Eyck [ejk l. eck], van, bröderna Hubert (Huybrecht) och Jan, nederländska målare, båda troligen födda i den lilla staden Maaseyck: H. omkr. 1375 och J. omkr. 1400. Om Hubert vet man nästan ingenting annat, än att han dog i Gent d. 18 Sept. 1426, under det han var sysselsatt med målningen af Gent-altaret (se nedan). I fråga om Jan, som var broderns lärjunge, äro de historiska källorna något rikare. Han var mycket i beröring med furstliga personer, vistades 1422--24 i Haag vid Johans af Bajern hof och trädde 1425 i tjenst hos hertig Filip af Burgund, som nyttjade honom i åtskilliga diplomatiska beskickningar, t. ex. till Portegal 1428, då han äfven hade i uppdrag att porträttera sin herres brud, prinsessan Isabella. 1429 begaf han sig till Gent för att fortsätta den af brodern började altarmålningen, hvilket arbete han afslöt 1432. Derefter flyttade han till Brügge och afled der d. 9 Juli 1440. -- Brödernas förnämsta verk är det verldsberömda Gent-altaret, som på beställning af patriciern Jodocus Vyd målades för katedralen i Gent. Detta altarskåp, af hvars anordning vidfogade fig. lemnar en schematisk
teckning, består af fyra fasta hufvudtaflor (1-- 4) samt åtta på de inre och yttre sidorna målade dörrar (5--12). Kompositionens grundtanke är syndens utrotande och menniskoslägtets försoning med Gud genom offerlammets död. Helgdagssidan (d. v. s. altaret med öppna dörrar, se fig.) visar följande målningar: 1 Gud fader, 2 Maria, 3 Johannes döp., 4 lammets tillbedjan (en benämning, som vanligen nyttjas om hela verket. Dessa fyra taflor finnas ännu på sin ursprungliga plats), 5 Adam, 6 Eva (dessa båda dörrar finnas i Bruxelles' museum), 7 och 8 änglachörer, 9 rättvisa domare, 10 Kristi stridsmän, i Berlins museum). Hvardagssidan (altaret med slutna dörrar) innehåller i den öfre radens fyra taflor (7, 5, 6, 8) Marias bebådelse; af den nedre radens fyra målningar framställer 10 den ofvannämnde J. Vyd, 11 dennes fru, 9 Johannes döp. och 12 Johannes evangelisten. Huru stor andel i detta mästerverk kan tillskrifvas hvardera af bröderna är nu svårt att afgöra. Man anser emellertid, att sjelfva planen till det hela samt åtminstone taflorna 1, 2 och 3 härröra från Hubert. Af honom kunna för öfrigt inga andra målningar uppvisas med full säkerhet, ty de honom tillskrifna Madonna med barnet i Berlins museum och Den kristna religionens triumf (Fons vitae) i Madrid äro troligen af Jan. Af den sistnämnde brodern, som, afvikande från sina samtidas bruk, oftast signerade sina arbeten, känner man deremot många taflor, bland hvilka likväl ingen är af samma betydenhet som Gent-altaret. Vi nämna här Johannes Arnolfini med gemål (1433, Londons Nationalgalleri), G. van der Paeles madonna (1436, Brügge), Den hel. Barbara (1437, Antwerpen), Madonna del Lucca (Frankfurt a. M.), Madonna med barnet (Louvre) och ett litet altarskåp (triptyk) i Dresdens galleri.
Bröderna v. E. hafva länge, men med orätt, gällt som oljemåleriets uppfinnare. Deras förtjenst om den moderna målarekonstens teknik ligger icke deruti att de skulle hafva infört ett nytt bindemedel, utan deri att de förbättrade en redan känd teknik på ett sådant sätt, att den med stormsteg utbredde sig icke endast i landen norr om Alperna, utan jämväl uti Italien samt der möjliggjorde konstens uppdrifvande till hennes högsta blomstring. De voro de förste, som förstodo att blanda färgerna på paletten eller sammanarbeta dem på sjelfva taflan, så att de vunno såväl större ljusstyrka som finare nyanser, än man förut lyckats uppnå. Men brödernas största reformatoriska betydelse i konsthistorien hvilar derpå att de voro de förste i den kristna verlden, hvilka lärde, att naturstudiet är moder till all konst. Oaktadt deras altarmålning till tankegången fullkomligt tillhör medeltidens kyrkliga idékrets, betecknar hon dock måleriets frigörelse från de konventionella skrankor, inom hvilka det dittills varit bundet, samt begynnelsen till ett nytt åskådningssätt. Det nya i v. Eyckernas stil ligger i en utpräglad sanning och individualitet i uppfattningen; perspektivet upptäckes åter, en utbildad formkänsla förenar sig med en harmonisk och naturtrogen färg; med den nya skolan inträder realismen i konsten. För Jan E. finnes intet, som är för ringa och underordnadt att blifva föremål för framställning. Han återgifver verkligheten med en beundransvärd omsorg och kärlek. Men deri visar sig på samma gång hans svaga sida: ett ängsligt inträngande i och miniaturartadt utarbetande af detaljerna. Jämte sin afgjordt realistiska riktning egde bröderna en genomgående ädel och religiös uppfattning, som emellertid mera utpräglad framträder hos Hubert än hos Jan, hvilken för öfrigt äfven målade verldsliga ämnen. Den sistnämnde använde också större flit på
efterbildningen af den menskliga gestalten. (Både Adam och Eva på Gent-altaret förråda tydligt, att en konstnär här för första gången efter en tidrymd af mer än tusen år åter börjat måla efter nakna lefvande modeller, om ock de, som Jan nyttjat, varit fula och hvardagliga.) Han borttog tillika den dittills brukliga guldgrunden (denna finnes ännu på Huberts trenne taflor) och insatte i stället sina figurer i arkitektur eller landskap. "Lammets tillbedjan" är också i konsthistorien det första exemplet på ett utbildadt landskap, med gröna träd, blå himmel och natursanna moln. Jämväl genremåleriet kan räkna sin utgångspunkt från Jans verksamhet. Bröderna v. E:s riktning blef af stor betydelse icke endast för den nederländska konsten, utan äfven för den tyska och franska, och hennes inflytande på italienarna kan nog spåras annanstädes än blott på det tekniska området. Emellertid blef det först en långt senare tid förbehållet att förverkliga de löften, som redan denna skola gaf om en allsidig målerisk behandling af naturens vexlande fenomen. -- Jfr Hotho: Die malerschule Huberts v. Eyck, Waagen: Ueber H. und J. v. Eyck, Crowe and Cavalcaselle: Life of the early flemish painters och Woltmann: Geschichte der malerei (1879). R-n.