Fagott

Fagott (Ital. fagotto, eg. "risknippa"; Fr. basson, basinstrument), musikt. 1. Ett blåsinstrument af trä, i form af ett dubbelt rör med ljudhål och klaffar samt S-formigt böjdt mässingsmunstycke. Det angifves vara uppfunnet af en kanonikus Afranio i Ferrara i början af 1500-talet. Det verkliga omfånget är B₁--ess²; det brukbara omfånget är deremot något mindre. Noteringen sker liksom för violoncell. F. hör till de mest använda orkesterinstrumenten och brukas dels såsom fyllnadsstämma, dels till basens förstärkning, dels solo jämte oboe, klarinett och flöjt. Tonen är på djupet värdig, högre upp mild och ljuf, högst upp pressad och genomträngande. Bland virtuoser på fagott må nämnas Gebauer, Kummer, Neukirchner, Ozi m. fl. Kontrafagotten står en oktav djupare, qvintfagotten en qvint högre än den vanliga fagotten. -- Fagottist, en som blåser fagott. -- 2. Ett rörverk i orgeln, vanligen i 16, stundom i 8 fots ton. A. L.