Sida 23
Cannaceæ ...
Guido Reni i Bologna och räknas bland dennes gedignaste efterföljare. Sedermera blef han kejsar Leopold I:s hofmålare, och som sådan verkade han förnämligast i Venezia. Af honom äro endast taflor kända, och bland dem främst hans framställning af Magdalena, buren på skuldran af en ängel upp mot himlen (i Münchens pinakotek, upprepningar i Pal. Pitti, Florens, samt i Petersburgs Eremitage). Vidare märkas Mater dolorosa (i München, signerad), Cleopatra, Hieronymus och Magdalena (i Wiens kejserliga galleri), Lucrezia (i Roms Accademia di S. Luca, i Madrid och Kassel) samt Andromeda och Narcissus (i Braunschweig). C. R. N.
Cannaceae, bot., är en nat. fam. inom ordningen Scitamineae bland monokotyledonerna, som omfattar endast slägtet Canna, med omkr. 30 arter. Den skiljer sig från närstående familjer genom sina bladliknande ståndare, hvilka alla utom en, som bär en half ståndareknapp, äro sterila. Grodden är rak. Se för öfrigt Canna. G. A.
Cannanore [-når], Eng. Se Kananur.
Cannay [-ne], en ö bland Hebriderna. Se Cana.
Cannel-coal [kål], Eng. Se Gas-kol och Kannel-kol.
*Cannes hade 15,140 innev. 1891 (såsom kommun 19,983 innev.). Viken ö. om staden heter Jouan-viken (ej S:t Juan).
Cannino, köping. Se Canino.
Cannobio, köping i italienska prov. Novara, på vestra stranden af Lago Maggiore, vid mynningen af den vackra Val Cannobina. Omkr. 2,500 innev. Ett stycke högre upp i dalen ligger i ett f. d. kloster en stor vattenkuranstalt.
Cannock [-nöck], stad i engelska grefsk. Stafford. 30,591 innev. (1891). Jernmalmsoch stenkolsgrufvor.
Cannstatt, stad. Se Kannstatt.
*Cano, Sebastian del, äfven kallad Elcano, dog 1526. I hans födelseort, baskiska staden Guetaria, restes honom 1801 en marmorminnesvård, som förstördes vid bombardementet 1835, och 1861 en bronsstaty.
*Cano, A., bildade icke någon skola i Granada, utan räknas med rätta till skolan i Sevilla, der han studerade under Pacheco och Juan del Castillo och vistades till 1637, då han för en duell måste lemna staden, samt lefde sedan i Granada, der han dog 1667. Såsom arkitekt har han hufvudsakligen utfört en mängd stora altaren. Som bildhuggare var han lärjunge af Martines Montañes och arbetade mest i trä utskurna, rikt målade statyer, hvilka räknas till de yppersta verk i sin art såväl i form som färg (i Sevilla och Granada). Som målare, der han är störst, rönte han inverkan af sina arkitektoniska och plastiska studier i afseende på formen, som utmärkte sig för korrekthet och skönhetskänsla på en gång. Af spaniorerna sättes han mycket högt, emedan han mildrat vissa nationella sällsamheter och hårdheter, under det att den icke spanska kritiken anser honom just derigenom stå efter de store. Af hans verk må nämnas några. Till hans första tid höra sådana, som finnas i Sevillas kyrkor, såsom en Maria med Jesusbarnet (förvarad under glas i katedralen); likaså Kristus, som åser uppresandet af korset (i kyrkan S. Gines i Madrid) och Kristi lik uppehållet af en ängel (i Madrids Pradomuseum) samt Madonnan med barnet i ett landskap med gloria af stjernor (2 nästan lika exemplar, också i Pradomuseum), som hör till hans mest berömda verk. Men hans yppersta tafla är Madonna del Rosario (i Malagas katedral), der Maria tronar på moln, burna af änglar, och visar Jesusbarnet för en del manliga och qvinliga helgon i halffigur, hvilka befinna sig i ett enkelt behandladt landskap. Utom Spanien finnas flere bilder af honom i Petersburg och Budapest, i Dresden Apostelen Paulus, i München S. Antonio di Padova, som ser madonnan i en vision, och i Berlin S. Agnese (signerad), C. R. N.
Canon, Johann (hans egentliga namn var J. von Straschiripka), österrikisk målare, f. i Wien 1829, var först lärjunge till Waldmüller, men tjenstgjorde 1848–55 i österrikiska armén såsom kyrassierofficer och egnade sig först sent fullständigt åt konsten, dock utan att motsvara förväntningarna. Efter en längre resa i Orienten, i Frankrike och England bodde han under 1860-talet i Karlsruhe, derpå en tid i Stuttgart och flyttade sist till Wien, der han dog 1885. Hans taflor hafva fått en egendomlig gammaldags prägel, på grund af den förkärlek för Tizian, Rubens och Van Dyck, hvarmed han gjort deras stil och uppfattning till sina egna. Han målade på detta sätt historietaflor, såsom Cromwell vid Karl I:s lik, Älsken hvarandra inbördes m. fl., men äfven genrebilder: en modern Diogenes, under skepnad af en fattig skomakare, Ung page, Fruktförsäljerska, Bajaderer, Vapenhandlare, en fiskareflicka m. fl. C. utförde äfven flere dekorativa verk samt porträtt. C. R. N.
Canon [kanå'ng], Fr. Se Drägt, sp. 1495.
Canon à balles [ka'nång a ball], Fr. Se Kulspruta, sp. 233.
Canones apostolorum, Lat. (»apostlarnas regler»). Se under Apostolisk, sp. 910.
Canonicus, Lat. Se Canon. — C. regularis och c. secularis. Se Domkapitel.
*Canonge, J., afled 1870.
*Cañons. Jfr Colorado, flod. 1. Suppl.
Canopos (Canopus), den latinska namnformen för Kanobos (se d. o.).
Canovas del Castillo [-sti'ljå], Don Antonio, spansk statsman, f. i Malaga d. 8 Febr. 1828, studerade i Madrid och gjorde sig först bemärkt genom sina dikter, som utmärka sig genom träffande uttryck och fosterlandskärlek. Af sin födelsestad invaldes han i cortes (riksdagen), fick 1854 anställning i utrikesministeriet, var 1855–57 sändebud i Rom, derpå ståthållare i Cadiz och blef 1864 inrikesminister samt sedermera kolonial- och finansminister. År. 1868 blef han landsförvisad af Narvaez, men återkom snart och bekämpade i konstituerande cortes den demokratiska författningen af 1869 och var sedermera själen i sträfvandena att återuppsätta bourbonerna i prins Alfons' person på tronen. Efter Martinez Campos' pronunciamento i Sagunto öfvertog han 1874 presidiet i regentskapet för Alfons XII och blef, sedan denne öfvertagit regeringen, kabinettets chef, men afgick i Sept. 1875. Redan i Dec. s. å. återtog han dock platsen som ministerchef och lyckades nu göra slut på
Källa: Project Runeberg ·
