Sida 253
Djordjic ...
(fellaher, omkr. 11,000). Omkring El-Kunetra hafva sedan 1878 tjerkesser från europeiska Turkiet bosatt sig.
Djordjić [-i'tj], Ignaz, dalmatisk skald. Se Serbiska språket och literaturen, sp. 902.
Djuba (Djebb, Juba, Jub), flod på Afrikas östkust, i Somal-landet, rinner upp på 7° 30' n. br. och 39°–40° ö. lgd, på bergen i östra randen af en på etiopiska höglandet mellan öfre Havasj och Rudolfsjön gående depression och faller ut i Indiska hafvet ungefär under eqvatorn, nära Kismaju. Af dess nedre lopp blef redan 1865 sträckan omkr. 350 km. från mynningen till fallen vid Lugh, 200 km. ofvanför Bardera, bekant genom van der Decken, men dess öfversta lopp uppdagades först genom italienarna Bòttegos, Grixonis och Ruspolis forskningsresor 1893. D:s öfre lopp, kalladt Ganana, bildas af källfloderna Webi-Mane, Velmal och Ganale-Gudda. En stor höger-biflod är Dau, som förenar sig med Ganana vid Dolan, omkr. 60 km. ofvanför Lugh. Jfr Bòttego: »Il Giuba explorato» (1895).
Djuf (Dsjuf), El-, (»kropp», näml. öcknens), stor sanddynregion i vestra Sahara, mellan 19° 30' och 22° 30' n. br., genom hvilken vägen går från Marokko till Timbuktu. Trakten är nästan fullständigt blottad på växtlighet. En engelsk ingeniör, Donald Mackenzie, som 1873 reste derigenom, trodde sig finna, att den äfvensom landet närmare Atlanten låg lägre än hafvet, och på dessa lösa skäl, som bekämpades af bl. a. Rohlfs, ville man i denna del af öcknen skapa ett inhaf genom att medelst en kanal till kusten s. om Kanarieöarna dit inleda Atlantiska hafvets vatten. Lenz påvisade dock 1880, att t. o. m. de djupaste delarna af D. ligga mer än 100 m. öfver hafvet och att de stora saltlagren vid Taudeni icke, såsem man menade, härstammade från en gammal intorkad hafsarm, utan från en stensalt förande formation.
Djulfa (Arm. Djuga, Turk. Djulacha), by i ryska guvern. Erivan, 25 km. s. ö. om Nachitsjevan, vid Aras och vägen från Persien till Tiflis, har nu endast ett par hundra innev., men var fordom en stor armenisk stad, bebodd af mer än 8,000 familjer, med 24 kyrkor, af hvilka ruiner ännu finnas. Då sjah Abbas 1605 eröfrade Armenien, tvingade han befolkningen i D. att lemna sin stad och utvandra till Persien, der en del af dem grundade förstaden Nor D. (Nya D.) vid Ispahan (se d. o.).
Djumadi-I-áuwal och djumadi-l-achar, namn på 5:te och 6:te månaderna i muhammedanska kalendern.
Djupbergarter (bergarter med djuphabitus, plutoniska l. intrusiva bergarter), geol., kallas de massformiga bergarter, t. ex. granit, hvilka stelnat under jordens yta, der de afkylts mycket långsamt, till följd hvaraf de erhållit en alltigenom kristallinisk struktur. Först genom denudation af de öfverliggande bergarterna blifva djupbergarterna blottlagda. Deras motsats är ytbergarter (bergarter med ythabitus, vulkaniska l. effusiva bergarter), t. ex. basalt, trakyt, porfyr, hvilka, liksom nutida lavor, framträngt till jordens yta, hvarest afkylningen försiggått hastigt, så att massan blifvit ofullständigt kristallinisk, innehållande en större eller mindre del glasig eller amorf substans. Derjämte visa ytbergarterna två olika mineralgenerationer, en äldre af större kristaller, som bildats, innan den smälta massan nådde jordytan, samt en yngre af små kristaller, som bildats vid massans stelnande. Gångbergarter uppträda hufvudsakligen såsom gångar och närma sig med hänsyn till strukturen än till djupbergarterna, än till ytbergarterna. Att öfvergångar finnas mellan dessa tre typer är tydligt, och man har vid åtskilliga tillfällen kunnat påvisa huru en och samma massa utbildats än såsom djup-, än såsom gång-, än såsom ytbergart. A. G. N.
*Djurberg, Daniel, geograf, var sonson till domprosten Daniel D.
Djurdjani. Se Persiska literaturen, sp. 1105.
*Djurfång. Enligt k. kung. d. 15 Mars 1895 få ej finare giller eller snaror för fångande af vildt begagnas utom Jämtlands län samt Norr- och Vesterbotten lappmarker och ej häller der under de tider hare, tjäder, orre, hjerpe samt dal- och fjällripa äro fridlysta.
*Djurgeografi. Se Zoogeografi.
*Djurgården, Kongl. djurgården. Sedan 1880 hafva stora förändringar egt rum å det område, om hvilket detta namn användes i sin mest vidsträckta bemärkelse.
I n. v. har vidtagits en genom k. br. d. 10 Juli 1884 fastställd reglering mot den egentliga stadsdelen Östermalm medelst den breda gränsesplanaden vid Valhallavägen; och Stockholm–Rimbojernvägens sydligaste del, med dess ändpunkt Östra stationen, har vid samma tid fått anläggas på detta håll inom D:s område. Här märkes ock numera, i stället för den forna egendomen Haga-Frescati, den från Karlbergsallén (Karlbergsvägen) dit flyttade Bergianska trädgården, Bergiilund (se Bergianska stiftelsen. Suppl.).
I n. ö. hafva Värtabanans (Karlberg–Värtan) och Värtahamnens samt Stockholms nya gasverks, det s. k. Värtagasverkets, tillkomst (se Värtan) gifvit en helt ny karakter åt den trakt, der i forna tider gården Husarnes (deraf Husar- eller Hussarviken) egor sträckte sig och der en verklig djurgård längst bibehöll sig; och inom samma, af Stockholms stad förvärfvade område, hvilket således egentligen icke längre kan räknas till kongl. djurgården, är af kommunalstyrelsen plats reserverad för ett stort offentligt slagthus. Denna trakt har förbundits med stadens planlagda område genom den åren 1891–94 för en kostnad af 97,000 kr. anlagda Sturevägen, hvilken är afsedd att framdeles få en bredd af 18 m. i krönet. Emellertid har under de senaste årtiondena stadens framtida utvidgning i riktning mot dess dyrbara uthamn försvårats genom uppförandet af en rad etablissement, som afsetts att ligga utanför det reglerade stadsområdet. Sådana äro sjukhuset Sofiahemmet, Idrottsparken, Lifgardets till häst nya kasern, Generalstabens stall, artillerikasernen, de nya fotgardeskasernerna med Gustaf Adolfs-kyrkan, kavallerietablissementet å Ladugårdsgärdet.
Äfven å det område, som i dagligt tal företrädesvis benämnes »Djurgården», eller den fordom
Källa: Project Runeberg ·
