Sida 447
Förlossningstång ...
fabriksherrarna hvar för sig på ett år valda ledamöter, hälften arbetstagare, hälften arbetsgifvare. Hvarje tvistighet skall först hänskjutas till ett utskott, som verkställer nödig utredning, innan frågan förelägges nämnden i dess helhet. Vid lika röster eger, såsom en ogerna anlitad nödfallsutväg, ordföranden utslagsröst. Beslutet »anses bindande» för båda parterna. Nämnden sammanträder i regeln en gång i qvartalet, men oftare, ifall omständigheterna så kräfva. Frågor rörande arbetslönen kunna tagas under öfvervägande, endast om anmälan en månad i förväg skett till sekreteraren. Hvarken strejk eller stängning får förekomma, så länge tvistefrågan är föremål för nämndens pröfning. Hela tyngdpunkten ligger i förlikningen, och något lagligt tvångsmedel för att bringa nämndens beslut till genomförande förutsättes icke. — I sistnämnda afseende intages en olika ståndpunkt af det från år 1865 inom byggnadsindustrien i Wolverhampton tillämpade s. k. Wolverhampton-systemet, hvars upphofsman är domaren Sir Rupert Kettle (f. 1817, d. 1894), som 1864 togs till råds af arbetsgifvare och arbetare i Wolverhampton efter en 17 veckors strejk inom byggnadsfacket. Vid lika röstetal inkallas en utanför stående skiljeman, och anordningar äro införda, som gifva skiljeutslaget bindande kraft. I detta syfte upptager nämnden till afgörande tvistigheter blott från de parter, som förut i sitt arbetsaftal träffat kontraktsenlig öfverenskommelse att underkasta sig skiljenämnds beslut. Härigenom kan detta, så vida det icke är lagstridigt, exeqveras af de vanliga grefskapsdomstolarna. — Den form för nämnden, som numera vanligen förekommer i England, är, såsom namnet »board of conciliation and arbitration» antyder, en sammansmältning af Mundellas och Kettles system. Ett försök att gifva lagens auktoritet åt denna kombinerade förliknings- och skiljenämndsinstitution på frivillighetens grund är den s. k. Arbitration act af 1872, författad af Kettle och af Mundella framburen i parlamentet. Enligt densamma skola båda parterna — ifall arbetsgifvare och arbetare förklarat sig önska, att mellan dem uppkommen tvist skall slitas genom skiljenämnd — vara bundna af dess utslag, så vida detsamma inom 48 timmar vunnit deras godkännande. Sedan detta skett, behåller utslaget, så vida icke annorlunda särskildt öfverenskommits, sin giltighet, så länge arbetsaftalet varar. — I flere af Nordamerikas Förenta stater har man, i synnerhet efter de väldiga industriella striderna i början af 1880-talet, skapat lagstadgade former för förliknings- och skiljenämnder. Nämnderna äro dels lokala för vissa industrier inom mindre områden, dels statsnämnder, hvilkas verksamhet sträcker sig öfver en hel stat, och till hvilka man i vissa fall kan vädja fi ån den lokala nämnden. För att gifva en antydan om de lokala nämndernas anordning, må här i korthet redogöras för lagen i Pennsylvania. Denna lag gäller närmast jern-, stål-, vålnads-, glas- och stenkolsindustrierna. Vederbörande distriktsdomare eger meddela förordnande åt skiljenämnd, så snart begäran om dess inrättande framställes af minst 50 arbetare och 5 eller flere arbetsgifvare, som sysselsätta minst 10 arbetare hvardera. Bisittarna skola vara minst 4, hälften arbetare, hälften arbetsgifvare. De väljas för ett år i sänder. En särskild skiljeman väljes samfäldt af arbetare och arbetsgifvare. Han inträder först i händelse det befinnes omöjligt för nämnden att efter tre sessioner enas om utslag. Han är edsvuren och eger att inom 10 dagar fälla den slutliga domen. Vittnen höras på ed både af nämndens bland bisittarna valde ordförande och af skiljemannen. En »förlikningsbyrå», bestående af ett utskott, valdt bland domstolens ledamöter, skall i första hand pröfva hvarje fråga. Om byrån är enhällig, kan den utan vidare afgöra saken. I annat fall måste målet hänskjutas till nämnden i fullsutten rätt. Alla frågor, som beröra arbetares och arbetsgifvares gemensamma intressen — äfven löneskala med tillämpning för framtiden —, kunna dragas under skiljenämndens värjo. Kostnaderna bestridas genom frivilliga bidrag. Men ljus, bränsle och nyttjanderätten till lokal och möbler skola bestås af kommunen eller distriktet. (Jfr A. Raphael: »Arbetsgifvare och arbetare. Förlikningsmetoder vid deras intressetvister i England och Förenta staterna», 1888). — En egendomlig form för dessa nämnder är införd i Frankrike genom lagen af 1892, hvilken antogs af kamrarna under intrycket af de stora strejkerna i Carmaux. På derom från endera parten till fredsdomaren framställd begäran eger denne att föreslå motparten att ingå på tillsättandet af en förlikningsnämnd (comité de conciliation), bestående af högst 10 delegerade, män eller qvinnor, utsedda till halfva antalet af arbetarna, till halfva antalet af arbetsgifvarna. Antages förslaget, sammanträder nämnden under fredsdomarens ledning. Uppnås icke någon öfverenskommelse, hänskjutes saken till skiljedomstol (conseil d'Carbitrage), i det hvardera parten utser en eller flere skiljemän eller ock en gemensam skiljedomare. Enas icke skiljemännen, kunna de å sin sida utse skiljedomare sig emellan. Komma de ej häller öfverens härom, skall sådan skiljedomare utnämnas af presidenten i närmaste civildomstol.
På vissa håll har man utsträckt yrkesl. fabriksdomstolarnas förlikningsprocedur äfven till intressetvisterna. Så i Tyskland, der näringsdomstolarna (gewerbegerichte), upprättade enligt lagen af d. 29 Juli 1890, verka äfven såsom förliknings- och skiljenämnder (einigungsämter) rörande framtida arbetsaftal och med frivilligt hanskjutande från vederbörande parter, hvilka utse hvardera lika många ombud att deltaga i förhandlingarna. Vid lika röstetal kan ordföranden nedlägga sin röst och tillkännägifva, att öfverenskommelse icke kunnat komma till stånd. Misslyckas förlikningen, eger nämnden att afgifva skiljeutslag. Fälles skiljedom, ega parterna inom viss tid att förklara om de foga sig i densamma eller icke. Uteblifvandet af sådan förklaring anses betyda detsamma som ett afböjande svar. — I Sverige finnas veterligen inga stående förliknings- eller skiljenämnder, sedan den för måleriyrket i hufvudstaden 1890 tillsatta åter upphört. Inom riksdagen hafva förslag om utredning rörande lagstiftning i denna fråga sedan 1887 framburits vid flere olika tillfällen, utan att dock vinna riksdagens bifall. E. Bn.
Förlossningstång, kir. Se Chamberlen. Suppl.
Källa: Project Runeberg ·
