. Han var 1864–71 ledamot af Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, innehade 1871–82 samma ställning i Örebro län och var 1876–82 vice ordförande i sistnämnda läns hushållningssällskap. 1863–69 var E. ledamot af Göteborgs och Bohus läns landsting samt 1879–87 och 1889–94 ledamot af riksdagens Första kammare, som gaf honom plats 1880 i bankoutskottet, 1881–82 i statsutskottet och 1894 i tillfälliga utskottet för skogsfrågor, hvilket valde honom till ordförande. 1880–82 var E. ledamot af komitén för landtförsvarets ordnande. Då i riksdagen frågan om domänförvaltningen kom på dagordningen, uppträdde E. såsom auktoritet på detta område, och då Domänstyrelsen 1882 inrättades, blef E. detta ämbetsverks förste generaldirektör. På denna plats har han inlagt stor förtjenst om förbättrad vård af statens jord- och skogsegendomar.
Evers, Edvard, prest, författare, född i Uddevalla d. 12 Maj 1853, aflade mogenhetsexamen 1872, blef student i Lund 1874, aflade der teoretisk teol. examen 1878 och vid Upsala universitet praktisk teol. examen s. å. samt prestvigdes i Strengnäs 1879. Efter att hafva tjenstgjort inom Strengnäs stift såsom obefordrad prestman 1879–80 och derefter i Stockholm blef E. 1884 komminister i Adolf Fredriks församling i sistnämnda stad, der han snart blef en af de mest uppburne predikanterna. Han utnämndes 1892 till kyrkoherde i Norrköpings norra församling. Utom uppsatser i tidningar och tidskrifter samt predikningar och tal m. m. har E. från trycket utgifvit Kristian II, historisk-dramatisk dikt i 5 akter (1881), som erhöll hedersomnämnande af Sv. akademien, Gustaf Banér, historiskt skådespel (1882), som belönades med nämnda akademis 2:dra pris, Stjärnor i djupet, en diktcykel (1888), Ur de heliga häfder (1889), ett illustreradt poetiskt arbete, samt de rent religiösa arbetena Lifsfrågor i kristlig belysning (1886), För evighetsvandrare, betraktelser för hvar dag i året (1887), Davids psalmer för kyrkan, skolan och hemmet (1894) m. m. 1897 började han utgifva »Från kunskapens träd. Lifvets högsta frågor, belysta af siare och tänkare från olika länder och folk.»
*Evertsbergs kapell. 582 innev. (1895).
Eviga elden. Se Baku. Suppl, och Eldsdyrkan.
Eviga evangeliet. Se Evangelium aeternum.
*Eviga freden. Till de nämnda fredskongresserna, som agitera för allmän afväpning och skiljedomstolars anlitande för slitande af tvistigheter mellan stater, hafva numera anslutit sig s. k. interparlament eller interparlamentariska konferenser, sammansatta af fredsvänliga medlemmar af staternas riksdagar. Dessa verldsparlament, såsom de också kallas, ega rum årligen eller hvartannat år; det första hölls 1889 i Paris, det senaste 1896 i Budapest. Två internationella byråer i Bern verka för freds- och skiljedomstankarna (se Bern. Suppl.).
Evighet, filos., egenskapen att vara oberoende af tiden, sålunda ej underkastad uppkomst, förändring och förgängelse. Liksom andlighet ej är likabetydande med allestädes närvaro, utan betecknar en verklighet, som alls icke är i rummet, så får häller icke evighet förblandas med en obegränsad tillvaro i tiden, utan den eviga verkligheten är alls icke i tiden. Frågan när är sålunda rörande den eviga verkligheten lika orimlig som frågan hvar rörande en andlig verklighet. Ett evigt lif kan derför häller icke tänkas börja på någon viss punkt i tiden, t. ex. för menniskan vid döden, utan måste, om menniskan öfver hufvud har delaktighet i ett sådant, hafva lika mycken betydelse för henne under jordelifvet som efter detta. Genom antagande af ett evighetslif i denna bemärkelse undanrödjes den orimlighet, som vidlåder de vanliga föreställningarna om själens odödlighet. Vi lefva då icke efter döden, ty det lif, i hvilket öfver hufvud kan blifva fråga om ett före och efter, är slut för oss, när vår kropp multnar i grafven; men vi kunna dock hafva del i en helt annan tillvaro, ett evighetslif, som bildlikt kan karakteriseras såsom ett ständigt, oföränderligt nu. S–e.
Evijärvi, socken i Kuortane härad och Alavo domsaga, Vasa län, Finland. Areal 322 qvkm. Befolkningen, till öfvervägande del finsktalande, 4,287 pers. (1895). Imperielt pastorat af 3:dje kl., Åbo ärkestift, Lappo prosteri. O. M. G.
Evmolpia. Se Filippopel.
Evolutionsteorien (af Lat. evolutio, utveckling), utvecklingsläran, en inom olika vetenskapsområden särskildt i vår tid ofta förekommande term, som utgör den allmänna beteckningen för de åsigter, hvilka fatta universum, såväl naturen som det menskliga lifvet, såsom genom alla sina skilda former stäldt i en kontinuerlig utveckling från lägre och enklare till högre och mer sammansatta. Evolutionsteorien söker följaktligen om ej utplåna, så dock förringa betydelsen af de fixa gränser ett mer eller mindre på objektivt idealistiska förutsättningar hvilande åskådningssätt mellan dem uppdragit. Det är visst ej någon för den äldre naturbetraktelsen okänd sanning, att naturen ej känner några verkliga luckor (natura non fecit saltus, »naturen har icke gjort några hopp»), och att hon i det hela utvecklar sig till ett högre. Den sanningen framhålles redan i den arabiska spekulationen under medeltiden, i hvilken man ej utan skäl ser de moderna evolutionsteoriernas yttersta historiska
Källa: Project Runeberg ·
