Sida 273
Dubbelbrytning ...
1873. Kan har utgifvit Mes souvenirs (2 bd, 1895).
*Dubbelbrytning. Sp. 1514. r. 9 läs Nicols (ej Nichols) prisma.
*Dubbelbössa. Se Skjutvapen.
Dubbelcicero, boktr. Se Stil, sp. 548.
*Dubbelgångare, person, som lider af ett särskildt slags dubbelseende eller, rättare sagdt, hallucination, i det att han till följd af sjuklig inbillning tycker sig sjelf vara dubbel, d. v. s. tror sig se sin egen företeelse utom sig (jfr Andeskådning). — Folktron tillskrifver vissa personer förmågan att blifva sedda samtidigt på två olika orter, hvarvid den ena företeelsen skulle vara den verkliga personen, den andra hans spökaktiga skuggbild. Äfven sådana personer benämnas dubbelgångare. — I dagligt tal betecknas med dubbelgångare två personer, som ända till förvexling likna hvarandra.
*Dubbelhake. Se äfven Hakebössa.
Dubbelljud, språkv. Se Diftong och Språkljud.
Dubbellorgnett. Se Lorgnett.
Dubbelmittel, boktr. Se Stil, sp. 548.
Dubbelpost, krigsv. Se Fältvakt, Post och Vedett.
Dubbelrodd. Se Ro.
*Dubbelsalt. Dubbelsalter visa ett olika förhållande till vatten. En del dubbelsalter sönderdelas nämligen vid lösning i enkla salter, andra åter visa sig såsom enkla salter af syror med kompliceradt sammansatta radikaler, hvilkas beståndsdelar icke kunna med vanliga reaktionsmedel påvisas. Till denna senare klass höra t. ex. dubbelsalter af cyanvätesyra, såsom blodlutsalt, K4 (CN)6 Fe, hvilket visar sig såsom kaliumsalt af en syra, H4 (CN)6 Fe, hvars radikal är (CN)6 Fe och hvarken ger jernets eller cyanens reaktioner. På samma sätt förhålla sig platina- och guldkloriddubbelsalter, som härleda sig fiån syrorna H2 Pt Cl6 och H Au Cl4, flere oxalsyredubbelsalter, såsom af krom o. s. v. Dessa dubbelsalter betraktas numera icke som verkliga dubbelsalter, utan som enkla salter af »komplexa syror». P. T. C.
*Dubbelstjernor. Studiet af dubbelstjernorna tillhör ett af den moderna stellarastronomiens intressantaste kapitel. De arbeten, som W. och J. Herschel samt W. och O. Struve utfört inom denna gren af den observerande astronomien, hafva under senaste decennier fortsatts af Dembovski, Dawes, Dunér, Burnham, Engelmann, Schiaparelli m. fl. Särskildt hafva rörelseföreteelserna inom dubbelstjernesystemen med ifver studerats. Såväl observation som kalkyl hafva dervid öfverensstämmande bevisat, att Newtons inom vårt planetsystem gällande gravitationslag eger sin giltig hetäfven inom dessa stjernsystem. Ett i matematiskt hänseende intressant problem erbjuda, de tre- och flerdubbla stjernorna (stjernsystem, der mer än två kroppar röra sig kring den gemensamma tyngdpunkten). De olika kropparna (»komponenterna»), af hvilka systemet består, inverka här på grund af sina stora massor i hög grad störande på hvarandra, så att rörelserna blifva synnerligen invecklade och svåra att beräkna (se Trekropparsproblemet). Ett intressant exempel är ζ (Zeta) Cancri (i Kräftan). Då man hittills endast i några få fall kunnat uppmäta afståndet till dessa dubbelstjernor, känner man ej i allmänhet dubbelstjernebanornas verkliga dimensioner. Emellertid har man för ett fyrtiotal kunnat beräkna omloppstiden, hvilken vexlar mellan 11 och 1,600 år, samt deras öfriga banelement. På grund af oregelbundenhet i »egenrörelsen» hos Sirius och Procyon framställde Bessel den hypotesen, att orsaken dertill vore den, att de voro dubbelstjernor. Peters sökte sedermera för den förra och Auwers för den senare att enligt denna hypotes bestämma dessa systems rörelse, och det lyckades äfven Clark i Cambridge (Förenta staterna) år 1862 i teleskopet finna Sirius' följeslagare; först i Dec. 1896 upptäcktes Procyons drabant, en stjerna af 13:de storleken.
Ett nytt slag af dubbelstjernor har genom Vogels och Pickerings spektralanalytiska undersökningar öfver fixstjernornas rörelse i synliniens riktning uppdagats. En klass af dessa dubbelstjernor har efter sin förnämsta representant Algol i stjernbilden Perseus erhållit namnet algolstjernor. Dessa variera sin ljusstyrka på ett synnerligen egendomligt sätt (se Föränderliga stjernor). Man har medelst spektroskopet funnit orsaken vara den, att man här har att göra med ett dubbelstjernsystem, i hvilket den ena komponenten är mörk eller möjligen ljussvagare. Det är nu klart, att om bägges banplan gå genom jorden, så skola partiella eller möjligen totala förmörkelser af den lysande stjernan ega rum, då den mörka passerar förbi, något, som måste åstadkomma en vexling i ljusstyrka hos den ljusa stjernan. Luta åter banorna mot hvarandra, så att de bägge kropparna passera förbi hvarandra, utan att betäcka hvarandra, kan ej någon variation i ljusstyrka ega rum. Detta är ock ett sannolikare fall, hvarför man kan antaga, att bland stjernor af konstant ljusstyrka förefinnas flere s. k. spektroskopiska dubbelstjernor, d. v. s. dubbelstjernor, som stå hvarandra så nära, att de ej kunna upptäckas på annat sätt än medelst spektroskopet. Tre dylika stjernpar äro ock konstaterade: α Virginis (Alfa i Jungfrun), β Aurigae (Beta i Kusken) och ζ Ursae majoris (Zeta i Stora Björnen). N. V. E. N.
Dubbelstyng. Se Symaskin.
Dubbelt ammoniakkrut, kem. teknol. Se Sprängämnen.
*Dubbelörn. Se vidare Örn, sp. 667.
Dubbla drakorden. Se Drakorden. Suppl.
*Dubbla år. Se Tjensteår.
Du Bellay [dy bellä], Joachim, fransk skald. Se Bellay.
Dublar, M. Se Rönnow 1.
*Dublin. 1. Grefskapet hade 419,216 innev. 1891. — 2. Hufvudstaden hade s. å. inom stadsgränsen (1,542 har) 245,000 innev., inom polisdistriktet (8,280 har), inberäknadt förstäderna, bland hvilka Ringsend vid Liffeys mynning, Donnybrook, Rathmines med Rathgar i s., Kilmainham i v., Glasnevin och Clontarf i n. äro de märkligaste, samt Blackrock och Kingstown, 361,891 innev. Öfver floden leda 9 broar; till den nedersta af dessa kunna nu utan svårighet stora oceanfartyg gå upp. Storartade dockor stå i förbindelse med nedre Liffey, och gods kan från dem medelst Grand canal och Royal canal samt jernvägar föras direkt till det inre landet. Yttre
Källa: Project Runeberg ·
